”Under dubbelgöken” var namnet på Hasse & Tages kortaste revy. Den gavs lunchtid på Berns åren 1979-1980.
Och nu har den återuppstått. Nej, inte som helhet, utan endast i form av den klassiska repliken ”Det hade vi ingen aaaning om.” Den förekom i en sketch som drev med politikernas bristande kunskap om allt möjligt, från priset på mjölk till kärnkraftens risker. På information om hur saker och ting förhöll sig blev reaktionen varje gång: ”Det hade vi ingen aaaning om.”
När nu Sveriges radio och andra medier gräver fram information om hur Sverige planerat att hjälpa diktaturstaten Saudiarabien med bygget av en vapenfabrik hörs den klassiska repliken från politiker som borde veta: ”Det hade vi ingen aaaning om.”
Landets vice statsminister, Jan Björklund, hade ingen aning om vad som pågick. Mycket anmärkningsvärt. Men han är åtminstone sur för att han inget visste och talar förhoppningsvis allvar med sin chef.
2005 undertecknade den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund ett mycket långtgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbetsavtal med Saudiarabien. Vid denna tid regerade Göran Persson med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I avtalet sägs bland annat: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt for sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.”
Kan det sägas tydligare? Men att avtalet gav Sverige grönt ljus för bistånd till en av världens värsta diktaturers egen vapentillverkning, det hade inblandade ingen aaaning om, tycks det. Inte heller Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vars ledande företrädare gick som barn i huset i Rosenbad. Men det var då det. Nu är det dags för det stora indignationsnumret.
Moderaterna tog utan protester över det skumma samarbetet, och regeringen förnyade dessvärre avtalet 2010. Mot Folkpartiets och Kristdemokraternas vilja.
Moderaterna och Socialdemokraterna står av tradition nära varandra när det gäller vapenhandel. Var Centerpartiet står vet möjligen Centerpartiet. Men det är inte säkert.
Många turer återstår i den här affären. Det finns goda moraliska skäl att kräva klarhet. Väljarna vill veta svaret på viktiga frågor om Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien. De vill faktiskt ha mer än den aning som så många ledande politiker saknar.
Sverige framstod under lång tid som ett världssamvete. Numera är det pengarna som bestämmer den (o)moraliska kursen.
Tack, Ekot, för ännu en reva i den svenska skenhelighetens ridå. Ju mer vi vet om det som döljs bakom beslutsfattarnas mummel om sekretess, dess bättre.
Alltså, storyn är denna: I största hemlighet tänker Sverige hjälpa en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien, att bygga en vapenfabrik.
Att vi frimodigt säljer vapen till detta land är väl känt. Att svenska FOI, totalförsvarets forskningsanstalt, ska bistå denna diktaturs egen vapentillverkning har hittills varit okänt. Men den 6 mars 2012 kunde Ekot med hjälp av hemliga dokument avslöja sanningen. Tack för det.
Från regeringshåll hänvisar man till ett avtal mellan Sverige och Saudiarabien som tecknades 2005, under Göran Perssons regim. Forskaren Peter Wezeman på fredsforskningsinstitutet Sipri säger i Dagens Nyheter, att i detta avtal ”ingår det helt klart att hjälpa saudierna att sätta upp en vapenproduktion.”
Hur är detta möjligt? Wezeman hänvisar till ekonomiska intressen. Saudiarabien pumpar in oljepengar i den militära budget, som förmodligen är störst i världen räknat per capita. Sverige vill ha en bit av den kakan. Då är både vapen och kunskap om vapentillverkning till salu. Och samvetet med, för den delen.
Enligt uppgift har Folkpartiet och Kristdemokraterna velat bryta det här avtalet. Men Moderaterna och Centerpartiet vill fullfölja. Det ska kanske allmänborgerliga väljare stoppa in i minnets hårddisk och plocka fram när det drar ihop sig till val.
Inte bara de, förresten. Alla som tycker att samvetet är viktigare än oljepengar när det gäller vapenhandeln bör sätta press på politikerna, så att de redovisar sin ståndpunkt i frågan. Och vad de gör för att samvetet ska kunna återta rodret.
Enligt en mätning, utförd av det norska analysföretaget Sentio Research, kan Socialdemokraterna registrera en uppgång med 5,3 procentenheter. Stämmer det är partiet på nytt Sveriges största med sina 31,8 procent av väljarsympatierna. Moderaterna tappar nämligen 1,7 procentenheter och hamnar på 29,7 procent.
Nu finns det ingen anledning att hetsa upp sig över enstaka opinionsmätningar. Men mönstret stämmer med andra, tidigare utförda undersökningar av väljarnas partisympatier. Sedan Stefan Löfven tog över ledningen för Socialdemokraterna har partiet gjort en mycket tydlig återhämtning. Detta samtidigt som Moderaterna tappat mark i takt med att debatten om sjukförsäkringen tagit fart.
I Sentios mätning har de röd-gröna gått om regeringsalliansen, trots att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet redovisar minussiffror. Och det händer intressanta saker inom det borgerliga blocket. Centern går tillbaka med 2,2 procentenheter. Också Folkpartiet backar. Däremot plussar Kristdemokraterna på sin blygsamma ställning med 1,6 procentenheter och är plötsligt störst av de tre tynande småpartierna i Moderaternas skugga. Men skillnaden de tre emellan är försumbar. Alla ligger strax över riksdagsspärren, vilket är ytterligare en osäkerhetsfaktor för regeringen inför kommande val. Sverigedemokraternas 8,6 procent gör inte direkt läget stabilare.
Utan att dra alltför långtgående slutsatser av siffrorna från Sentio Research kan man nog säga, att en politisk scenförändring är på gång. Vad den innebär för det stundande valet är för tidigt att säga. Men vill Fredrik Reinfeldt vinna räcker det inte att nedhukad glida vidare i samma spår. Det är nog dags att byta spår och börja staka.
Ljuset. Värmen. Våren. Nu är det dags att börja leva igen. På riktigt.
I morse när jag tittade ut genom fönstret blev jag förvånad. Marken lyste vit här i Sollentuna. Det hade snöat. Inne i stan däremot; inte en flinga.
Det blir säkert fler sådana morgnar med en vit vink om att den riktigt varma våren ännu dröjer något. Mig gör det ingenting. För det som gläder mig mest är ljuset. Så har det nog alltid varit.
Jag är uppväxt i södra Lappland. I kanten av fjället. Min barndoms vintrar var mörka tunnlar, där man färdades mot en efterlängtad öppning. Under flera veckor såg vi aldrig solen. Den orkade inte klättra upp över de bergskammar som kantade älvdalen, där pappa en gång byggde huset som blev vårt hem.
När solen återkom väcktes allt till liv igen. Även människorna. Vinterns tungsinne vändes långsamt men obevekligt till sommarens vansinne, eller vad jag ska kalla det. Den period av livsbejakande yra när det var ljust dygnet runt och man absolut inte ville sova. Men ändå måste ibland.
Den bästa tiden var ändå, som jag minns det nu långt efteråt, mellanläget. Vårvintern. När solen förvandlade snödrivornas iskristaller till gnistrande diamanter. När man tog skidorna – detta var innan snöskotern dundrade in i den vita vintertavlan – och drog iväg till fjälls. Kurade intill en droppande driva. Lyssnade till det porlande ljudet under bäckens halvöppna is. Gjorde upp eld och kokade kaffe i en sotsvart panna. Och kände hur solen värmde, värmde, värmde.
Solvarmt och vitt. Och myggfritt. Den bästa tiden.
Så här års försvinner jag dit igen, i fantasin. Och det är fint där. Väldigt fint.
I många år har jag hört begravningstal över bokens framtid. Likafullt lever den. Likafullt ligger den till grund för de bästa samtalen i andra medier. Som televisionen. När någon inbjuds till en talkshow är det ofta med en nyutgiven bok i nypan. Det är bokens om är tv-nyheten. I de populäraste soffprogrammen är recensioner av och samtal om nyutgivna böcker ett säkert kort.
För några dagar sedan var jag på bokförlaget Libris vårträff i Göteborg. En trivsam samling, där förlagsfolket mötte författare och bokhandlare. När jag tog tåget hem sen eftermiddag var jag fylld av starka intryck, som författarna skapat.
Per Arne Dahl var där. Präst i Norges storting och Oslos domkyrka, och populär författare och krönikör med stor erfarenhet av själavård. Han har skrivit boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”.
Eftersom han i många år arbetat med människor i sorg tänkte han skriva en bok om sorgen. Den skulle bli något av en hyllning till dem som kämpar vidare efter en tung förlust, och en hjälp för dem som sörjer. I juli 2011 var den nästan klar. Då hände det ofattbara, sprängningarna i centrala Oslo och massakern på Utöya. Och boken fick skrivas om, men nya inslag från det fruktansvärda dåd som inte bara skakade vårt grannland utan stora delar av världen. Inklusive Sverige.
Att höra den lågmälde Per Arne Dahl berätta om sina upplevelser i samband med mötet med sörjande landsmän som trängdes i domkyrkan i Oslo och på andra platser omedelbart efter terrordådet var starkt. Och jag tänkte, en bok är rätt medium att förmedla detta. Läsaren kan stanna upp, fundera, begrunda, stillsamt vända blad och gå vidare i den takt som är möjlig.
En annan författare som under denna dag som fängslade mig var Ylva Eggehorn. Hon arbetar med en barnbok om Bibeln. Inte en traditionell barnbibel, utan en litterär gestaltning av bibliska berättelser. Skriven för barn. Eller för att läsas för barn. Med med den färgstarka fantasi och förmåga att fånga upp och lyfta fram humoristiska poänger tror jag boken också kan bli populär vuxenläsning.
Jag lovar, den blir häftig!
Bakgrunden är att ärkebiskopen bjudit in till ett möte i november 2012, där barnkonventionen står i centrum. I konventionen slås bland annat fast, att barn har rätt till andlig utveckling. Vad betyder det? Hur ska den rätten hanteras, av kyrkan, av den svenska staten? Vad betyder den rätten i skolmiljön?
Till detta möte ska Ylvas bok vara klar. Hennes härliga presentation på samlingen i Göteborg gör att jag med spänning ser fram mot resultatet av hennes arbete.
Boken lever. Länge leve boken!
RSS – inlägg