Ska den nyfödda prinsessan Estelle i sitt vuxna liv tvingas till kristen tro? Frågan aktualiseras, föga oväntat, på Dagens Nyheters ledarsida (26/2). Där är reflexmässiga reaktioner mot klassisk kristen tro inte ovanliga, men frågan är om inte tidningen den här gången står mer på den levande trons än på militanta ateismens sida.
I Successionsordningen slås fast, ”att Konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är.”
Och vad som i texten gäller en svensk konung gäller även en svensk drottning. Alltså ska måste den nyfödda prinsessan inte bara tvingas bli en kristen, utan också en kristen av den modell som Augsburgska bekännelsen föreskriver, för att kunna ta över tronen en dag.
Frågan är inte enbart om detta är rimligt. Frågan är också om inte detta är främmande för levande kristen tro. Jesus ställer oss inför ett fritt val. Människan kan bejaka hans erbjudande om lärjungaskap och efterföljd. Hon kan också säga nej. Utan det fria valet är kristen tro inte kristen tro.
När väckelserörelsen bröt fram i vårt land under 1800-talet var det i opposition mot en statskyrka i förfall. I stället för att tvingas till religiösa handlingar utan innehåll, där Augsburgska bekännelsen var viktigare än hjärtats tro och den personliga relationen till Frälsaren, ville man kunna samlas fritt till bibelläsning och bön. Det kunde vara intressant att höra ledande arvtagares mening om att en svensk tronarvinge ska tvingas till kristen tro av en modell som den politiska makten slagit fast.
Nu har Kristdemokraterna och Moderaterna barn ihop. Paradoxalt nog kan det leda till skilsmässa.
I förra sommarens riksting beslöt Kristdemokraterna att göra barn och ungas uppväxtvillkor till politiskt fokusområde.
Nu meddelar Moderaterna, att de ska tillsätta en grupp som utformar en ny barnpolitik.
Kristdemokraternas behov av profilering inom regeringsalliansen är stort. Man kan därför tänka sig, att Moderaterna skulle ge det lilla partiet ökat utrymme. Och därmed större chans att hänga kvar i riksdagen.
Men icke. Möjligen betraktar Fredrik Reinfeldt KD som ett stödhjul han helst vill bli av med. Då krävs förstås att Moderaterna växer sig stora nog att nå riksdagsmajoritet enbart med hjälp av Folkpartiet och Centerpartiet. Och dit är det en bit kvar.
När detta är sagt återstår ett viktigt konstaterande. Att barnens bästa hamnar i centrum är utmärkt. Och alldeles särskilt bra är det, om intresset är genuint och inte taktiskt betingar.
Bland mina vänner på FB bubblar glädjen och tacksamheten över SVT:s dokumentär om Elise Lindqvist. Med S:ta Klara kyrka som bas jobbar hon bland prostituerade på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Jag vill bara passa på och berätta, att hon är en av de personer jag intervjuat i boken ”Passionärerna”, som kommer på Libris förlag i mitten av maj. Där berättar hon om sitt eget dramatiska liv, och den glädje hon som pensionär funnit i en meningsfull uppgift. Inspirerande läsning, jag lovar!
Med Håkan Juholt uträknad och utburen från ringen är det dags för matchen att börja. På riktigt.
Stefan Löfvens lagbygge visar upp större stabilitet än företrädarens. Erfarenhet och kompetens prioriteras. Ett exempel är ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson, som är nationalekonom med lång erfarenhet från regeringskansliet.
En opposition som kan ge Fredrik Reinfeldt en rejäl match är bra för Sverige. Nu verkar vi ha fått det.
Utrikespolitiska institutet arrangerade i dag på förmiddagen ett seminarium om Sveriges vapenexport. Medverkande var bland andra Andreas Ekman Duse, generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP), och Ulf Hammarström, generaldirektör för Försvarsexportmyndigheten (FXM). De tycktes in ha några problem med att den svenska vapenexporten slår nya rekord. Och i vissa fall går till diktaturer. Det hade däremot Anna Ek från Svenska Freds och ärkebiskop Anders Wejryd, som också medverkade.
Jag satt bland åhörarna och blev lite brydd när exportförsvararna konsekvent hänvisade till ett växande säkerhetsbehov i världen, som om att det är detsamma som ett växande vapenbehov. Skulle vapen vara människans trygghet?
Om man vill öka tryggheten och säkerheten för medborgarna i fattiga länder i världen så är det inte mer vapen man ska satsa på, utan bättre utbildning, bättre hälsovård, bättre infrastruktur, och en utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter. Lägger man stora pengar på att köpa vapen från Sverige och andra länder blir det inget över till det som främjar social och ekonomisk utveckling. Därmed ökar den sociala oron och risken för konflikter. Det minskar alltså säkerheten. Har aldrig generaldirektörerna för ISP och FXM tänkt den tanken?
När jag var på väg ut i vårsolen utanför UI:s byggnad blev jag av ärkebiskopen uppmärksammad på att det hade fastnat en klädgalge i skärpet på baksidan av min ytterrock. Det hade varit lite pinsamt att traska iväg längs Drottning Kristinas väg med en klädhängare i ryggen.
Ärkebiskopen räddade mig från galgen. Tack för det. Vem ska rädda förtryckta människor i världen från det flöde av vapen, som hotar deras framtid? Deras liv?
RSS – inlägg