I somligas öron låter det säkert mossigt att tala om dygder. För nu ska varje individ styras enbart av vad hon eller han anser vara rätt och riktigt och inte av några gemensamma sociala normer. Men jag är helt övertygad om att dygdernas återkomst skulle göra världen betydligt bättre. Då tänker jag främst på två av de klassiska kardinaldygderna: rättrådighet och måttfullhet.

Vi behöver inte rikta blickarna mot någon bananrepublik i fjärran världsdelar för att upptäcka korruption och slöseri med allmänna medel. Det räcker bra att ta en titt på vår egen världsdel, Europa. Och vårt eget land, Sverige.

För några dagar sedan klev den danske EU-parlamentarikern Sören Söndergaard fram och röt till. Han sitter i utskottet för budgetkontroll.  Söndergaard tycker det är tveksamt att EU:s miljömyndighet i Köpenhamn ska beviljas ansvarsfrihet för 2010 års budget. Detta eftersom myndigheten använt 3 miljoner kronor till en utsmyckning av fasaden och gjort vidlyftiga studieresor till Karibien och Medelhavet. Resor arrangerade av organisationen Earth Watch, där chefen för EU:s miljöbyrå sitter i styrelsen.

Söndergard tycker att det är ett förkastligt slöseri med skattebetalarnas medel i ett läge när 25 miljoner människor i EU-länderna går arbetslösa. Svårt att säga emot, anser jag.

Dygderna måttfullhet och rättrådighet hade kunnat sätta stopp för slöseriet, om de varit i bruk.

Nu handlar den här historien om jämförelsevis små pengar. Det finns andra, betydligt allvarligare exempel på hur det slösas med skattebetalarnas pengar i ett Europa, präglat av stora finansiella problem. Då talar vi i många fall om ren och skär korruption.

Regionalstödet, som numera omfattar en tredjedel av EU:s budget och gått om jordbruksstödet i storlek, har blivit svindlarnas särskilda favorit. År 2010 hamnade 7,7 procent av detta stöd fel.

Några mindre roliga berättelser ur stödets historia:

EU-pengar som skulle gå till vandrarhem och gäststugor i den italienska regionen Kalabrien i syfte att locka dit fler turister, blev lyxvillor åt tjänstemän, och fick i en del fall betala häftiga bröllopsfester. Anknytning till maffian misstänks.

I Rumänien avslöjades att 8 miljoner kronor av EU:s regionalstöd gått till privata fester och bröllop. Här bleknar det stora tabberaset i Katthult vid en jämförelse.

Ett holländskt tågbolag fick 6 miljoner kronor för att utbilda arbetslösa till säkerhetspersonal. Det visade sig sedan att tågbolaget hade förfalskat dokument, allt från fakturor till skolbetyg, för att komma åt pengarna.

Och så vidare.

Den här sortens svindleri skulle stranda på dygderna rättrådighet och måttfullhet, om de fick en chans att göra sig gällande. Men nu är det individuella begäret (vilket inte är detsamma som det individuella behovet) bestämmande. Rätt? Fel? Vad saken numera gäller är att inte åka fast. Det är fel.

Dygderna? De tillhör en annan tid. Om inte medeltiden, så i varje fall 1800-talet, eller den tid när kyrka och katekes formade moralen.

Sverige är inte fritt från korruption. Skandaler i Göteborgs kommun och vid bygget av Nationalarenan i Solna är påminnelser om den saken.

Enligt ett uppsatsarbete gjort vid Chalmers i Göteborg kostar så kallade tillgreppsbrott på byggarbetsplatser 1,4 miljarder kronor per år. Där dygden inte rider spärr, och där risken att åka fast är liten, där tycks det vara helt i sin ordning att göra andras egendom till sin.

Om dygden måttfullhet fick en rejäl chans skulle våldsbrotten, som mycket ofta begås av berusade personer, minska drastiskt. Vad skulle inte det betyda för samhällsekonomin? Och för de presumtiva brottsoffren?

Om inte så kallade supportrar hällsde i sig en massa öl inför matcherna skulle förmodligen huliganismen bli ett icke-problem och skattebetalarna slippa betala feta polisräkningar för ordningens upprätthållande. Men lösningen att dra åt alkoholkranarna finns inte med i förslaget från huliganutredaren Björn Eriksson. Måttfullhet? Nej tack.

Dygderna tycks för samhällets höjdare snarast vara ett problem, inte en del av lösningen.

Synd.

Utnämningen av utrikesutskottets ordförande Karin Enström till ny försvarsminister efter Sten Tolgfors prisas på alla håll. Hon är utbildad officer och känner försvaret inifrån, och hon är politiskt erfaren.

Men den svenska vapenexporten är ett minfält där en försvarsminister riskerar sitt politiska liv. Fråga Tolgfors, han vet. Vid den presskonferens där statsminister Reinfeldt stolt presenterade sin nya minister, som även har oppositionens gillande, blev åhörarna påminda om saken.

Där dök den upp, frågan om Karin Enströms syn på vapenexport till diktaturer. Inget konstigt med det, tvärt om med tanke på turerna kring affärerna med Saudiarabien.

Försvarsministern vägrade svara. Det vill säga hon svarade, men inte på frågan. Hon surrade en stund om den restriktiva lagstiftningen gällande vapenhandel, som dock skulle omprövas eftersom den var gammal.

I Aktuellt fick Karin Enström frågan om hur besvärligt det var för alliansregeringen att Folkpartiet bestämt motsätter sig vapenexport till diktaturer, vilket Moderaterna inte gör.

”Regeringen fattar beslut kollektivt och jag är övertygad om att vi kommer att komma fram med en kompromiss”, blev svaret.

Och hur skulle en sådan kompromiss se ut? Vapenförsäljning till halvdiktaturer? Endast försäljning av vapen som passerat bäst före-datum till diktaturer? Eller?

Karin Enström har säkert goda förutsättningar att bli en bra försvarsministern. Det är inte personen det gäller. Det är saken. Lagen förbjuder faktiskt vapenexport – utom i undantagsfall. Ändå är Sverige världens ledande vapenexportör, räknat per capita.

Reglerna säger att undantag inte ska medges om det sker omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter i det land som vill köpa vapen från Sverige. Vilken alltså inte hindrar att vi säljer vapen till Saudiarabien, ett ökenland även när det gäller mänskliga rättigheter.

Inte underligt att den nya försvarsministern i sin debut manövrerar med största försiktighet på detta minfält. Och så kommer det att vara för varje försvarsminister till dess Sverige gjort upp med det hyckleri som präglar vapenexporten.

Det är skillnad på meteorologi och politik. En politisk vår följs inte per automatik av en sommar där demokratins väldoftande blomster slår ut i full prakt. Utvecklingen i Egypten är ett exempel på den saken.

President Hosni Mubarak störtades för lite över 14 månader sedan, och frihetens fanor flög i vinden, och lovsång till demokratin steg ut revoltörernas strupor. Sedan dess har mer än 12.000 civilpersoner dömts i militära domstolar, och fredliga demonstrationer har slagits ned med brutalt våld.

Om detta påminner statsvetaren Magnus Nordell i en artikel i senaste numret av Axess. Han menar att förhoppningarna om en tolerant och demokratisk samhällsutveckling i Egypten svikits. De i huvudsak unga egyptier som drev på utvecklingen under den arabiska våren har neutraliserats sedan Muslimska brödraskapet blev vinnare i parlamentsvalet.

Det finns delade meningar om vad det kommer att betyda för Egyptens framtida politiska kurs. Muslimska brödraskapet försöker lugna omvärlden genom att på sin officiella engelskspråkiga webbplats publicera artiklar om demokrati och pluralism och skicka ut försonliga signaler om relationen till den kristna minoriteten, kopterna.

Men, skriver Nordell, budskapet är ett helt annat på Muslimska brödraskapets arabspråkiga hemsida. Där lyser demokrati- och kvinnofrågor med sin frånvaro och pressfriheten kritiseras. Och därifrån sprids ett onyanserat judehat.

I en artikelserie med rubriken ”Judarna är en källa till ondska och skada i alla mänskliga samhällen” publicerade en känd universitetslärare texter som, enligt Nordell, ”i sin antisemitism snarast måste jämföras med nazitidens alster”.

Det här är ett falskspel som inte bör få lura omvärlden. Den arabiska våren har frusit inne i Egypten. Så ser det i varje fall ut för närvarande. Vill man hålla hoppet vid liv, så kan man tänka sig att det handlar om aprilväder, det vill säga ett tillfälligt bakslag i vårens segertåg.

Men, som sagt, meteorologi och politik är skilda saker.

Mänskliga rättigheter gör sig väldigt fint på papper. Extra fint på fint papper med tjusiga stämplar och snirkliga underskrifter. Överenskommelserna mellan nationer och regeringar kallas konventioner eller fördrag.  De är tungt vägande dokument. I teorin.

Men lägg mänskliga rättigheter i praktiken i den ena vågskålen och pengar, stora pengar, i den andra, så får du se vad som väger tyngst. Pengarna. Utan tvivel pengarna.

Kina är en diktatur, där människor med förbjudna åsikter förtrycks och förföljs, fängslas och förnedras. Den arabiska våren ledde till batongernas höst i Kina, där regimen mer än allt fruktar att kraven på frihet och demokrati ska sprida sig till jätteriket och leda till oro och upplopp.

Utvecklingen har på senare tid gått åt fel håll i Kina, om vi talar om mänskliga rättigheter. Olympiska spel, affärsutbyte, allt det där som skulle bana väg för demokrati väger lättare än ett riskorn när frågan om den politiska makten ställs på sin spets.

Och i västvärldens länder med präktig demokrati och pärmar fulla av de goda föresatsernas konventioner är det pengarna som bestämmer. Till sist är det så. Och Kina har pengar. Där finns i dag världens största dollarreserv. Den kinesiska centralbanken har avsatt två investeringsfonder för satsningar i Europa och USA. Sammanlagt handlar det om 2100 miljarder kronor, som kan spenderas på ökat inflytande i omvärlden.

I dag äger Kina ungefär halva USA: utlandsskuld. Den amerikanska administrationen är beroende av nya Kinalån för att kunna betala räntor på sin statsskuld.

Det här är uppgifter som jag hämtat från en utmärkt artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel, en text skriven av Jonas Fröberg. Rubriken är: ”Kina kopplar greppet och världen blundar”.

Fröberg menar att Kina siktar mot världsherravälde, och att omvärlden av ekonomiska skäl blundar för den kinesiska diktaturens brott mot mänskliga rättigheter och låter jätten klampa på. Dels är man som låntagare i klorna på den kinesiska draken. Dels är Kina en jättemarknad, full av fina affärsmöjligheter. Varför ska man då störa med att börja prata om mänskliga rättigheter?

De väger ju ändå lätt i verklighetens vågskål.

Vad ska styra valet av utbildning – drömmen eller verkligheten? Det är en viktig fråga för många just nu, eftersom 16 april är sista ansökningsdagen inför höstens studier vid högskolor och universitet. Hur stor hänsyn ska man ta till möjligheten att få jobb efter utbildningen? Ska realismen få maka på sig sidan för önskan om ett mer glamouröst jobb än att vårda sjuka och utbilda barn, till exempel?

Bara drygt hälften av ungdomarna anpassar sina studieval efter förväntad utveckling av arbetsmarknaden. Det visar Ungdomsbarometerns senaste undersökning. Drömmarna får styra.

Rätt? Fel? Jag har inget heltäckande var på den frågan. Drömmar är viktiga. Men det är också kontakten med verkligheten. Och då tänker jag inte enbart på hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden, utan också vikten av att realistiskt bedöma de egna förutsättningarna.

Den som sett de enorma köerna av förhoppningsfulla ungdomar som absolut vill komma med i TV-programmet ”Idol” – och i förlängningen bli en firad musikstjärna – och hört deras bestämda uttalanden om att detta och inget annat gäller kan ju bli fundersam. I synnerhet när det visar sig att drömmaren som inte kan tänka sig ett vanligt kneg sjunger som en marskatt ute på erotiska äventyr.

Har de inga goda vänner som kan sticka en nål i den uppblåsta drömballongen genom att säga sanningen? Har de inga omtänksamma vuxna i sin närhet? Varför har de sålt sig helt åt inställningen att endast livet i strålkastarljuset på en scen är värt att leva? Ser de inte, hör de inte, förstår de ingenting?

En annan vanlig dröm är att ”jobba med media”. Visst, det kan vara mycket intressant och stimulerande, säger jag som gammal journalist. Men när skolor konkurrerar om drömmarna med hjälp av ett stort antal medielinjer av skiftande kvalitet samtidigt som redaktionerna av ekonomiska skäl drar in tjänster, då uppstår ett gigantiskt gap mellan dröm och verklighet. Då blir utbildningen inte ett sätt att förverkliga en dröm, utan ett sätt att öppna dörren till en mardröm.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) kommer det att saknas omkring 170.000 utbildade personer inom vården år 2030. Och om åtta år behöver skolan 80.000 nya lärare. Lärare som inte kommer att finnas, eftersom så få söker till lärarutbildningarna.

Dröm eller verklighet? Det är verkligen inget fel på drömmar. Men ibland är det skönt att vakna, innan de utvecklas till mardrömmar.