Det är så många böcker som ska läsas under sommaren. Konstigt nog gäller det även oss pensionärer, som inte är extra lediga bara för att vintern rasat ut.

Det handlar om böcker som lite orättvist fastnat i kösystemet på nattduksbordet. Eller böcker som vänner rekommenderat med emfas. Eller böcker som man snubblat över av en slump och blivit nyfiken på.

Alex Schulmans bok ”Glöm mig” hade jag läst om i pressen. Men inte läst. Den inhandlades tillsammans med några andra böcker som av skilda skäl väckt min lust och längtan.

Jag läste den. Från början till slut. Ibland lägger jag av efter halva boken om den är dålig. Ibland ännu tidigare, det beror på hur usel den är. Den här boken mer eller mindre sträckläste jag.

Och som vanligt när jag läst en fascinerande bok frågade jag mig: Vad gjorde den så bra? Tanken är förstås att jag som författare ska lära mig något av svaret.

Här är några skäl.

Alex Schulmans roman om sin relation till en alkoholiserad mamma, från barndomen och upp genom åren, är hänsynslöst ärlig. Såren blottas. Smärtan friläggs. Minnena får skava. Tårarna får rinna. Så hos barnet. Så hos den vuxne mannen.

Berättelsen har en röd tråd. Den heter kärlek. Inte av den lättsamma sorten, utan den plågsamma. Det gör ont att älska en människa stadd i förfall, som dessutom bemöter omgivningens omsorg med föraktfull kyla. Allt detta är mästerligt skildrat.

Orden och meningarna bär på en sådan ömhet. En ovanlig mans ovanliga ömhet. Den finns där i händelser som skildras, men också i det språkliga uttrycket.

Författarens längtan och strävan efter försoning med den mor som utestänger sonen från sitt liv är gripande. Och hoppfull. Framför allt hoppfull. Kärleken överlever varje bakslag, kommer igen, försöker och försöker.

När jag lägger ihop boken har jag lärt mig mer än god berättarteknik, känns det som. Jag har lärt mig något om själva livet, detta komplicerade relationsbygge. Jag har lärt mig att man aldrig ska överge hoppet om försoning.

Och jag hör ekot från aposteln Paulus: Störst av allt är kärleken.

Boken kan beställas från sjobergsforlag.se, bokus.com, adlibris.com

Söndagens 11-gudstjänst i Filadelfia. Mycket folk, som vanligt. Men en ovanlig stämning, tre dagar efter terrordådet som skakade Stockholm och Sverige. Fyra döda, flera skadade, en del svårt skadade. Det satte förstås sin prägel på gudstjänsten.

Efteråt skulle jag signera min nya bok ”Vittnet som vägrade tiga” i kyrkans bokshop. Den handlar om en svensk baptistmissionär, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet levde och verkade i det inre av Kongostaten (nuvarande Kongo-Kinshasa). Hela detta väldiga område ägdes då privat av kung Leopold II av Belgien, som sålt in sitt koloniala äventyr som ett stort humanitärt civilisationsprojekt. I själva verket var det ett av historiens brutalaste plundringståg, där människor sattes i tvångsarbete under skoningslösa förhållanden. De som inte levererade tillräckligt med gummi – den eftertraktade råvara som västvärldens industrialism, cyklism och begynnande bilism skrek efter – straffades. Ofta med ett dödligt skott. Avhuggna högerhänder fungerade som bödlarnas kvitto hos överordnade inom Kongostatens hierarki – kulorna hade inte använts till nöjesjakt utan till anbefallt mord. Hela byar skövlades och brändes.

Mitt i detta befann sig E.V. Sjöblom, bonddrängen från Uppland som studerat teologi och upplevt kallelsen att bli missionär i Afrika. I det inre av Afrika, där knappast några ögon bevittnade kung Leopolds framfart som 1885-1908 krävde flera miljoner kongolesers liv. Sjöblom protesterade. Han slog larm i tidningsartiklar, i brev och i tal. Han gjorde det med risk för sitt eget liv.

Om honom har den brittiske journalisten, politikern och människorättskämpen Edmund Morel skrivit: ”Under många år var det endast en Kongomissionär, en enda, som vågade med sin själ i brand av passionerad vrede över de fruktansvärda ting, som hans egna ögon skådat, att ställa till ansvar kung Leopolds agenter i Afrika och kung Leopold själv i Europa. Han var svensk. Hans namn var Sjöblom. Han framstår som en apostolisk gestalt i dessa tidiga dagar.”

Nå, denna känsloladdade söndag i april 2017 skulle jag i Filadelfia Stockholm inte bara få signera min bok, utan också bli intervjuad av församlingens föreståndare Niklas Piensoho. Skulle det funka att tala om Kongo, när alla tankar kretsade kring terrorn i vår egen stad? Jag kände mig osäker.

Men det gjord det. Att vi öppnar hjärtat för dem som drabbas av det groteska våldet i vår egen närhet skapar inte mindre rum för sympati med människor långt borta, som lever dag efter dag, månad efter månad, år efter år under trycket av en ständigt pågående terror. Jag tror det är tvärt om. Ju fler rum man öppnar i sitt hjärta, dess fler rum öppnar sig. Och även i dag pågår i östra Kongo-Kinshasa sedan flera år tillbaka en girighetsdriven terror, som gör att människor lever i ständig fruktan för sexuellt våld och urskillningslöst dödande. Rikedomarna i regionens jord – coltan och andra värdefulla mineraler – lockar fram det sämsta ur samvetslösa erövrare. Det är samma sorts ekonomiskt motiverade terror som i slutet av 1800-talet skördade miljontals liv i området.

Då hette visselblåsaren E.V.Sjöblom. I dag är den numera världsberömde läkaren Denis Mukwege en röst som höjs för rättvisa och rättfärdighet, och som vill väcka oss alla till besinning. Jag är stolt och glad att han skrivit förordet till min bok.

I morgon ska jag iväg på en tidningsintervju om boken. På onsdag ska jag berätta om boken vid en caféträff kl 13:00 i Botkyrka pingstkyrka, torsdag 27 april medverkar jag i samma ärende kl 13:00 i Grindtorpskyrkan, Täby, på kvällen blir det eventuellt medverkan i Global bar i Gamla stan… Så det rör på sig kring boken, och jag hoppas att hösten blir fulltecknad av tillfällen då jag får berätta om utsatta människor i en del av världen, som också bör få rum i våra hjärtan.

Så hör av er, ni som håller i lämpliga arrangemang! Och läs boken. Jag tror den har ett ärende rätt in i vår tid.

Alldeles osjälvisk är jag förstås inte i detta önskemål. Har man lagt ner massor av arbete på research och skrivande önskar man att någon ska läsa det man skrivit. För ärendets skull. Och för mödans.

Boken kommer på Sjöbergs förlag den 4 april 2017.

Tack, Ulla, för att du låtit mig försvinna in i min Kongobubbla när jag kanske borde ha varit mer närvarande i vårt gemensamma liv.

Tack, alla vänner, som intresserade (i varje fall till synes intresserade) lyssnat till mina utläggningar om det fruktansvärda girighetsdrama som krävde miljontals liv i Kongo 1885-1908, och om mannen som vågade allt för att stoppa det.

Tack, Denis Mukwege, för att du skrev förordet som visar hur Kongos historia upprepar sig på ett oerhört tragiskt sätt. Och att vi måste göra någonting åt det.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det gummi i Centralafrikas regnskogar som berikade kung Leopold II av Belgien, privat ägare av Kongofristaten. Nu är det jakten på coltan och andra mineraler i marken som skapar konflikter där våldtäkt används som ett förödande vapen, och där människors liv offras på girighetens altare. Än en gång blir Kongos rikedomar civilbefolkningens förbannelse.

Fröet till den här boken såddes 2006, när filmaren Roger Svanell och jag besökte Bukavu i östra DR Kongo. För PMU:s räkning skulle vi göra en informationsfilm om dr Mukweges beundransvärda arbete för att rädda kvinnor utsatta för sexuellt våld, och för att hejda detta våld.

När jag senare återvände till Bukavu för att skriva boken ”De glömda kvinnornas röst” började jag gräva djupare i Kongos historia – och fann berättelsen om bonddrängen från Uppland, som kom med i den baptistiska rörelsen under andra hälften av 1800-talet, studerade teologi och drog till Afrika som missionär.

Min första kontakt med Sjöblom var läsningen av Adam Hochchilds ”Kung Leopolds vålnad”, där han nämns i mycket hedrande ordalag. Sen grävde jag vidare. I avhandlingar, böcker och brev. Det tog tid. Uppgiften har varit en stor och viktig del av mitt liv under flera år.

När Sjöblom kom till Kongofristaten, det som nu är Demokratisk Republiken Kongo, styrde Leopold II hela detta enorma område.  Han gjorde det under täckmanteln av en internationell organisation, som skulle sprida civilisation och kristendom till ”vildarna”.

Missionären såg något annat. Han såg brända byar, stympade kroppar, förtvivlade och förskräckta människor. Han såg ett fullkomligt sanslöst och samvetslöst röveri, som möjliggjordes med militära medel och horribla bestraffningar av dem som inte levererade den kvot av gummi som Fristatens myndigheter krävde. Han hörde berättelser om en bottenlös grymhet. ”Jag kunde icke hjälpa, det jag tänkte, att själva mörkrets furste under civilisationens mask syntes rasa bland dessa naturens barn”, skrev han i sin dagbok.

Sjöblom genomskådade bluffen och blev en av sin tids viktigaste visserblåsare. Att han satte sitt eget liv på spel när han i brev, artiklar och tal avslöjade vad som fanns bakom fasaden på kung Leopolds hyllade projekt, tycktes inte bekomma baptisten från Sverige.

Nu ska jag inte berätta hela denna historia här, jag hoppas förstås att du ska köpa boken och sprida kunskap om dess innehåll. Den är skriven i dokumentärromanens form, en berättelse med scener och dialoger som är ämnade att hålla intresset vid liv för det faktiska innehållet.

Mitt syfte med boken? Jag säger inte att missionen alltid gjort rätt. Jag påstår inte att missionärer per definition är helgon. Men jag tror att evangeliet är en kraft som kan lyfta människovärdet och främjar mänskliga rättigheter, och jag tror att vi också i vår tid behöver visselblåsare av Sjöbloms kaliber. Och Mukweges. Därav denna bok, som jag hoppas ska väcka och inspirera.

Dr Mukwege skriver i förordet om just detta: ”E.V.Sjöblom är ett exempel på att ondskan härjningar kan stoppas om de som nu tiger börjar tala, och de som nu blundar öppnar sina ögon. Låt oss hoppas att det sker på nytt! Min hetaste önskan är att mitt älskade Kongo ska bli ett land där människor kan leva i fred och under rättvisa förhållanden. Ska den drömmen bli verklighet måste Sjöbloms exempel få smitta av sig till många.”

Sjuk och utarbetad dog E.V. Sjöblom 41 år gammal i Kongo. Men hans gärning lever.  Läs om den! Och inspireras. Då har jag nått mitt syfte med boken.

Här kan du beställa boken: http://www.sjobergsforlag.se

Några tryckta källor.

Denna dag väntar jag oroligt på nyheter från DR Kongo. Än en gång står landet vid randen av ett inbördeskrig. Eller i varje fall omfattande politiska oroligheter, som kan kosta liv. Ännu fler liv.

Regeringen har på senare tid slagit ned på oppositionsyttringar med stor brutalitet. I september dödes 50 personer när polis och militär kväste en protestdemonstration i Kinshasa. Många skadades. Andra försvann spårlöst.

Kyrkor och andra aktörer inom civilsamhället som driver frågan om mänskliga rättigheter utsätts ständigt för hot och trakasserier, som gör deras arbete svårt.

I dag, den 19 december, skulle president Jospeh Kabila ha avgått, om han följt reglerna. Då har han suttit i två mandatperioder och har enligt landets konstitution inte rätt att ställa upp till omval.

Men Kabila gör sig ingen brådska. Detta trots att tre fjärdedelar av befolkningen enligt en opinionsundersökning vill att han ska gå, så stannar han kvar. Tidigare än i april 2018 går det inte att arrangera ett val, hävdar den 45-årige presidenten, som tog över makten som 29-åring sedan hans far och företrädare på posten, Laurent Kabila, skjutits av sin livvakt.  Joseph Kabila valdes till sin post 2006, och omvaldes 2011. Den gången, 2011, var följdes valresultatet av omfattande anklagelser för fusk.

Nu räcker det, tycker folket. Visst är Dr Kongo ett enormt land med usla kommunikationer, men det har funnits tid att förbereda ett demokratiskt val. Gott om tid. Och, inom parentes, Joseph Kabila har också haft gott om tid att utnyttja positionen vid köttgrytorna. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg har presidenten och hans familj byggt upp ett affärsnätverk som omfattar 70 bolag i olika branscher, bland annat i den mycket lukrativa gruvnäringen.

Landets opposition vägrar att se den 19 december 2016 som ett tänjbart bäst-före-datum. En grundlag är en grundlag. Och konstitutionen är tydlig i sin tidsbegränsning av presidentmakten.

Så  hur kommer det att bli i DR Kongo – julstrid eller julfrid? Det lutar skrämmande mycket åt strid. The Guardian rapporterar från Kinshasa att marknadsbesökarna bunkrar förnödenheter inför en julhelg, som de fruktar kan bli av det våldsamma slaget.

Själv tänker jag på doktor Denis Mukwege och arbetet vid Panzisjukhuset, där kvinnor och barn som sårats till kropp och själ av det flitigt brukade våldtäktsvapnet får hjälp. Ett arbete som utförs med omfattande stöd från Sverige.

Mukwege är redan nu under stark press, utsatt för allt från mordförsök till verbala hot. Måste han packa ihop om våldsamheterna blossar upp  i samband med en upptrappad konflikt mellan oppositionen och Joseph Kabila?

Det vore djupt tragiskt, inte minst för de kongolesiska kvinnorna som i dr Mukwege fått den förespråkare de så väl behöver.

Så du som ber – be för DR Kongo.

Och du som inte brukar be – tänk goda tankar, och tänd hoppets ljus genom att ge stöd till de aktörer i civilsamhället som utmanar mörkrets krafter.

Du som inte tycker om att läsa väldigt personliga texter kan sluta läsa här. 

Och du som helst inte läser texter om döden kan stanna nu.

Ni andra. Det här handlar om min storasyster Nanna som dog för ett par veckor sedan. Första advent sätter jag mig på tåget till Örnsköldsvik för att delta i begravningsgudstjänsten. Och sätta punkt. Fast minnet bryr sig inte om interpunktion; det kommer att leva vidare. Det är jag tacksam för. Nanna var en syster att minnas.

Vi var fyra syskon som växte upp i Räftmyra. Det var ingen by, utan ett enkelt boningshus och en ladugård och uthus i södra Lappland. Sorsele socken, närmare bestämt. I Vindelälvens dalgång, en och en halv mil nedanför Ammarnäs, den närmaste tätorten ( på den tiden med kyrka, affär, skola, pingstkapell). Därifrån gick den gula postbussen varje morgon de nio milen ned till Sorsele. Tillbaka framåt kvällen. Detta var navelsträngen som band oss samman med världen.

I huset som pappa byggt var vi sex personer som mest. I ladugården fanns tre kor, tre-fyra får, en häst. Kalvar ibland. Antalet på kreaturen varierade något utom i ett fall; vi hade aldrig mer än en häst. Men var heller aldrig utan. Däremot fanns ingen bil. Cykel fick duga, på vintern fanns ju sparken.

Jag kom lite på sladden, sex år efter Nanna som var näst yngst. Hon var knappt tre år yngre än storebror Gunnar. Min äldsta syster Göta försvann tidigt från hemmet för att hitta egen försörjning. Från uppväxten minns jag mest Nanna och Gunnar.

Dom hängde ihop som ler och långhalm. Jag fick försöka hänga med. Ibland med mindre lyckat resultat.

Som när vi tre varit och arbetat på potatislandet, som pappa grävt upp en bit från huset, mot älven till. Dit gick man på en stig, full av stenar och rötter. När vi skulle hem utmanade dom mig.

”Du kan då inte gå hem och blunda”, sa dom.

Svaret var givet.

”Det kan jag visst. Bara ni går före.”

Fisken nappade på betet.

Dom gick framför mig med ljudliga steg. Jag snavade på bakom.

När vi närmade oss hemmet gick stigen i närheten av en vattenfylld grop, som uppstått när man hämtade fyllning till bygget av landsvägen.

Gunnar och Nanna smög snabbt runt gropen och trampade sedan hårt på knakande kvistar på andra sidan. Fällan slog igen. Eller snarare öppnade sin våta famn. Jag stöp ned i vattengropen, som inte var särskild djup. Men paniken satte min reaktion ur funktion, och dom fick dra upp sin frustande och hostade lillebror på torra land.

Jag var förmodligen mindre road än mina storasyskon, som skrattade gott åt den våta krabatens knäckta stolthet. Han hade inte klarat provet.

Min gissning var att Nanna stod bakom planen. För hon var mycket idérik när det gällde att hitta på hyss, för det mesta oskyldiga och ganska roliga.

Som när vi tre sköt prick med salongsgeväret på uthusets omålade brädvägg, där vi format en klotrund fläck med en kolbit. Pricken skulle vi försöka träffa, eller i varje fall komma nära. Vi turades om att skjuta, och efter varje skott sprang skytten fram till väggen för att kolla var kulan tagit.

Gunnar hade skjutit och rusade fram i hopp om att kunna konstatera en fullträff. Då stod Nanna kvar och laddade salongsgeväret. I samma ögonblick som storebror kom riktigt nära väggens sotfläck sköt hon – snett upp i luften. Effekten uteblev inte. Gunnar hoppade nästan ur byxorna; han trodde att Nanna sköt mot målet. Nanna skrattade så att hon kiknade. Gunnar gormade. Jag fnissade förmodligen lite neutralt.

Barndomen försvann. Gunnar stannade på gården (ja, gård och gård). Nanna gifte sig och blev med tiden mor till fem pojkar. Jag var bara sexton när jag drog söderut, ända till Småland, för att finna arbete. Sen blev det studier i Stockholm, och sen…

Det tar vi en annan gång. Nu ska det handla om min storasyster Nanna.

Från henne kom det då och då ett paket med bakverk. Bullar och annat, som en lillebror ute i vida världen kunde behöva. Som om inte hade nog med sin egen familj. Hennes omtanke fyllde inte bara min mage utan värmde också mitt hjärta.

När hennes Rolf utbildat sig till elektriker och fått jobb i Örnsköldsvik, så blev den staden en viktig hållplats för mig och min familj när vi reste norrut, mot min hembygd. Där stannade vi. Övernattade. Pratade. Mindes.

Nanna var en hejarns god berättare. Och hon hade alltid någonting att berätta. Jag känner nog ingen med hennes förmåga att se det dramatiska och komiska i vardagens händelser. ”Den gråa vardagen” tycktes vara ett okänt begrepp för henne. Hon hittade alltid något att häpna över, att skratta åt, att berätta.

Under en period skrev Nanna kåserier i Örnsköldsviks Allehanda. Där fick hon visa sin talang att fånga vardagslivets dråpliga poänger. Det var uppskattat av läsarna.

Med barnen utflugna ur boet började hon arbeta inom hemtjänsten. Men sjukdomen kom tidigt. Jag tror hon var runt femtio när hon drabbades av Parkinsons sjukdom. Men det knäckte inte hennes sinne för humor.

Hon gillade att måla och fixa i hemmet. När hon började darra svårt sa hon med glimten i ögat och penseln i handen:

”Jag har blivit så bra på att ådra” (marmorera).

När maken Rolf en morgon vaknar av dunsen, när Nanna ramlar ur sängen, och förskräckt kikar fram över sängkanten så ligger hon där på rygg och säger:

”Godmorgon!”

Glatt, som om inget ovanligt inträffat.

En födelsedag som jag aldrig missade var Nannas. Hon var nämligen född på Norges nationaldag, den 17 maj, så jag blev ordentligt påmind. I år fyllde hon 80. Men då befann hon sig redan in på slutvarvets upplopp, hårt prövad av sin sjukdom. Livskraften rann bort som vårvinterns smältvatten längs en fjällsida. Och när hösten kom så vissnade och dog hon. Denna tappra kvinna, som i en varm tro på Gud och medmänniskornas goda vilja alltid såg en utväg. Denna humoristiska människa som alltid såg glimrande skärvor i det trasiga. Denna omsorgsmänniska.

Jag kommer att sakna henne, ”söstra mi”.

Tack, ni som läste ända hit. Som inte backade för påminnelsen om allas vår dödlighet.

Jag vet att den här texten är väldigt personlig, kanske rent av kan kallas privat. Men om den nu inte givit dig så mycket, så var det skönt för mig att få skriva den. Jag har nu fäst min tacksamhet på pränt, så att den inte bara försvinner i glömskans dimmiga landskap.