Den sjuka grekiska ekonomin skulle vara bra mycket friskare om staten fick in de skatter som företag och enskilda inkomsttagare är ålagda att betala.

Sakkunniga bedömare beräknar att de obetalda skatterna uppgår till 60 miljarder euro. En ofattbart stor summa. Av dem förmodar man att endast åtta miljarder är möjliga att driva in. Det är till exempel svårt att komma åt de väldiga summor som förts över från grekiska bankkonton till schweiziska banker. Men åtta miljarder euro är inte kattskit. De pengarna kan täppa till många hål i den sjunkande grekiska skutan.

Nu ska personal från svenska Skatteverket och Kronofogden hjälpa Grekland att hitta en fungerande metod att få in så mycket som möjligt av de skatter staten är berättigad till, berättar DN.se. EU:s specialenhet som stödjer Greklands reformarbete har pekat ut skatteområdet som prioriterat.

Tanken är god. Ett fungerande och välkontrollerat skattesystem drar inte bara in pengar till statskassan utan är också hälsosam medicin mot systematisk korruption. Fiffel och fusk som inte lönar sig blir så småningom ointressant.

Ordet ”byrårkrati” kan betyda flera saken. Ibland används det som skällsord. Men i betydelsen organisatorisk rationalitet är byråkratin en svensk exportvara som kan göra betydligt mer för stabiliteten och säkerheten i världen än den omhuldade vapenexporten.

Omvärlden undrar med spänning vad den burmesiska oppositionens hjältinna Aung San Suu Kyi ska kunna uträtta när hon tar plats i parlamentet. Blir hon regimens gisslan, eller den frihetens murbräcka som oppositionen hoppas?

I The Guardian läser jag en utomordentligt intressant analys av kolumnisten Madeleine Bunting. Den handlar om hur Aung San Suu Kyi ser på begreppet frihet.  När hon efter en period i husarrest fått frågan hur det känts att bli fri igen, har hennes svar varit: ”I mitt inre har jag alltid varit fri.” Madeleine Bunting skriver:

”För henne är frihet inte bara institutioner, lagar och politiska processer, det är också en fråga om individens inre, kampen att frigöra sig själv från girighet, fruktan och hat och hur dessa krafter styr beteendet. Därför talar hon alltid om en andlig revolution. Du kan inte ha det ena utan det andra, båda är en del av en genomgripande förändring; det individuella och personliga är oupplösligt förbundet med det politiska.”

Det här synen, menar Madeleine Bunting, har sina rötter i det österländska tänkandet, och i buddhismen. Det utmanar det västerländska politiska tänkandet, där frihet och demokrati handlar om strukturer, inte om människohjärtat. Själv har jag inte svårt att se överensstämmelsen mellan Aung San Suu Kyis tänkande och  radikalt kristet tänkande. Jesus, om någon, betonade att all förvandling måste börja inifrån. Kärlets inre renhet ska prioriteras. Människan måste rent av bli född på nytt. Förvandlingens riktning är inifrån och ut.

Madeleine Bunting påpekar i sin artikel att Aung San Suu Kyis syn inte bara utmanar västerländskt tänkande, utan även buddhistisk tradition. Fokuseringen på det inre, på andligheten, blir där lätt en ursäkt för bristande samhällsengagemang. Också detta har Aung San Suu Kyi kritiserat. I en föreläsning sänd av BBC sa hon följande: ”Det finns en risk att accepterandet av andlig frihet som ersättning för all annan frihet leder till passivitet och resignation. Men en inre känsla av frihet kan stödja en praktisk kamp för grundläggande friheter i form av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.”

Inre frihet som politisk kraft, en kraft till samhällsförändring. Det låter som en påminnelse om svensk folkväckelse på 1800-talet. En påminnelse vår tid behöver.

Höjdhopparen Linus Thörnblad lägger av. Han har haft svårt att komma igen efter en svår depression och väljer nu att vårda sitt personliga välbefinnande i stället för att vårda karriären. Ett bra beslut som manar till efterföljd.

Det vi betraktare ser av elitidrottarnas liv är för det mesta de goda ögonblicken i strålkastarljuset när de bärs av publikens applåder eller hyllas med en medalj om halsen. Men den medaljen har en baksida som heter stress och press, krav och kritik. Det sliter mentalt.

Då och då läser vi och hör vi om elitidrottare som inte orkar med livet när karriären tar slut. När idrotten med sin prestationsfixering blir hela ens identitet, vad finns då kvar när strålkastarna släcks och uppmärksamheten riktas mot andra?

”Det viktigaste för mig nu är att bygga upp mig som människa och det får helt enkelt ta den tid det tar”, säger Linus Thörnblad till Svenska Dagbladet. Må idrottsvärlden lyssna! Att sänka de idrottsliga prestationskravens ribba behöver inte vara att fega ur, det kan för många vara att höja förutsättningarna för god livskvalitet.

Prioriteringen är rätt. Människan Linus Thörnblad är viktigare än elitidrottaren Linus Thörnblad. Och den ordningen gäller inte bara honom.

Under några kyliga vårdagar vistas jag i Waterloo strax utanför Bryssel. När vi svenskar hör namnet på denna stad tänker vi förmodligen på segern i Brighton 1974 för Abbas låt med samma namn. Den seger som blev startskottet för en magnifikt framgång för svensk musikexport.

För belgarna är associationen en annan. Waterloo för tanken till krig och blod och död, till ett lidande långt från de glada och käcka tongångar som öppnade dörrarna till världen för den svenska musikgruppen. I den belgiska orten Waterloo är man omringad av minnen och berättelser från Napoleonkrigen i början av 1800-talet och de båda världskrigen på 1900-talet, då Europa var ett slakthus.

Det är en social och historisk kontext fjärran från vår svenska, fredliga idyll. Är det möjligen därför som vi är världsbäst på att kränga vapen till andra länder? Inga onda minnen av krig besvärar oss. Då kan pengarna få styra alldeles ostört.

För mig blev dessa dagar i Waterloo en nyttig påminnelse om vad krig gör, och vad vapen är till för.

Ellen, snart sju, ska iväg till skolan. Men innan hon klär på sig och äter frukost vill hon först sitta en stund i morfars knä med en bok. Jag ska hjälpa henne med de långa, svåra orden. Vi stavar och läser. Det går fint. Jag känner värmen från hennes lilla kropp. Jag snusar lite i hennes hår. Det känns bra.

Mormor och jag är på besök hos dotter med familj i Waterloo utanför Bryssel. En familj med två flickor, Ellen, snart sju, och Lilly, fyra och ett halvt. Föräldrarna är lärare på Skandinaviska skolan.

Morgonens lässtund måste bli kort. Plikterna kallar. Snart far den lilla familjen iväg till förskola och skola. Kvar är jag och den mormor som är min hustru. Här i Waterloo, mitt bland minnena av ett krigshärjat Europa, läser jag på nätet om turerna kring försvarsminister Sten Tolgfors avgång.

I den presskonferens där han berättade om sitt beslut hänvisade han bland annat till familjen. Till barnen. Till den lilla världens viktiga relationer som han inte ville offra.

Tolgfors är inte den enda politiker som klivit av med hänvisning till familjen när den stormat för mycket i det professionella livet. Tar de bara skydd bakom detta argument? Är det inte i själva verket annat som tvingar bort dem? Bilden brukar inte vara entydig och enkel. Men oavsett om där finns mer än ett skäl till en avgång, vilket det nästan alltid gör, så är hänvisningen till den lilla världens utsatthet värd respekt.

Hur skulle någon av oss klara kalldraget från den stora världens djupfrysta tundror om vi inte hade den lilla världens värme: familj, vänner och andra småskaliga nätverk där vi bärs och bär? Där hämtar vi styrka som gör att vi inte dukar under och ger upp inför den stora världens problemkomplex, dessa mörka åskmoln som rullar in över horisonten och utmanar oss gång på gång. Klimathotet. Den växande risken för ett kärnvapenkrig i Mellanöstern. Fattigdomen i världen.

Ska vi orka göra något annat än huka och huttra i kalldraget behöver vi den lilla världens värme. Offrar vi den är risken stor att vi inte ens orkar försöka göra den stora världen en smula bättre.

Tolgfors må ha mer än ett skäl att sluta som försvarsminister. Men hans försvar av den lilla världens relationer bör respekteras.

Dagen utanför fönstret är grå. Jag kan inte låta bli att tänka på alla liv som offrats i krig här i trakten, och i den här delen av Europa. På hur många barn som aldrig fick hem sina fäder från slagfältet, och hur många flickvänner och hustrur som satt där och frös vid en slocknad eld.

Den eld som är värd att värna, därför att den värmer livet, och den lyser upp den stora världen en smula.