Årets händelse? Att Denis Mukwege fick nobelpriset – delat med Nadia Murad. Utan tvivel. Det var fantastiskt att under minglet före galakvällen på Stockholm Waterfront se hans känslofyllda möte med gamla missionärer som varit hans lärare, understödjare och vänner ända från början. Långt innan han blev den magnet som drog 3000 besökare till hyllningskvällen. 

Nu hoppas jag bara att också alla nyare beundrare som attraheras av fredsprisets glans är beredda att göra vad de kan för att uppfylla Mukweges varmaste önskan. Det är inte fina priser och tjusiga galor utan en förändring i DR Kongo. En politisk och ekonomisk och social förändring så att landets rikedomar blir folkets, så att det sexuella våldet hejdas, så att politikernas ambition blir allas väl och inte fåtalets förmögenhet, så att kvinnor och barn kan leva ett tryggt liv. 

Det val som uppskjutits och uppskjutits och skulle ha ägt nu på söndag (23 december) har skjutits upp ytterligare en vecka. Ett av skälen som anges är att ett förråd i centrala Kinshasa med maskiner och material som skulle användas i valet brann upp natten till den 13 december. Trots att förrådet i fråga fanns bakom stängsel och var välbevakat. 

Inte så konstigt kanske om sådana händelser utlöser misstankar och nya oroligheter.

Om årets händelse var att Nobels fredspris denna gång var så träffsäkert, så kunde en ny demokratisk och icke-korrumperad regim i Kongo-Kinshasa bli 2019-års händelse. Men, ärligt talat, min tro på detta mirakel är inte särskilt stark. 

Min förhoppningsfulla bön är dock att Denis Mukwege ska kunna återvända till sin gärning och få fortsätta sitt arbete under säkra förhållanden, inte minst som opinionsbildare. Jag har fått allt större respekt för hans insats på det området. Hans tal när han tog emot fredspriset i Oslo var fullständigt lysande: modigt, osjälviskt, elegant, vibrerande av kärleksfull energi. 

Och faktiskt tror jag att detta – att Denis Mukweges röst förstärkts genom fredspriset – kan få stor betydelse för en positiv utveckling i DR Kongo. 

Till sist. För den som är intresserad av att hålla sig à jour med utvecklingen i Afrikas näst största land finns en blogg att rekommendera: albloggbok.bloggspot.com. I 17 år vad Agneta Lillqvist Bennstam läkare i Kongo. I hennes blogg hittar man aktuella rapporter som är mycket initierade. 

Hur nöjd är jag, på en skala ett till tio, med att Denis Mukwege blev en av två fredspristagare 2018? 

Tio. Tveklöst. 

Jag satt på Kungliga Biblioteket och studerade Ossian Egerbladhs skrifter om nybyggarlivet i Västerbotten när beskedet kom. Snabbt förflyttades jag från glesbygdernas glesbygd till ett den obeskrivliga trängselns Bukavu. Och till den usla vägen till Panzisjukhuset som regnet ibland förvandlar till en lervälling, lika hal som en vinterväg i Västerbottens inland. 

Jag fick lägga Egerbladh åt sidan för en telefonintervju i Radio Sweden och en artikel åt Dagen. Efteråt blev det svårt att ta upp nybyggartråden igen. Jag tog i stället pendeln hem till Sollentuna.

Dagen efter den stora dagen läser jag det som skrivits om fredspristagaren Denis Mukwege, läkaren med starka band till Sverige och svensk pingstmission. Allt jag jag läser – och hör i radio och ser på TV – om honom är positivt. Till och med den norska Nobelkommittén får beröm för sitt val, vilket inte är särskilt vanligt.

Så vad finns att tillägga?

En sak, för min del. En sak som inte nog kan betonas.

Denis Mukwege är en helgjuten person där ord och gärning hör ihop. Jag tror att det i hög grad bidrar till den självklara pondus han utstrålar. 

Det vimlar inte av sådana personligheter.

När Denis Mukwege tar till orda på den internationella arenan så lyssnar man. Lyssnar, även när han med en patos som gränsar till helig vrede kritiserar politiska och ekonomiska maktcentra. De som ihärdigt blundar för fattiga människors lidande. I det här fallen, DR Kongos kvinnor och barn som betalar ett högt pris för de elektroniska prylar vi inhandlar till en tämligen billig peng.

För våldtäkterna har ju blivit ett vapen i kampen om rikedomarna i Kongos jord, där coltan – som ingår i våra datorer och smarta telefoner – är den kanske mest eftersökta. Och som  råkar finnas koncentrerat i östra Kongo. 

Gång på gång talar Mukwege om vikten att omvärlden slutar att blunda för den plundring av hans hemland, vars effekter han dagligen möter på operationsbordet: kvinnors och barns söndersargade underliv. Han talar oförskräckt till de giriga om den samvetslösa girighetens pris. Han provocerar. Men vem kan protestera?

När han talar om detta vet ju alla, att han inte nöjer sig med ord. Han riskerar sitt eget liv för att hjälpa de drabbade, och för att göra dem till något annat än offer – till upprättade människor som inte längre tyngs av skam utan lyfts av hopp och framtidstro. Han väljer, för att tala med Bibelns språkbruk, den smala vägen. Den svåra vägen. Men den ena framkomliga, om hatet ska besegrad – kärlekens väg.

Helgjuten. En person som inte låter ord och handling leva separata liv, utan som gör det han säger och säger det han gör.

Är inte Denis Mukwege värd Nobels fredspris, då är ingen det.

Därför är jag glad idag. 

Fredagen den 5 oktober vet vi vem som får Nobels fredspris 2018. Jag vet redan nu vem som är min favorit. Denis Mukwege, grundare av Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo. En gynekolog som vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnor, våldtagna i krig och konflikt. En oförtröttlig kämpe för mänskliga rättigheter, som växt upp i en pastorsfamilj och utbildats med stöd av svensk mission. 

I Svenska Dagbladet (4/10) nämner Björn Lindahl den kongolesiske läkaren som en av kandidaterna. Han presenteras som gynekologen,  som opererat 21.000 kvinnor, utsatta för sexuellt våld. Det är, menar jag, en alltför snål beskrivning.

Denna insats inom sjukhusets väggar är förstås oerhört imponerande. Och framför allt livsavgörande för de kvinnor som får hjälp. Men man måste se Mukweges roll i ett vidare perspektiv. Han har satt sitt liv på spel genom att ge Kongos utsatta kvinnor och barn en röst i världen. Han har med emfas slagit larm om den krigföring som förs med våldtäkter som vapen. 

I intervjuer, i framträdanden inför världens politiska makthavare, i alla sammanhang argumenterar Mukwege mot våld och övergrepp, och för fred och frihet. Han räds inte för att utmana de ekonomiska och politiska  krafter som ligger bakom konflikterna i DR Kongo. Det har ett högt pris för privatpersonen Denis Mukwege. 

Han gör oss uppmärksamma på vår del i det fruktansvärda som händer i hans hemland. Elektroniska prylar som är en del av vår vardag tillverkas med hjälp av coltan. Ett eftersökt mineral, som framför allt finns i östra Kongo. Där samlas de giriga gamarna. Tvåbenta gamar som bokstavligt talat går över lik för att bli rik.

Om detta berättar Denis Mukwege så ofta han kan, så mycket han kan. Hot och mordförsök har inte stoppat honom. Lockande anbud i väst får nobben, eftersom han anser att Gud kallat honom till den uppgift han fullgör med sådant beundransvärt mod.  

Vem kan vara värdigare Nobels fredspris? Jag bara frågar.

För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från Mukwege, där han uttryckte sin tacksamhet för det stöd han får från Sverige. Även om den norska nobelkommittén skulle missa honom också detta år, så låt oss hålla ut i det stödet. 

Du som är troende, fortsätt att be för Mukwege och hans arbete. Du som inte är det, tänk goda tankar om honom och det han gör. Och låt oss alla, oavsett om vi delar hans tro eller inte, bidra till opinionsbildningen. Det gör vi genom att berätta för andra vad som  sker i DR Kongo, om den girighet som slår sönder lokalsamhällen och med omänsklig grymhet skadar och dödar oskyldiga människor. 

Det gör vi också att ge ekonomiskt stöd till Dr Mukweges arbete. Jag känner åtminstone två svenska organisationer, som på ett bra sätt kan förmedla våra gåvor: PMU och Läkarmissionen. 

Sviker norska nobelkommittén, så behöver inte vi göra det.

Men jag hoppas förstås, in i det sista…

Jag är man. Jag vet inte hur det är att föda barn. Men jag vet hur det är att vänta på en ny bok från tryckeriet.

Nej, jag vill inte dra jämförelsen mellan graviditet /förlossning och bokproduktion alltför långt. Men vissa ingredienser sammanfaller. Som förväntan, smärta – och glädje.

Det har för min del blivit en del böcker genom åren. Men alldeles speciellt är det för mig att vänta på en bok som jag skrivit ihop med min dotter.

Jenny är lärare. I tre år bodde hon med sin familj utanför Bryssel, där hon arbetade på Svenska skolan. När hon och familjen återvände till sitt hus i Sollentuna mötte hon områdets brevbärare, som hälsade välkommen hem. De pratade en stund med varandra vid brevlådan. Och hon förstod snart att den här posttjänstemannen var lite mer än en tjänsteman. Han hade efter många år koll på grannskapet och brydde sig verkligen
om hur människorna där hade det.

Och där föddes idén till kapitelboken ”Riddaren på den gula cykeln” för barn 9-12 år. Huvudpersonen är en Jackan, en ensamstående brevbärare och hans häftiga dotter Emma. När han från ett mystiskt håll får ett märkligt uppdrag som Emma hakar på börjar det hända saker.

Jag säger inte mer, för jag vill ju locka till läsning…

OK, boken är på väg från trycket, ännu inte ute på marknaden. Så jag återkommer i ärendet. Jag vill bara säga att nu skiner solen och framtiden är spännande, även för den som inte är en riddare på en gul cykel.

Det är så många böcker som ska läsas under sommaren. Konstigt nog gäller det även oss pensionärer, som inte är extra lediga bara för att vintern rasat ut.

Det handlar om böcker som lite orättvist fastnat i kösystemet på nattduksbordet. Eller böcker som vänner rekommenderat med emfas. Eller böcker som man snubblat över av en slump och blivit nyfiken på.

Alex Schulmans bok ”Glöm mig” hade jag läst om i pressen. Men inte läst. Den inhandlades tillsammans med några andra böcker som av skilda skäl väckt min lust och längtan.

Jag läste den. Från början till slut. Ibland lägger jag av efter halva boken om den är dålig. Ibland ännu tidigare, det beror på hur usel den är. Den här boken mer eller mindre sträckläste jag.

Och som vanligt när jag läst en fascinerande bok frågade jag mig: Vad gjorde den så bra? Tanken är förstås att jag som författare ska lära mig något av svaret.

Här är några skäl.

Alex Schulmans roman om sin relation till en alkoholiserad mamma, från barndomen och upp genom åren, är hänsynslöst ärlig. Såren blottas. Smärtan friläggs. Minnena får skava. Tårarna får rinna. Så hos barnet. Så hos den vuxne mannen.

Berättelsen har en röd tråd. Den heter kärlek. Inte av den lättsamma sorten, utan den plågsamma. Det gör ont att älska en människa stadd i förfall, som dessutom bemöter omgivningens omsorg med föraktfull kyla. Allt detta är mästerligt skildrat.

Orden och meningarna bär på en sådan ömhet. En ovanlig mans ovanliga ömhet. Den finns där i händelser som skildras, men också i det språkliga uttrycket.

Författarens längtan och strävan efter försoning med den mor som utestänger sonen från sitt liv är gripande. Och hoppfull. Framför allt hoppfull. Kärleken överlever varje bakslag, kommer igen, försöker och försöker.

När jag lägger ihop boken har jag lärt mig mer än god berättarteknik, känns det som. Jag har lärt mig något om själva livet, detta komplicerade relationsbygge. Jag har lärt mig att man aldrig ska överge hoppet om försoning.

Och jag hör ekot från aposteln Paulus: Störst av allt är kärleken.