I många år nu har Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil) kritiserats för sin framfart i Afrika. Anklagelserna för att ha orsakat död och omänskligt lidande i samband med oljeutvinning i Sudan har varit särskilt skarpa. Senast framfördes de i en uppmärksammad artikelserie i Aftonbladet. Men hittills tycks kritiken ha runnit av Lundin Petroleum som vattnet rinner av en gås.

Nu händer det dock någonting. Äntligen. En förundersökning om folkrättsbrott pågår. Stora institutionella ägare i bolaget – dit hör Folksam – kräver en oberoende utredning som söker sanningen bakom anklagelserna. Och minsann träder inte bröderna Ian och Lukas Lundin fram på DN Debatt med ett försök till försvar (18/3).

Det är en tunn skrivelse, där Lundin Petroleums grundare – brödernas far Adolf H. Lundin – hyllas och bolagets verksamhet i Sudan och på andra håll i Afrika framställs som en insats i fredens och utvecklingens tjänst.

I dagens DN (22/3) får bröderna Lundins artikel ett tungt vägande svar, skrivet av freds- och konfliktforskaren Johan Brosché, expert på Sudan. Han smular sönder bröderna Lundins argumentering och efterlyser konkreta sakuppgifter som stöder deras påståendet om bolagets välsignelserika gärning bland Sudans fattiga (välsignelserik kan ha en annan innebörd för aktieägarna).

Den bästa kunskapen om Lundingruppens verksamhet i Sudan hittar man i seriösa rapporter, menar Johan Brosché. Dit räknar han inte de kortfattade rapporter som tagits fram intern av Lundingruppen. Men väl ”Unpaid Dept”, en mycket omfattande undersökning som Europeen Coalition on Oil in Sudan (ECOS) publicerade i juni 2010. Den säger bland annat att tusentals människor dödades och närmare 200 000 fördrevs från sina hem när den sudanesiska regeringen skulle ta kontroll över ett område, där Lundin Oil ägde prospekteringsrätten. Brosché hänvisar också till Human Rights Watchs 657-sidiga rapport ”Oil, Sudan and Human Rights” och professor Douglas Johnssons bok ”The Root Causes of Sudan’s Civil War”.

Brosché ställer i sin artikel en berättigad fråga med anledning av bröderna Lundins försvarsartikel i DN: ”Varför ska jag och allmänheten välja att tro på deras version i stället för att tro på Amnesty, FN, Human Rights Watch, ICG och världsledande Sudanexperter?”

Ja, varför Ian och Lukas Lundin? Den som inte bara har pengar för ögonen ser ju blodet på borrhålens botten.

Regeringen lägger fram förslag om ytterligare skärpning av vapenlagen. Bland annat ska det bli tuffare krav på dem som säljer vapen. Det förklarade justitieminister Beatrice Ask vid ett möte i Malmö på onsdagen. Ett möte som handlade om hur kriminaliteten i staden ska stoppas.

Långt bortom den horisonten, i helt andra delar av världen, flammar konflikter som kostar liv och blod och jagar män, kvinnor och barn från hus och hem och gör en förnedrande fattigdom bofast på bränd mark. Rätt in i den brasan kastar vapenhandlaren Sverige bränsle, dag efter dag, år efter år. Det ger ju pengar rätt in i den svenska statskassan.

Men i Malmö lovade justitieministern att klämma åt vapenhandlarna för att få bukt med kriminaliteten.

Inkonsekvent, Beatrice Ask! Eller är det inte kriminellt att ta livet av folk i främmande länder?

Hustrun och jag håller på att scanna in gamla diabilder i datorn. Det är en nostalgisk resa bakåt i livet.

Bilderna från mina besök på Kuba, där jag odlat kontakter med människor inom demokratirörelsen, väcker alldeles speciella minnen. Under ett besök i Havanna år 2000 greps och förhördes jag och två andra svenska journalister av säkerhetspolisen sedan vi träffat och umgåtts med oberoende kubanska kollegor som förmedlade osminkade rapporter från sitt hemland. Tre dagar och två nätter satt vi inlåsta i en sunkig cell där kackelackorna kilade omkring på det fuktiga cementgolvet. Sedan dåvarande utrikesministern Anna Lindh gjort ett skarpt uttalande släpptes vi och utvisades ur landet.

Tre år senare gjorde regimen en razzia och grep 75 fredliga dissidenter och dömde dem i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. De hade bland annat föreslagit konstitutionella förändringar, och betraktades därför av diktaturregimen som landsförrädare.

Det var början till oppositionsrörelsen Damas de blanco, Damerna i vitt. Kärnan utgjorde fruar till de fängslade männen, som varje söndag klädde sig i vitt och samlades i en kyrka i Havanna. Efter mässan vandrade de lugnt och stilla längs Femte avenyn i en tyst protest mot förtrycket. De kom att bli en internationellt känd symbol för oppositionen mot att enpartistaten trampade mänskliga rättigheter under sina grova kängor.

Nu har de 75 samvetsfångarna släppts, men Damerna i vitt fortsätter att marschera  mot åsiktsförtrycket. Frigivandet kom efter ett medlingsarbete där katolska kyrkan gjorde en imponerande insats. Denna kyrka har fortfarande ett starkt grepp om kubanerna och är en maktfaktor som regimen inte kan förbise.

Inte minst därför kan det tyckas märkligt, att säkerhetspolisen nu slagit till mot Damerna i vitt inför påvebesöket om några dagar. Dagens Nyheters korrespondent Erik de la Reguera skriver (20/3) att förföljelserna av oppositionella för närvarande trappas upp.

Vad som skedde i söndags var att polisen, understödd av en regimvänlig mobb, attackerade Damerna i vitt när de som vanligt marscherade iväg från kyrkan. Ett stort antal demonstrerande kvinnor greps och spärrades in i fem timmar.

Mycket talar för att Castroregimen bytt strategi. I stället för långa fängelsestraff, som utlöste stark internationell kritik, så kör man nu med en sorts nålstickstaktik. Oppositionella utsätts för hot, trakasserier och korttidsgripanden som väcker mindre uppmärksamhet. Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjorde regimen under februari i genomsnitt 19 politiska korttidsingripanden varje dag.

Jag hoppas att Benedictus XVI talar ur skägget när han nu kommer till Kuba på officiellt besök. Om inte kyrkan står upp för åsiktsfrihet och yttrandefrihet, vem ska då göra det?

Kritiken mot dagen finanskultur skadskjuter inte det kapitalistiska bygget när den kommer från den politisk vänstern. Det kommunistiska systemets ruinhögar ligger i vägen också för den demokratisk socialismens skarpskyttar.

Annat är det när kritiken kommer inifrån, från tunga aktörer som inte längre vill trampa på sitt eget samvete.

I veckan som gick publicerade Greg Smith ett brev i New York Times, ett brev med skarpa anklagelser mot finansvärlden. Kritiken är inte sensationell i sig – den har hörts förr. Det sensationella är att brevskrivaren i tolv år arbetat som chef på investmentbanken Goldman Sachs men nu hoppat av, därför att han inte längre kan identifiera sig med företagets cyniska och i grunden människoföraktande kultur.

”Det gör mig illamående hur kallhamrat folk talar om att suga ut sina kunder. De senaste tolv månaderna har jag sett fem olika höga chefer som kallar sina egna kunder för muppar”, skriver han (DN 17/3).

Allt går ut på att investmentbanken ska tjäna pengar. Vad som är bra placeringar för kunden spelar en underordnad roll, menar Greg Smith, som nu tar sin hatt och går ut från girighetens tempelområde.

DN har låtit Peter Norberg, assisterande professor vid Handelshögskolan i Stockholm, kommentera brevbomben. Han är en kännare av finansvärlden och bekräftar bilden som Greg Smith målar upp. Problemet är generellt och inte begränsat till investmentbanken Goldman Sachs, menar han.

”Girighet, egoism, sexism och grabbkultur. Det är varaktiga företeelser som blivit starkare den senaste 30-40 åren”, säger Norberg.

Ett brev betyder så mycket, sägs det. Låt oss hoppas att Greg Smiths brev leder till självrannsakan, bot och bättring i den vargflock som enbart jagar kortsiktiga vinster för egen del.

Sveriges skumma vapenaffärer med Saudiarabien har satt fokus på förhållandena i detta land, ofta beskrivet som en hårdför diktatur. Förföljelsen och förtrycket av kristna brukar väl inte vanligtvis mediernas rapportering – där fäster man ofta större vikt vid det absurda faktum att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien.

Men på den internationella organisationen Open Doors ”värstinglista” över länder där det kostar mest att utöva kristen tro ligger Saudiarabien trea. Efter Nordkorea och Afghanistan, men före sådana länder som Somalia och Iran.

Det är förbjudet för landets medborgare att byta religion, det vill säga lämna den officiella religionen islam. Lagen – rättsväsendet i Saudiarabien baseras på en egen tolkning av sharia – föreskriver dödsstraff för ”avfällingar”. Bibeln och andra kristna böcker är förstås förbjuden litteratur.

Utlänningar som är kristna tillåts ha egna privata samlingar. Men offentliga gudstjänster är förbjudna. Den som deltar i en sådan riskerar arrestering, fängelse, spöstraff, tortyr. Och utvisning.

Genom sina vapenaffärer med Saudiarabien ger Sverige regimen möjlighet att försvara sig mot yttre fiender – och att sätta makt bakom internt förtryck. Det gör vi samtidigt som vi talar oss varma för mänskliga rättigheter, inklusive religionsfrihet.

Vad brukar sådant kallas?