Man kan lära sig mycket i döda teologers sällskap. Inte bara om Gud, utan också om samhället, och om medborgarnas och politikernas roll.

Åtminstone om man umgås med Gustaf Wingren, stridbar professor i Lund. Han disputerade det år jag föddes och dog för 14 år sedan, då 90 år gammal. Mitt umgänge med Wingren har skett via böcker (jag är inte spiritist).

Wingren, den fotbollstokige arbetargrabben från Valdemarsvik, var på sin tid en akademisk bråkstake. Vid sin installationsföreläsning som professor i Lund gick han till hårt angrepp på sin företrädare och gynnare, den världsberömde Anders Nygren. Ett grovt etikettsbrott som satte känslorna i svallning.

Och så fortsatte det. Professor Wingrens karriärväg präglades av konfrontationer. Han skrev senare i livet: ”Då jag tjänstgjorde som professor och blev utskälld varje dag, det var en härlig tid.”

Stor sensation väckte det när han i slutet av sin karriär avsade sig prästämbetet och gifte sig med Greta Hofsten, en ledande kulturperson och publicist inom vänsterrörelsen.

När jag för en tid sedan städade min bokhylla hittade jag Wingrens lilla skrift ”Frigörelse till livskvalitet”, utgiven för 39 år sedan. Den bygger på ett tal han höll i samband med den ekumeniska nämndens u-vecka 1974. Jag bläddrade och läste och fann att texten är frisk och levande och i högsta grad relevant inför valrörelsen 2014. Låt mig citera:

”Vi behöver framför allt släppa loss våra politiker, just i vår tid släppa loss dem, hjälpa dem att utnyttja sin överblick över världen i stället för att – såsom vi nu gör – låsa dem vid missnöje i kommunen Sverige. Ett moget folk kräver livskvalitet, icke oavbruten standardhöjning. Men livskvalitet kan icke serveras uppifrån såsom folkpension eller fri sjukvård serveras. I livskvalitet ingår nämligen fri individuell växt nerifrån. Staten skall icke skänka oss livskvalitet, den skall bara lämna marginaler tomma, öppna, fria. Innehållet i dessa fria marginaler måste komma från oss själva. Hela denna föreställning om svenska folkets livsvärden såsom av regeringen till folket genom ”åtgärder” skänkta livsvärden är en omogen föreställning om samhället.

Politikern borde få svängrum nog för att kunna tänka på andra folk är sitt eget. Och det är bara vi väljare som kan ge honom detta svängrum genom att sluta avpressa honom nya standardhöjningslöften.”

Visst räcker bara det textavsnittet som underlag för ett intressant samtal? Men jag är rädd för att sådana samtal inte får plats i den aktuella politiska debatten valåret 2014. Kravmaskinerna malar, och politikerna gör vad de kan för att mata den med löften om ekonomisk tillväxt. Vill man söka seriösa tankar om begreppet livskvalitet och reflektera över balansen mellan krav och plikt och sådana saker, då får man nog söka sig till döda teologers sällskap.

För den som vill veta mer om en av dem, Gustaf Wingren, rekommenderas Bengt Kristensson Ugglas biografi ”Gustaf Wingren – människan och teologen”, utgiven 2010.

Ska en tårta i ansiktet på Jimmy Åkesson kosta två månaders fängelse? Det låter inte rimligt. Men det är inte heller sant. Stockholms tingsrätt bakade nämligen ihop tårtattacken med tre fall av grov olovlig körning. Men rubrikerna löd ändå ”Fängelse för tårtning av Jimmy Åkessons”. Typ.

Nå, nu var det förstås den första april, om det kan vara en ursäkt för felaktigheten.

Efter domen har kommentarerna haglat. En röd tråd, som jag uppfattat det, har varit: En tårta är väl tämligen harmlös. I varje fall jämfört med järnrör.

Jag håller med, till hundra procent. Men nu har nog inte tingsrätten brytt sig så mycket om tårtan som sådan, utan mer om principen bakom bakverket. Brottet kallas ofredande. Och att ofreda folkvalda politiker är extra allvarligt i en demokrati. Oavsett hur mycket vi ogillar en politikers åsikt är fysisk attack i varje form förkastlig.

Det för förresten inte första gången tårtning av politiker leder till fällande dom. Också de som kladdade ned Leif Pagrotsky, Marit Paulsen och Bosse Ringholm dömdes för tilltaget. Kanske finns andra fall som jag inte har koll på.

Det som stör mig mest i nyhetsflödet kring domen är nog ändå den dömda kvinnans kommentar, återgiven i expressen.se: ”Jag får ju faktiskt chansen att sista i Sverige som politisk fånge, och det känns hedrande.”

Politisk fånge? Nej, det skämtet kan inte ursäktas med att det levererades den 1 april. Det är inte en tårta i ansiktet på politiska fångar världen över, det är en spottloska.

Jag har mött en del människor som spärrats in för sina åsikters skull. En av dem kom att stå mig nära, trots stort geografiskt avstånd. Det var kubanen Adolfo Saintz, regimens tolk som vågade uttrycka kritiska åsikter på partimöten. Han sparkades ut ur partiet och miste jobbet.

2003 sveptes han med av en arresteringsvåg riktad mot 75 oliktänkande och dissidenter. I summariska rättegångar dömdes de politiskt obekväma till i genomsnitt 15 års fängelse. Adolfo fick just det, 15 år, i ett usel fängelse, långt hemifrån.

Han frigavs efter sju svåra år och kom ut ganska svårt medtagen eftersom han inte fått nödvändig medicinsk hjälp. I dag bor han hos en dotter i Miami, och vi är vänner på Facebook.

Exemplet är inte unikt på annat sätt än att jag råkar känna till det ovanligt väl. Runt om i världen sitter folk fängslade för sina åsikters skull. Ofta under omänskligt svåra omständigheter.

Så jag blir lite upprörd när damen som dömts för tårtning av en politiker plus ett antal fall av grov olovlig körning träder fram och kallar sig politisk fånge. Det är inte bara struntprat, det är en förnedring av människor som verkligen offrar någonting för sin övertygelse. Utan att ofreda någon.

Jag tycker faktiskt att en spottloska i ansiktet på dessa politiska fångar är betydligt värre än en tårta i ansiktet på Jimmy Åkesson. Utan att ursäkta det senare blir jag rejält upprörd över det förra.

En promenad i Stockholms innerstad övertygar mig. Nu är det vår. Varje möjlig sittplats utomhus är upptagen. Också en del omöjliga. Överallt dessa solvända ansikten. I fokus står inte längre mobiltelefonens skärm utan det lysande, gula klotet på himlen. Och plötsligt skådar alla uppåt i stället för nedåt. Härligt!

Man önskar ju att ljusare och varmare tider inte bara skulle få folk att knäppa upp kappor och kavajer, utan också att vädra ut en del inre unkenhet. Eller är jag ensam om att vara trött på detta mentala slaskväder i form av hat och hot, som numera sätter ett starkt avtryck i nyhetsrapporteringen?

I skrivande stund kommer nyheten om att en 44-årig man dödats i samband med bråk inför en fotbollsmatch i Helsingborg. Det är så obegripligt, så ofattbart, så långt bort allt förnuft onödigt. Idrott menad som lek och nöje har blivit en arena för hat och löje. Hatramsorna och hånropen mynnar så småningom ut i våld. Denna vackra vårsöndag i dödligt våld.

På nätet rinner hatet i allt bredare rännilar. De blir till växande bäckar av segt och stinkande avloppsvatten, vars källor människan måste söka inom sig. Visst är samhällets regelverk viktigt, men ytterst är dräneringen vars och ens personliga ansvar. Vi måste knäppa upp och vädra ut, lyfta våra huvudet mot ljusare och vidare rymder i stället för att stirra oss blinda på egots platta skärm.

Statistiken från Arbetsmiljöverket som Dagens Nyheter återger denna dag är inte rolig. Ska man döma av det växande antalet anmälningar ökar hotet på arbetsplatserna stadigt. Hemvårdsbiträden, sjukvårdsbiträden, undersköterskor, poliser, grundskollärare, socialsekreterare – i många yrkesgrupper tycks hot vara vardagsmat. Visst kan statistiken till en del skvallra om en ökad benägenhet att anmäla, men problemet är väl omvittnat och belagt.

En samhällskultur och ett samhällsklimat som formas av hot, hat och mer eller mindre undertryckta rädslor är ett elände värre än en svensk slaskvinter, där längtan efter sol och vår är det som håller en vid liv.

Vågar vi hoppas på en mentalt tjällossning, en ny tid när vänliga veckan blir vänliga veckor utan slut, när alla hjärtans dag blir alla hjärtans dagar året runt? Vågar vi längtansfull sträcka oss efter det generösa samförstånd, som kan bygga broar också ett valår som detta? Och som framför allt kan bygga ett samhälle, där skilda lojaliteter kan samsas utan att splittra och slå sönder.

Kan jag kasta dem nu, böckerna om prostatacancer som läkaren gav mig för snart tio år sedan när jag fått diagnosen och måste välja behandlingsform? Jag valde operation. 

Städningen av mina bokhyllor väcker minnen. Och tankar.

Ett häfte heter ”Prostatacancer – råd, rön, möjligheter”. En bok på drygt hundra sidor har titeln ”Prostatacancer – information för patienter och anhöriga”. De ligger i avdelningen för samhällslitteratur. Mellan teologin och skönlitteraturen. Gränserna flyter lite i min bokhylla, men ungefär så är organisationen tänkt.

Städningen är beordrad. Böcker dammar. Nu anser min bättre och ordentligare hälft att det är dags för att plocka ut böckerna, dammsuga dem och torka rent i hyllorna. En och annan bok som med säkerhet inte kommer att användas mer får gå till pappersåtervinningen. Det skapar utrymme för nya böcker.

Så då är frågan: behöver jag informationen om prostatacancer? Jag går fortfarande på årlig kontroll. Hittills har allt sett bra ut. Och jag minns att läkaren på S:t Göran sa, att ju längre tid som förflyter efter operationen utan förhöjt PSA-värde, dess större är chansen att jag är botad. Att sjukdomen aldrig mer kommer att göra sig påmind.

Nu har det snart gått tio år.

Värst var ovisshetens tid, innan beskedet om förhöjt PSA-värde efterträddes av ett annat besked: Du har prostatacancer. Sedan var det upp till mig att välja behandlingsform. Konstigt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Det är ju inte patienten som är expert, utan läkaren. Men så var det. Och så är det, om jag förstått saken rätt.

När det valet var gjort löpte allt i stort sett smidigt och bra. Efter fyra veckor var jag tillbaka på jobbet. Och så småningom skrev jag ”Dagar av dimma, dagar av sol”. Boken handlar om den mentala resa som startar när man får en cancerdiagnos. Fortfarande får jag telefonsamtal från män med prostatacancer som läst den. Som tackar. Men som framför allt vill prata.

Så hur gör jag, ska jag kasta informationslitteraturen jag fick i samband med diagnosen och operationen? Först la jag böckerna i högen bortsorterade. Sedan tog jag tillbaka dem. Inte för att jag fruktar att sjukdomen ska dyka upp igen.

Men det är nyttigt att ibland påminnas om allt man har skäl att vara tacksam för. Tacksam för dagarna av dimma och dagarna av sol. Tacksam för livet.

Och tacksam för att städning av bokhyllor kan bidra till ett fördjupat perspektiv på detta liv.

Jag gick lite avvaktande men också nyfiken till Dagens Nyheters seminarium om hur man driver eget. Det var fullsmockat i Hotell Rivals konferenslokaler. Stämningen var god, liksom kaffet och bullen. Bäst var Christer Olsson, fiskarpojken från Öckerö som måste vara svensk mästare på att förmedla inspiration. En väckelsepredikant av Guds nåde, om jag säger så.

En av föreläsarna, Annika R Malmberg, expert på effektivitet, riktade sig till säljare. Jag hör inte till den gruppen, men eftersom jag ibland är köpare så försökte jag plocka upp lite lärdom ur hennes låda med roliga tips. Roligast var när hon med hjälp av olikfärgade kepsar beskrev kunderna och hur de ska hanteras. Varje färg stod för en egenskap. Utgångspunkt: Vi är alla olika, och en god säljare ska vara bra på snabbanalys. Vad är det för typ av kund som kliver in genom butiksdörren, och hur ska just den kundsorten bemötas?

Det fick mig att fundera. Vad är jag för sorts kund? Jo, jag är en sådan där som vill vara ifred en stund. Gå omkring och kolla utan säljarflås i nacken. Tills jag begär hjälp, och då vill jag ha fakta, fakta, fakta. Och en känsla av att säljaren bryr sig om mitt behov mer än sitt dagsresultat i kassan, och hjälper mig att jämföra utifrån mitt behov. Ingenting annat.

Det är inte lätt att vara kund i denna tid, när valmöjligheterna ibland känns enormt överdrivna. Vilken människa behöver tjugofem tandkrämssorter att välja mellan? Eller hundrafemtio sorters kaffebryggare, för att ta ett för mig aktuellt exempel.

Vi skulle alltså köpa ny kaffebryggare, hustrun och jag. Läste på nätet, jämförde modeller och finesser, blev inte klok på att bryggare som verkade väldigt lika hade vitt skilda priser, medan bryggare med stor skillnad i utrustning kunde kosta ungefär lika mycket. Suck. Det blir nog ingen ny kaffebryggare, sa vi till vandra. Vi får hålla ut med den vi har, bryggaren som blivit nyckfull på gamla dagar, som vi gamla gärna blir.

Men så for vi ändå iväg till en av de här jätteladorna med elektronik. Utan att vara särskilt förhoppningsfulla. Vi hittade den avdelning där kaffebryggarna stod och började botanisera och diskutera. Till slut hade vi kört fast, hustrun letade reda på två säljare och frågade om någon av dem visste något om kaffebryggare. Ja, sa en av dem, jag gör det. Jag vet allt om den varusorten.

Vilken tur. Det är inte varje dag man hittar en säljare med det trygga självförtroendet.

Men bäst var att han hade rätt. Han kunde. Han visste. Han förklarade skillnader i pris. Och han brydde sig. Viktigt, viktigt, hade man sagt på DN:s Driva eget-dag. Bry dig, säljare, bry dig!

Slutresultat? Vi landade inte i den dyraste bryggaren, som vi faktiskt hade räknat med från början. Men när säljaren hört vad vi ville ha ledde han oss rätt och sa: Skulle jag själv köpa bryggare i dag, skulle valet stå mellan de här två.

En dyrare. En billigare. Inte jättebillig, men billigare än de dyraste. Den senare saknade en finess som vi kunde undvara. Varför då betala för den? Slutet gott, allting gott – även kaffet.

Vi lämnade en nöjd säljare som kunnat orientera ett par förvirrade kunder – jo, han sken som en sol när jag sa att han varit till stor hjälp och att vi var tacksamma.

Slutsats för min del: Konsten att bli en nöjd kund består ofta i att hitta rätt säljare. Det är kanske dom som borde ha olikfärgade kepsar på sig, där färgen skvallrar om sorten.