Hälften av alla som flyttar från hemlandet till ett annat land är kristna. Detta enligt rapporten ”Faith on the move”, framtagen av Pew Research Center’s Forum on Religion & Public Life. Mest flyttbenägna är, procentuellt sett, judar. Rapporten presenteras i Dagen (15/3).

Bakom de här siffrorna finns förstås ekonomiska drivkrafter. Ett exempel. Många av de mexikaner som tar sig till USA är kristna. De lockas, liksom andra mexikanska emigranter, av en bättre ekonomisk framtid på andra sidan gränsen.

Bristen på religionsfrihet är en annan viktig faktor som driver människor från sina hemländer. Antisemitismen, som fortfarande lever och frodas och hotar det judiska folkets trygghet, har väl mer med rasistiska fördomar än med religion att göra. Vilket på intet sätt är en förmildrande omständighet.

Vi vet att kristna i dag utgör världens mest diskriminerade och förföljda religiösa grupp. Många försöker fly från förtrycket.

Ett exempel. För 30 år sedan bodde 1,3 miljoner kristna i Irak. I dag är de 300 000. I landet pågår bedriver militanta muslimer en formidabel terrorkampanj mot kristna. Den ger resultat. Och det som sker i Irak sker också på andra håll i Mellanöstern.

Förföljelse och förtryck på grund av religiös tro är inget nytt. Vi har erfarenheter av detta i vårt eget land. Den stora svenska emigrationsvågen på 1800-talet bottnade i två svåra bristsjukdomar: fattigdom och brist på religionsfrihet.

Konventikelplakatet från 1726, som var riktat mot pietismen, hindrade väckelsens folk från att samlas till bibelläsning och bön. Olydnad mot denna lag renderade fängelse på vatten och bröd. I Nordamerika lockade religionsfriheten lika mycket som hägrande möjligheter till god försörjning.

För en tid sedan kom jag att nämna detta svenska religionsförtryck för en känd svensk kulturperson. Hon hade ingen aning om att konventikelplakatet existerat  eller att frikyrkligheten en gång förföljts i Sverige. Det är ju diskriminering, utbrast hon indignerat.

Jo, det kan man säga. Men reaktionen är nog rätt typisk, generellt sett, när det gäller förtryck och förföljelse av religiösa grupper. Här behövs mer kunskap! Och framför allt behövs mer religionsfrihet i världen. Det är en grundläggande mänsklig frihet som bidrar till fred och social stabilitet.

En ensam amerikansk soldat, en trebarnspappa, stiger upp före gryningen, smyger iväg från sin militärbas i Kandahar, tar sig i mörkret till en by i närheten. Han går från hus till hus och skjuter 16 civila, varav nio är barn. Oskyldiga människor som råkar leva i fel land under fel tidsperiod. Sedan återvänder han till basen och berättar vad han gjort.

Hur är det möjligt?

Ett vansinnesdåd, säger president Barack Obama och beklagar djupt det inträffade. Visst, ett vansinnesdåd. Men varifrån kommer detta vansinne?

Man kan följa spåren av de grova amerikanska militärkängorna bakåt i tiden och finna samma vansinne. I Vietnam, där inte bara själva krigföringen på ett fullständigt vidrigt sätt drabbade en fattig och utsatt befolkning. Internationella Röda Korset beräknade efter krigets slut att 65 000–70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktare.

I Irak samma sak. Ingen har väl glömt bilderna från Abu Ghurayb-fängelset, där amerikanska soldater utsatte irakiska fångar för sexuell tortyr och avskyvärda övergrepp.

Massmördaren i Kandahar var på sitt första uppdrag i Afghanistan, men hade gjort två perioder som soldat i Irak.

Sverige är, räknat per capita, världsledande vapenexportör. Det militärindustriella komplexets språkrör får det att låta som om militär upprustning och säkerhetspolitik är samma sak. Som om fredlig samlevnad mellan och i nationer bygger på en enda sak – så dödliga vapen som möjligt. Som om fred aldrig kan nås utan krig.

Men man ska komma ihåg att vandringen på våldsvägen gör något med människor. Krig gör något med människor. Vapen är inte bara en risk för den som hamnar i kikarsiktet, utan också för den som kramar avtryckaren.

Ett vansinnesdåd, visst. Men varifrån kommer vansinnet? Troligen ur det sinne som vant sig att lösa konflikter med dödligt våld och lärt sig att det handlar om att dödas eller dö och någonstans på vägen tappat känslan för människolivets värde och sin egen värdighet.

Krig gör något med människor. Offren finns både framför och bakom vapnen. Det är min övertygelse.

Den kommunistiska drömmen blev en mardröm. Världens länder vaknade i tid, med några få undantag. Marknadskapitalismen segrade.

Och nu håller den på att skjuta sig själv i foten. Det anser i alla fall Carl Rosén, vd för ICGN, som organiserar världens fondjättar.

I en intervju i Svenska Dagbladet talar han om sjuka ersättningsnivåer till ledande befattningshavare inom amerikanska bolag. ”Det är ett systemfel där även misslyckade vd-insatser genererar mångmiljonlöner. Gapet mellan vd:s lön och en genomsnittlig arbetare måste ner.”

Han menar att detta gap utgör det primära hotet mot marknadskapitalismen.

Sverige har hakat på den internationella trenden. Enligt tidskriften Byggnadsarbetaren, som granskat vd-lönerna på bygg- och vvs-företag, tjänande Skanskans vd under 2010 cirka 46 gånger mer än en genomsnittlig byggnadsarbetare.

LO-Tidningen uppger att det går 32 industriarbetarlöner på en genomsnittlig vd-lön.

Kommunismen begravd, marknadskapitalismen skadskjuten. Det tycks finnas en marknad för nya visioner med gamla ledord som rättvisa och rättfärdighet.

Kristna är världens mest förföljda religiösa grupp. Varför är det ett faktum som vi i Sverige har så svårt att ta till oss? Brist på kunskap är förmodligen en del av svaret. Vi tänker: Kristen = vit man eller kvinna i väst. Men en nigeriansk kvinna i 40-årsåldern är i dag den mest representativa företrädaren för kristenheten.

Kanske beror frånvaron av debatt om diskrimineringen av kristna grupper till stor del på denna vanföreställning. Men där finns också andra skäl till tystnaden. Dagens Nyheter talar i ledaren ”Kriget mot kristna” (28/3 2011) om rädslan för islamofobin som en av orsakerna. ”Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.”

Tänkvärt. Och troligt.

I går besökte jag Örebro, en stad full av kyrkor och bebodd av många kristna som lever ett tryggt liv. Tåg fram och tillbaka. En liten nostalgitripp: I den staden gifte vi oss, min hustru och jag. Där bodde vi som nygifta. Där studerade jag på Örebro Missionsskola. Nu stod jag en stund utanför porten till Järnvägsgatan 28, där skolan låg på den tiden.

Jag tänkte på ett land jag besökte för några månader sedan. Pakistan. Där mötte jag kristna som diskrimineras svårt, som ibland lever i direkt fruktan för sina liv. En av dem, en pastor, blev under min två veckor långa vistelse där misshandlad och skjuten (utan att bli dödad). Eftersom jag mött och samtalat med honom bara några få dagar innan attacken utanför hans hem blev det också för mig en omskakande upplevelse.

Och sedan tog jag flyget hem till tryggheten.

I Örebro besökte jag Open Doors. En internationell organisation, ganska nyligen etablerad i Sverige, som verkar för att stödja förföljda kristna, bland annat genom att göra oss slöa västerlänningar observanta på deras situation. På deras hemsida www.open-doors.se kan du finna fakta om situationen för de kristna i olika länder.

Religionsfrihet är en fundamental mänsklig rättighet. Låt oss inte glömma att den även omfattar kristna.

Storbankernas oblyga sätt att tömma fickorna på kunder som tar bolån har fått hård kritik. Inte minst från finansminister Anders Borg.

Om nu någon bankhöjdare skulle bli deprimerad på grund av kritiken så kommer här uppiggande besked. Deras egna fickor och bankkonton – eller var de nu förvarar sitt guld – fylls på rejält. Bankernas vinstmarginaler ger ju resurser.

I Dagens Nyheter läser jag om de spektakulära höjningar av löner, rörliga ersättningar och pensionsavsättningar som de fyra storbankernas koncernchefer kunde glädja sig åt under 2011.

Ett exempel. Nordeas koncernchef kunde plocka ut en fast lön på 10,8 miljoner kronor och en rörlig ersättning på 4,2 miljoner. Dessutom avsatte banken under 2011 inte mindre än 13,5 miljoner till hans pension.

Jag vet att en massa pengar till ett fåtal personer inte tippar svensk ekonomi över ända. Jag tror inte heller att en halvering av ersättningarna till de höga bankcheferna skulle sänka räntan på bolånen. Men ekonomi är också psykologi. För den småbarnsfamilj som sliter hårt för att kunna betala räntan på sin bostad framstår lätt de fett avlönade bankhöjdarna som rånare i kostym och knytblus.

Ingen vinner på den sortens framprovocerade motsättningar. Tvärtom. Vi förlorar alla på att samhället glider isär på grund av att människor mister förtroendet för varandra.