Snöblandat regn. Eller regnblandad snö. Eller vad det nu är, slasket som dråsar ned, och som varken är det ena eller det andra, möjligen både och. Snö och regn.
Jag tycker att det räcker nu, vintern.
Den här lördagen som snart tippar över i söndag, snabbare än beräknat eftersom klockan skuttar framåt en timme i natt, in i det bedrägeri vi kallar sommartid. För slasket fortsätter ju, och det är föga somrigt. Och hela den kommande veckan ska Stockholmstrakten gå på slak lina mellan vinter och vår. Jag skriver inte vinter och sommar, för sommaren väntar på andra sidan våren, och våren väntar på att vintern ska rasa ut. Och det tycks ta tid.
För att fullborda denna gnällspalt till dess ynkliga slut måste jag erkänna, att jag hela den dag som nu ska ta sats in i sommartiden har strulat runt i morgonrock och druckit varmt honungsvatten när jag inte sett längdåkning på tv. På snö. Eller på regnblandad snö. Icke heller skidåkarna är förskonade från den döende vinterns våta välde.
Men det räcker nu. Både med vintern och skidåkningen och den trista förkylningen. Jag vill vår och värme. Nu. Inte om en vecka eller två, utan nu.
Nato är det politiska Vasaloppets Mora. Färden är lång och mödosam. Finland ser nu ut att vinna med hjälp av vana vallare, medan Sveriges smörande av Erdogan bara gör det bakhalt.
Ett arv kan vara så mycket.
Av min far ärvde jag en skottkärra, som jag i flera år använde på vårt fritidsställe.
Av Curt Björkquist, bror till den legendariske biskopen Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, ärvde jag en blå kortlåda med visdomsord.
Eller ärvde och ärvde; han var en högst levande herre, mångårig medarbetare i pingströrelsens förlags- och tidningsverksamhet, när han överlämnade den till mig.
I den blå lådan finns kort med 320 handskrivna citat. De är hämtade ur Curt Björkquists citatsamling på drygt 4 000, står det antecknat på en liten pappskiva i boxens början. Utanpå boxen står mitt namn. Också det prydligt textat för hand. Av Curt Björkquist.
Här och var har jag under åren stuckit in egna citatfynd mellan korten med formuleringar av Voltaire, Tolstoi, Pascal, Goethe och de andra tänkarna som Björkquist lusläst.
En favorit bland alla citat är prästen Kaj Munks variant av att inget är nytt under solen: ”Ofta är det så att när man synar det nya i sömmarna, så är det bara sömmarna som är nya.”
Känslorna tar tag i mig när jag bläddrar bland visdomsorden av filosofer och författare, utvalda av akademikern av prästsläkt som tidigt fann sin andliga hemvist bland pingstvännerna och blev en av Lewi Pethrus nära medarbetare.
Jag minns nämligen vårt första möte. Jag var 27 år när jag kom till Förlaget Filadelfia och Evangelii härold, vars redaktion då var placerad i Rörstrands slott. Logiskt, med tanke på att förlaget ägdes av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
En av de första dagarna i min nya tjänst blev jag kallad till ett samtal på Curt Björkquists rum. Han redigerade bland annat tidningen Kristen Ungdom, som nyligen fått nytt utseende. Jag hade av Dagen blivit ombedd att recensera den förnyade produkten. Recensionen innehöll en del kritiska synpunkter, vilket uppenbart sårat den gode Björkquist. Jag fick mig en föreläsning till livs, vars innehåll jag glömt. Men jag glömmer inte känslan av att sitta vid den lärdes fötter och bli uppläxad.
Hans upprördhet gick snart över, vi blev om inte nära vänner så mycket goda arbetskamrater, och jag blev hans efterträdare som Kristen Ungdoms redaktör.
Nu sitter jag här med en blå kortlåda, som inte bara innehåller kloka tankar, utan också symboliserar en varm och klok tanke.
Nämligen att förvärvad visdom i en eller annan form bör lämnas i arv till nya generationer.
(Publicerad i Dagen 2019-09-12)
Intresserad av tro och teologi? Av den kristna kyrkans rötter, liv i nuet, framtidsutsikter? Eller bara mer allmänt av existentiella frågor, framför allt den basala om livets mening?
Då har jag en bok att rekommendera. Med stor behållning har jag läst Sam Wohlins Resan mot Gud.
Författaren är pingstpastor, vilket inte ska avskräcka den som inte känner sig hemma i den kyrkofamiljen. Det här är ett stycka klassisk teologi med karismatisk krydda, silat genom den personliga erfarenhetens och det vardagliga livets filter. Resultatet är, i mina ögon, riktigt, riktigt bra.
Folkväckelsen under 1800-talets senare hälft födde flitigt lästa författare. Väckelsen spreds av så kallade kolportörer, kringvandrade förkunnare som sålde skrifter och böcker. C-O Rosenius, P.P. Waldenström och andra skrivande predikanters verk spreds i nästan ofattbart stora upplagor.
Medan Strindbergs Röda rummet (1879) såldes i sammanlagt 7 500 exemplar de första sju åren, så spreds P P Waldenströms Herren är from, en betraktelse över Davids 25:e psalm som publicerades 1874, i 50 000 exemplar på några få år. Och hans allegoriska roman Brukspatron Adamsson var på sin tid Sveriges populäraste bok.
Det var då, det. I dag når inte spridningen av teologisk litteratur och romaner med ett tydligt kristet budskap samma nivåer. Skälen är förstås många och komplexa. Ett kan vara att kristna förkunnare valt andra sätt att framför sitt budskap. Eller inte vill eller kan lägga ned den tid och det arbete som en bok kräver. Eller inte vågar satsa därför att det saknas kanaler för spridning av kristen litteratur. De så kallade missionsbokhandlarna har packat ihop, en efter en. Några få finns kvar. Och i dag vet knappt någon var en kolportör är. Eller var, snarare. En annan faktor är att frikyrkofolket i vår tid rent generellt inte är lika ivriga läsare som folkväckelsen barn, de som fick epitetet ”läsare”.
Ja, ni ser. Börjar man räkna upp skälen är de många.
Så mycket roligare då att en medelålders pastor med god utbildning, bred beläsenhet och samlad livserfarenhet satsar, och gör det ordentligt.
För det har Sam Wohlin gjort i Resan mot Gud. Boken är inte hastigt hoprafsade tankar. Författaren har gjort det som är livsviktigt för författare. Han har läst. Och läst. Och läst. Och tänkt. Och sedan skrivit.
Skrivit om rötterna. I urkyrkans hängivelse ser Sam Wohlin ett mönster att eftersträva, i kyrkofädernas tänkande och teologi mycket att ta vara på.
Skrivit om nuet. Samtidsanalysen är en samhällsanalys, inte bara en diagnos av kyrkans nuvarande tillstånd. Som, globalt sett, inte alls är så illa som vi i vårt sekulariserade hörn av världen gärna föreställer oss.
Skrivit om framtiden, vilket förstås är det svåraste av allt. Men vad vore vi människor, och vad vore kyrkan, utan drömmar och visioner?
Jag säger inte att allt i Resan mot Gud håller samma nivå. Svackor finns. Men jag tycker att helheten är mycket bra, och mycket värdefull för den som vill lyfta blicken från vår tids jagcentrering och erkänna sin längtan efter att ingå i något större, att leva lite rikare – inte bara i materiell mening – och att, ytterst, finna Sanningen. Om sig själv, om den mänskliga tillvaron, och om Gud.
Bakom mitt arbetsbord har jag en vägg med åtta bilder. Sex av dem är fotografier på mina föräldrar, samt far- och morföräldrar. Och så ett foto där man ser mitt barndomshem i södra lappmarken, inramat av ett tjockt snötäcke, samt en bild av mig själv på min femårsdag. Jag sitter uppsträckt på en stol på vår stenlagda och då snöfria uteplats – jag är född i slutet av augusti. På ett bord tronar en gräddtårta. I bakgrunden: skog och åter skog.
På väggen i arbetsrummet finns också en teckning av Tecknar-Olle på Norran, där jag vandrar ut i världen med en resväska i handen. En avskedsgåva när jag slutade som chefredaktör på nämnda tidning.
Och så, pärlan. En inramad dagordning för ”Straffångar å Långholmen”, daterad i februari 1907. Den tavlan har jag köpt på den före detta straffanstalten, som numera är vandrarhem.
Nej, jag har inte suttit inne. Inte där (men väl i Havanna, men det är en helt annan historia). Jag förvärvade dyrgripen till minne av min farfar Frans Johansson i Kraddsele, som tillbringade en kortare tid i fängelset på Långholmen, mitt i Stockholm. Det var för övrigt hans enda resa till huvudstaden.
Hans brottsliga gärning var följande. Varje år avverkade kronan, det vill säga staten, skog i närheten av mina föräldrars hemby. En representant för landets högsta myndighet stämplade de träd som skulle fällas och forslas ned till Vindelälven, för att sedan flottas söderut. Avverkningen gav välkommet jobb åt männen i byn.
Ett år tyckte folket i byn att staten varit alltför återhållsam i sin markering av vilka träd som skulle fällas. Det betydde mindre jobb och sämre inkomst. Någon företagsam nybyggare kom då på den lysande idén att man kunde förfalska kronans stämpel. Tillverka en egen kopia, helt enkelt. Och så utöka arbetstillfällena genom att stämpla fler träd.
Fiffigt. Men farligt. Någon nitisk lagens tjänare kom på brottslingarna, och av någon anledning jag inte kunnat luska ut blev straffet en fängelsevistelse i Stockholm – det fanns ju fängelser på närmare håll. Kanske klassades brottet mot staten som värre än andra förseelser.
Så hamnade farfar på Långholmen. Och för att hedra honom hans generationskamraters kamp för att försörja sina familjer i en hård tid och en tuff miljö, och för att inte glömma mitt eget ursprung, har jag hängt dagordningen från fängelset framför mina ögon.
Utanpå glaset till den inramade ordningsstadgan har jag fäst ett kort, som tillverkats av något av mina barnbarn Ellen och Lilly. På den ljusblåa bakgrunden har hon, vem det nu är (de kommer själva inte ihåg det), skissat ett ansikte. Streck för ögon, näsa och en brett leende mun. Och så textat med grönt: ”Du är förlåten”. I övre högra hörnet finns ett rött hjärta.
Vad jag gjort som utlöst denna benådning vet jag inte, men någonting var det väl. Behovet av nåd är outtömligt. Denna långfredag berättar tavlan, med lagen i bakgrunden och nåden i förgrunden, precis vad påskens budskap handlar om.
Jag är förlåten. Och du med.
RSS – inlägg