Jag har nyligen varit i Burma. Där har medborgarna under årtionden fått sin integritet kränkt av diktaturens närgångna kontroll. Nu sker en öppning, en utveckling i demokratisk riktning, och för det är glädjen stor.

För snart tolv år sedan var jag i Kuba för att möta och samtala med dissidenter och oberoende journalister, som levde under en stenhård kontroll. Integritetskränkningen var daglig och ofta brutal.

Det slutade inte så bra för min del. Tillsammans med två andra svenska journalister arresterades jag och förhördes av säkerhetspolisen i tre dagar. Vi fick inte prata med dem vi pratat med. De fick inte prata med oss. Vi förklarades vara persona non grata, icke önskvärda personer, och utvisades.

Vi ser med fasa på det som sker i Nordkorea, denna jättelika hjärntvättmaskin. Där gör diktaturen allt för att medborgarna inte ens ska förstå att de är fångar i ett system som kartlägger och kontrollerar människornas liv i detalj.

Jag är glad att jag är svensk medborgare. Men jag börjar oroas av en annan sorts diktatur. Marknadens diktatur.

Jag är ingen alarmist som i varje nytt tekniskt framsteg ser ett hot. Men när Google nu tar ett starkt grepp över mitt privatliv för att slå mynt av det (och jag har förstått att man inte är ensam om den saken), så oroar det mig. När de tjänster jag använder och de varor jag köper vävs ihop till ett nät, som gör det möjligt för Marknaden att följa mitt liv och kartlägga mig i detalj, så påminner det på ett obehagligt sätt om Nordkorea och Kuba.

Jag vill inte vara medborgare i Marknadens gränslösa diktaturstat, där min integritet kränks. Att det sker för penningmaktens skull och inte för den politiska maktens skull hjälper inte. Mitt liv är mitt liv.

”Penningbegäret är roten till allt ont”, sa Jesus. Att den mannen alltid ska ha rätt.

Som föreläsare har han blivit en världsstjärna. Att se Hans Rosling, professor i internationell hälsa, i pedagogisk aktion är underhållning på hög nivå. Men underhållning med innehåll. Och innehållets budskap är glasklart: Världen blir allt bättre. Utvecklingen går åt rätt håll. Med väl underbyggda fakta hävdar han detta.

En del tycker att han är otillåtet optimistisk, alltför naiv i sin hantering av statistik. Och visst finns det sådant i hans framställning som kan diskuteras, som har fler aspekter. Men när jag fått en överdos av information av eländet i världen återvänder jag till Hans Rosling och hans underhållande föredrag med bubblor och allt, som finns på www.gapminder.org. Det ger mig alltid en kick, så att jag vågar tro på arbetet för en bättre värld.

Det har blivit trendigt att ifrågasätta det svenska biståndet. Timbro-sfären har varit framgångsrik i sin opinionsbildning. Och tyvärr verkar biståndsminister Gunilla Carlsson ha köpt deras världsbild tämligen rakt av.

Hans Rosling ger det svenska biståndet ett tydligt erkännande. Det bidrar konstruktivt till kampen mot världsfattigdomen. Naturligtvis blir han därmed en måltavla för dem som prioriterar kampen mot biståndet. Men hans statistik är inte bara underhållande bubblor. Den har substans. Den ger viktig information.

Så tack gode Gud för Hans Rosling!

Angal Bakos, en kristen universitetsutbildad farmaseut från Irak, ska kastas ut från Sverige. Trots att hon har jobb. Trots att apoteksbranschen lider brist på utbildad personal. Trots att hon nu fruktar för sitt och familjens liv – den kristna minoriteten lever farligt i Irak.

ABC berättade historien i måndags kväll. Jag råkade känna till den tidigare. Och jag vet att hennes arbetsgivare, Kerstin Parment, kämpat och kämpar hårt för att få behålla den omtyckta Angal.

Ett samhälle måste ha lagar och regler för att fungera. Ett laglöst samhälle är ett omänskligt samhälle. Men lagar och regler kan också fungera omänskligt, när byråkratin blundar för allt utom för bokstaven och paragrafen. När den blundar för människan.

I väntan på att asylansökan för familjen skulle behandlas sökte Angal Bakos praktiktjänst. Hon fann en sådan på P/S Apotek i centrala Stockholm. Efter en tid, när hon fick tillstånd att arbeta som asylsökande, blev hon anställd.

I november 2011 fick Angal Bakos avslag på sin ansökan om arbetstillstånd. Skäl: Reglerna säger att man ska ha arbetat sex månader för att få arbetstillstånd. Det hade bara gått fem månader när ansökan skickades in. Dock hade hon arbetat i sex månader, när avslaget klubbades. Även asylansökan och överklagandet till Migrationsdomstolen har avslagits.

Så nu ska Angel Bakos med familj kastas ut ur landet, till ett ovisst öde i Irak. Därifrån, har hon fått veta, kan hon på nytt söka arbetstillstånd i Sverige…

De som kastar ut familjen har lagen på sin sida. Men den som lyfter blicken från bokstaven och paragrafen kan inte säga, att detta är rättfärdigt. I det här fallet får ett cementerat byråkratiskt tänkande gå före mänsklig hänsyn. Och det är inte rätt.

Jag har suttit hela dagen på ett seminarium, där en grupp människor diskuterat hur man kan stoppa det pågående våldet i DR Kongo. Med vid bordet, som en självklar auktoritet, fanns Denis Mukwege, överläkaren vid Panzisjukhuset i Bukavu. Där har man specialiserat sig på att behandla offren för det sexuella våld, som blivit ett vapen i krig.

Mukwege och hans kolleger vid sjukhuset gör en heroisk insats. Men sjukhusets grundare och de utsatta kongolesiska kvinnornas röst i världen är uppenbart trött på att lappa ihop söndertrasade underliv på våldtäktsoffer, som sedan tvingas ut i en verklighet där risken för nya övergrepp är överhängande. Han vill komma åt våldet rot. Han vill hindra övergreppen i stället för att enbart ta hand om konsekvenserna.

Det kräver insatser på hög politisk nivå. Det kräver att Kongos regering tar frågan på ett helt annat allvar. Det kräver att landets rättsväsende byggs upp, så att förövarna straffas. Det kräver ett internationellt engagemang av en annan dignitet än den vi ser i dag. Det kräver ett tryck från gräsrötterna, som får politiker i västvärlden att agera. Att ösa enorma summor på FN-trupper som på grund av ett svagt mandat misslyckas att skydda civilbefolkningen är ett makalöst slöseri.

Om detta och mycket mer har vi samtalat en hel dag i ett nätverk, bestående av engagerade människor i Sverige och Norge. Det ska knytas samman med ett kongolesiskt nätverk. Allt för att skapa ett opinionstryck underifrån, som får maktens män att göra mer än berika sig själva. För i botten på konflikten ligger DR Kongos naturrikedomar, som lättare låter sig rövas när kaos råder.

Måtte ljudet av korruptionens kraxande korpar snart överröstas av de kongolesiska kvinnornas rytmiska segersånger. Förändring är möjlig. Hoppet lever. Så kändes det när jag gick ut ur sammanträdesrummet och vandrade mot Stockholms central och pendeltåget.