Ellen, snart sju, ska iväg till skolan. Men innan hon klär på sig och äter frukost vill hon först sitta en stund i morfars knä med en bok. Jag ska hjälpa henne med de långa, svåra orden. Vi stavar och läser. Det går fint. Jag känner värmen från hennes lilla kropp. Jag snusar lite i hennes hår. Det känns bra.

Mormor och jag är på besök hos dotter med familj i Waterloo utanför Bryssel. En familj med två flickor, Ellen, snart sju, och Lilly, fyra och ett halvt. Föräldrarna är lärare på Skandinaviska skolan.

Morgonens lässtund måste bli kort. Plikterna kallar. Snart far den lilla familjen iväg till förskola och skola. Kvar är jag och den mormor som är min hustru. Här i Waterloo, mitt bland minnena av ett krigshärjat Europa, läser jag på nätet om turerna kring försvarsminister Sten Tolgfors avgång.

I den presskonferens där han berättade om sitt beslut hänvisade han bland annat till familjen. Till barnen. Till den lilla världens viktiga relationer som han inte ville offra.

Tolgfors är inte den enda politiker som klivit av med hänvisning till familjen när den stormat för mycket i det professionella livet. Tar de bara skydd bakom detta argument? Är det inte i själva verket annat som tvingar bort dem? Bilden brukar inte vara entydig och enkel. Men oavsett om där finns mer än ett skäl till en avgång, vilket det nästan alltid gör, så är hänvisningen till den lilla världens utsatthet värd respekt.

Hur skulle någon av oss klara kalldraget från den stora världens djupfrysta tundror om vi inte hade den lilla världens värme: familj, vänner och andra småskaliga nätverk där vi bärs och bär? Där hämtar vi styrka som gör att vi inte dukar under och ger upp inför den stora världens problemkomplex, dessa mörka åskmoln som rullar in över horisonten och utmanar oss gång på gång. Klimathotet. Den växande risken för ett kärnvapenkrig i Mellanöstern. Fattigdomen i världen.

Ska vi orka göra något annat än huka och huttra i kalldraget behöver vi den lilla världens värme. Offrar vi den är risken stor att vi inte ens orkar försöka göra den stora världen en smula bättre.

Tolgfors må ha mer än ett skäl att sluta som försvarsminister. Men hans försvar av den lilla världens relationer bör respekteras.

Dagen utanför fönstret är grå. Jag kan inte låta bli att tänka på alla liv som offrats i krig här i trakten, och i den här delen av Europa. På hur många barn som aldrig fick hem sina fäder från slagfältet, och hur många flickvänner och hustrur som satt där och frös vid en slocknad eld.

Den eld som är värd att värna, därför att den värmer livet, och den lyser upp den stora världen en smula.

Bibelns första mening lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Hur? Jo, ”Gud sade”. Ordet skapade.

Jag tar fram och bläddrar i en bok som är något av ett måste för den som är intresserad inte bara av journalistik utan också hur medierna påverkar oss som människor och medborgare. Det är Göran Rosenbergs ”Tankar om journalistik”. Där skriver han bland annat: ”Genom språk blir världen till. Genom olika språk blir olika världar till.”

Jag är ingen idrottsfanatiker, men jag är idrottsintresserad på det där lite allmänna viset. När ett svenskt landslag i fotboll eller ishockey spelar ett stort mästerskap följer jag gärna matcherna på TV, om så är möjligt. Jag ser ganska ofta Sportspegeln. Och så håller jag på Skellefteå AIK i ishockey. Så det blir ju en del.

På senare tid har jag reflekterat över språket i det idrottsliga sammanhanget. Kommentatorernas språk, när de svärande kräver mer våld på hockeyrinken och tycker att spelets regler ska nonchaleras om det är till egen fördel. Spelarnas språk. Ledarnas språk. Svordomar, hånorden, hatorden, för att inte tala om den allmänna torftigheten (undantag finns förvisso).

Och jag tänker: Vilka världar skapar man med detta språk? Världar som barn och ungdomar ska lockas till, eftersom det anses nyttigt att idrotta.

En del mobilsamtal som jag tvingas lyssna till när jag åker kommunalt – tvingas, därför att den som samtalar kommunicerar högljutt och fullständigt utan hänsyn till omgivningen – väcker också funderingar. Inte i första hand för att språket är slafsigt och ovårdat, utan för att det är rått och förnedrande. Det förnedrar den man samtalar om, eller samtalar med, och ytterst den som talar.

Vilken världar skapar det svordomsfyllda, könsordsfyllda, hånfulla, hatfyllda språket?

Jag vet inte om jag vill veta. Men jag vet att ord inte går spårlöst förbi.

Det är lätt att göra fisksoppa av fisk, men svårt att göra fisk av fisksoppa, har något klok människa sagt. Bilden kan brukas i många sammanhang. Till exempel när det gäller förhållanden mellan lag och moral. Det är lätt att göra lag utifrån en given moral. Det omvända är betydligt svårare.

Att storföretag trixar med räntor och dotterbolag och allt vad det är för att slippa skatta är liksom ingen nyhet. Men nog höjde en och annan förvåningens ögonbryn när det här om dagen blev känt, att kommunala bolag gör precis detsamma.

På både det ena och det andra hållet försvaras förfarandet med att lagen ger möjlighet till detta, och då bör det utnyttjas. Finns ett kryphål – kryp! Glöm moralens ”bör” och gör det som går att göra!

Eller, som Hanne Kjöller skriver på Dagens Nyheters ledarsida i dag: ”Alla tycks uppehålla sig vid den lagliga aspekten, ingen vid den moraliska.”

När allt utgår från juridiken i stället för moralen kommer till sist hela vårt välfärdssystem att vila på en sorts katt och råtta-lek. Politikerna skapar lagar och regler för ett skattesystem, som ska ge pengar till skola, vård och omsorg. De som ska betala skatten anlitar experter på att hitta kryphål i regelverket, så att de slipper bidra till välfärdens ekonomiska förutsättning.

Hur hållbart är det i längden?

Men så går det när juridiken, inte moralen, ska styra.

Något viktigt har gått förlorat i vårt samhälle. Vi behöver hitta tillbaka till en gemensam moral som utgår från rättvisa och rättfärdighet, från alla människors lika värde, från begrepp som solidaritet och lojalitet. Om den snäva egennyttan är den enda gemensamma värdegrund vi har kvar, då kommer jakten på kryphål i lagen att fortsätta. Och då går det hål på välfärden.

Moralen är fisken, juridiken är fisksoppan. Det var en gång i världen ganska enkelt att forma lagar utifrån en given, allmän moral. Utifrån ett ”bör” formades ett ”gör”. Att nu utifrån det juridiska systemet återskapa denna moral är ungefär lika svårt som att göra fisk av fisksoppa.

Den första vardagen efter sommartidens införande bjuder på sol i Sollentuna. Men himlen är inte klarblå. Där finns, i skrivande stund, slöjmoln. Jag vill ändå tro att vädret har hajat var klockan är slagen. Att nu är det sommar som gäller.

Jag säger som ledande politiker i Burma: Nu finns ingen återvändo. Utvecklingens väg är enkelriktad. För Burmas del – mot demokrati och mänskliga rättigheter. Vilket faktiskt är viktigare än fint väder.

Dagens Nyheters förnämliga utrikesbilaga bjuder i dag på ett långt och hoppfullt reportage inifrån Burma. De två första veckorna i februari var jag själv där och mötte de optimistiska tongångarna hos vanliga medborgare. Hela tiden tänkte jag: Kan det vara sant? Lurar inte bakslag runt hörnet?

Svaret på den frågan har vi inte än. Men låt oss hoppas både på en fin sommar i Sverige och en politisk vår i Burma. Man mår alltid bra av att hoppas, och slår hoppet in – så mycket bättre!

För alla hemlösa betyder varmare väder bättre tider. Men tyvärr är frågan om livskvalitet för dessa människor inte enbart en klimatfråga. Nu växer soppköken fram i flera svenska städer. Detta i privat regi; medborgare med tak över huvudet och mat på bordet har reagerat på andras nöd och vill göra något åt den. Det tycker jag är bra.

Jag vet, soppkök är ingen långsiktig lösning. Politikerna måste ta sitt ansvar för de hemlösas situation. Men jag tror vi bör inse att många goda krafter måste samverka om vi ska kunna bygga det goda samhället.

När Filadelfia i Stockholm beslutat sig för att öppna kyrkan sommartid och skapa aktiviteter för barn och ungdomar när skolan är stängd och nästan allt annat är stängt och även kyrkorna drar ned sin verksamhet, då tycker jag att det är ett utmärkt initiativ. De nödrop som når Bris får ett konkret svar.

Jag är ingen avregleringsfundamentalist. Tvärt om, jag tror att avregleringarna på sina håll gått alldeles för långt. Men jag tror inte heller att alla medmänsklighet måste vara skattefinansierad.  Jag tror rent av att vi får ett varmare samhällsklimat när enskilda människor får möjlighet att ge utlopp för sin empati.

För det är med empati som med solen. Och med demokratin, för den delen. Det behövs mer, inte mindre.

EU:s utrikesministrar bestämmer förstås inte var ett ishockey-VM ska spelas. Det gör Internationella Ishockeyförbundet. Denna organisation har dock fått en tydlig signal i form av ”information” från EU:s utrikesministrar om sakernas tillstånd i Vitryssland, även kallat Europas sista diktatur. Det är bra.

President Alexander Lukasjenkos regim står för ett brutalt förtryck av oliktänkande och oppositionella. Mänskliga rättigheter sitter sedan länge i utvisningsbåset, ditfösta av enögda politiska domare.

Men där, i denna diktatur, ska Tre Kronor möta sina konkurrenter i ett världsmästerskap 2014, är det tänkt. Om inte Internationella ishockeyförbundet river upp sitt beslut – möjligheten finns när hockeyvärldens höjdare möts till kongress nu i maj.

Svenska ishockeyförbundet tänker inte agera i frågan. Förbundets ordförande Christer Englund har tidigare i Svenska Dagbladet sagt: ”Vår inställning är att inte blanda ihop politik med sport.”

Nej, det behöver inte Svenska ishockyförbundet göra. Det görs av andra. Möjligen har Christer England hört talas om hur en viss Adolf Hitler framgångsrikt använde olympiska spelen i Berlin 1936 som en plattform för nazistpropaganda.

Sommar-OS i Kina 2008 blev ett enormt påkostat arrangemang som skulle vända bort världens blickar från regimens förtryck av oliktänkande och oppositionella. I en utvärdering efter de olympiska spelen skrev Reportrar utan gränsernas generalsekreterare Robert Ménard: ”Precis som vi fruktande, har Peking-OS lett till arresteringar, avhysningar och trakasserier av fler än 100 journalister, bloggare och oliktänkande.” Vi vet också att kinesiska med borgare som vågade kritisera arrangemanget greps och dömdes till fängelsestraff.

När Svenska ishockeyförbundet och Internationella ishockeyförbundet låtsas som om idrott inte används för politiska syften är man ute på hal is. Man måste ta konsekvenserna av att den glesnande skaran desperata diktatorer brukar idrotten som ett propagandainstrument.

Stoppa planerna på ishockey-VM i diktaturstaten Vitryssland! Allt annat vore puckat.