Vi glömmer lätt att afrikanska konflikter ofta har sin bakgrund i en historisk europeisk nonchalans. Under en period på tjugo är delade de vita kolonialmakterna upp den rika kontinenten mellan sig med raska snitt. De sår man skapade blöder fortfarande.

Just nu drar det ihop sig till ännu ett afrikanskt krig. För nio månader sedan skapades en ny stat i denna världsdel, när Sydsudan skildes från Sudan. Nu drar man samman trupper på båda sidor om den oklara gränsen, där oljan ger bränsle åt en gammal konflikt med ett komplicerat rotsystem.

”Illa dragna imperialistiska gränser som skar tvärs över stammar eller på ett olyckligt sätt slog ihop alltför många skilda folk har skapat mycket våld i Afrika”, heter det i en artikel i The Economist om denna konflikt.

Uppdelningen av Afrika inleddes omkring 1880 och var i stort sett fullbordad när det nya seklet bröt in. Då hade de europeiska stormakterna styckat upp Afrika sig emellan. I boken ”Söndra och härska” skriver författaren Henk Wesseling: ”De mest chockerande med uppdelningen av Afrika är kanske inte vad man gjorde, utan lättsinnet med vilket man gjorde det.”

Det är milt uttryckt. Ordet ”lättsinne” skulle här lätt kunna bytas ut mot ”hänsynslöshet” utan att man gjorde våld på sanningen.

Jag besökte södra Sudan för ett par år sedan, alltså drygt ett år före självständigheten. Överallt mötte jag en stark längtan efter att slippa styret i norr.  Det var inte svårt att förstå.

Skilsmässan har dock inte gjort slut på konflikten. Båda sidor vill gärna få vårdnaden om oljefältens rikedomar. Men i bakgrunden ser jag en annan konfliktorsak. Jag ser de europeiska makthavarna lutade över kartor, utbredda över väldiga skrivbord under glansfulla konferenser. De diskuterar och ritar sina streck utan att bekymra sig om något annat än rikedomar som ska fördelas.

Människorna? Afrikanerna? Ja, vart tog de vägen i konferensrummens dimmor av tobaksrök och doften av fin konjak?

Marocko ockuperade Västsahara i mitten av 70-talet när den gamla kolonialmakten Spanien drog sig tillbaka. Marocko motsätter sig varje tanke på självstyre för det ockuperade området, och svenska regeringar har hittills hänvisat till FN:s medlingsuppdrag.

När riksdagens utrikesutskott skulle besluta om hur Sveriges ska agera i EU i denna delikata fråga, så fanns en socialdemokratiskt reservation som gick ut på  att erkänna Västsahara. Skrivningen stöddes av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men när Sverigedemokraterna ville ansluta sig fick Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kalla fötter. Eller om det nu var allergiska utslag.  Han hoppade i alla fall av sitt eget förslag i utskottet.

”Jag deltar inte i ett sådant spel”, säger Ahlin till TT.

Men det är just det han gör. Spelar. Ett ovärdigt politiskt spel, dessutom, som ger Sverigedemokraterna ett inflytande de inte förtjänar.

Om Socialdemokraterna anser sig komma med goda och välgrundade förslag bör de väl inte förbjuda någon att stödja dessa goda förslag. Att fly från den egna politiken tyder ju snarast på att man inte tror på den.

Men så illa är det väl inte? Vad säger Stefan Löfven?

Nej, visst ja. Han säger ingenting.

Mediernas avslöjande om Sveriges samarbete med diktaturstaten Saudiarabien på det militära områden fortsätter. Och fortsätter att oroa. Ledande politiker tvår sina händer för att kunna peka med ett rent finger på sina motståndare.

Nu senast kom Svenska Dagbladets avslöjande om hur Sverige sedan 1987 hjälpt Saudiarabien att bygga enorma underjordiska anläggningar för förvaring av bränsle som kan användas vid krig och andra nationella kriser. Statsminister Olof Palme var personligen mycket pådrivande när avtalet skrevs med diktaturstaten.

Aftonbladet nämner saken på ledarplats men vill av helst tala om det som hänt i närtid: ”Turerna kring själva vapenfabriken och regeringens försök till mörkläggning är en rent borgerlig affär” (26/4).

Man kan förstå tidningens reaktion – skandalen ska helst inte få kleta ned Socialdemokraterna. Men historien om vapenfabriken (som aldrig blev av) saknar inte socialdemokratiska aktörer.

2005, när Göran Persson regerade med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet,  undertecknade den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund ett mycket långtgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbetsavtal med Saudiarabien. I avtalet sägs bland annat: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt for sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.”

Kan det sägas tydligare? Här ger en socialdemokratisk regering grönt ljus för svenskt bistånd till saudisk vapentillverkning. Vapenfabriken är inte, som Aftonbladet påstår, en ”rent borgerlig affär”.

Detta säger jag inte för att försvara den borgerliga regeringen. Från det hållet kan man inte enbart skylla på socialdemokratiska avtal i det förgångna. Det har funnits möjlighet att kliva av. Det har inte skett. Det har gått att säga stopp. Vilket inte gjorts.

Om man inte enbart stirrar på Saudiarabien utan ser till Sveriges generella iver att sälja vapen har Moderaterna och Socialdemokraterna en samsyn som är ovanlig på andra områden. Svenska arbetstillfällen och inkomster väger tungt. Tyngre än mänskliga rättigheter, som inte tycks väga mer än papperet där de garanteras.

”Varken socialdemokrater eller moderater har särskilt mycket att vara stolta över”, skriver Aftonbladet helt riktigt. På ytterligare en punkt är jag beredd att hålla med ledarskribenten. I den nuvarande regeringen har moderatministrarna Carl Bildt och Ewa Björling kommit för lätt undan.

Människorättskämpen Elizardo Sanchez, Kubas kanske mest kända dissident, har fängslats. Igen. Jag läser det i Dagen, och det gör ont. Jag glömmer aldrig mitt möte med denna moraliska gigant i hans hem i Havanna den 26 januari 2000.

Minnesbilderna flödar,men är otydliga. Som tur är har jag kvar mina anteckningar från resan, som påtagligt kom att påverka mitt liv. Helt enkelt därför att jag där och då mötte människor som var beredda till oerhörda personliga uppoffringar i den fredliga kampen för åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För demokrati. För mänskliga rättigheter.

Och alla såg de upp till Elizardo Sanchez, som blivit och förblivit deras språkrör, trots att det kostat honom många vidriga år i fängelse.

Vi möttes i hans hem, ett hus där han bodde med sin bror och mor. Hustrun och de två barnen hade flytt till Miami. Castro såg gärna att också Elizardo lämnade landet. Men han vägrade. Han ville inte arbeta för sitt folks frihet på distans. Han ville vara en del av det som hände i Kuba, vad som än hände.

Framför huset fanns ett högt stängsel. Förklaring: Elizardos gamla mamma gillade att sitta på verandan framför huset. Men där utsattes hon för stenkastning från den Castrovänliga mobben, det redskap som brukades för att terrorisera familjen. Därav stängslet.

Ett par månader tidigare hade det Ibero-amerikanska toppmötet hållits i Havanna. En kontroversiell mötesplats, som fick tre statschefer att hoppa av. Men de som kom visade ett för Fidel Castro ohälsosamt intresse för landets dissidenter. Diplomatbilar körde i skytteltrafik och hämtade Elizardo Sanchez till viktiga samtal där också internationell press fanns med. Det retade regimen men gav dissidenternas främsta språkrör en status, som gjorde det svårt för Kubas diktator att just då göra något åt den orädde talesmannen för förtryckta åsikter om demokrati och yttrandefrihet.

Nu satt han framför mig, en man med tyngd i dubbel bemärkelse som aldrig släppte taget om cigarren. I mina anteckningar skriver jag, att han var ”stor, karismatisk, tydlig.” Jag blev lika imponerad över hans mod som av hans ödmjukhet. Han skrädde inte orden om förtrycket, men var samtidigt öppen för dialog med förtryckarna. Hans primära mål var inte att störta en regim utan att förändra livet för kubanerna, göra det friare, göra det bättre. Han ville ha demokrati och mänskliga rättigheter, inte Fidel Castros huvud på ett fat.

Elizardo Sanchez stödde som ung revolutionen. Det var självklart för honom, och för många andra av de gamla dissidenterna. Men, menar han, revolutionen spårade ur, den ledde inte till frihet utan till ett nytt, brutalt förtryck. När han som ung student på en privat fest kritiserade Fidel Castro och hans regering blev han angiven och kastad i fängelse. Det skulle bli fler gånger. När vi möttes i hans hem den 26 januari 2000 hade han suttit bakom galler i sammanlagt fyra år. Långa perioder i totalt mörker, utsatt för psykisk tortyr.

Och så, nu igen, läser jag. Det gör mig ont. Men det minskar inte min respekt för Elizardo Sanchez och alla andra som gör stora uppoffringar för mänskliga rättigheter. Snarare tvärt om.

I augusti 2000 satt jag själv och två andra svenska journalister inlåsta och förhörda av säkerhetspolisen i Havanna under tre dagar och två nätter innan vi utvisades. Detta för våra kontakter med Kubas dissidenter och oberoende journalister. Det kändes nästan löjligt att mötas av ett uppbåd av journalister när jag och mina två svenska journalistkamrater landade på Arlanda.

Vi var inga hjältar. Hjältarna finns kvar i Kuba. En av dem, en av de största, heter Elizardo Sanches.

Blir hon regeringens gisslan, eller vågar och kan hon driva på demokratiseringsprocessen från sin nya position i parlamentet? Den frågan ställdes när Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vann 43 av de 44 parlamentsplatser som stod på spel vid fyllnadsvalet den 1 april.

Ett delsvar fick vi på måndagen. 43 stolar stod tomma när Burmas parlament öppnade. Oppositionsledaren och hennes partikamrater vägrade nämligen att svära den ed som kräver, att en parlamentsledamot ska försvara konstitutionen. Man vill ändra texten på just denna punkt. ”The Lady” och NLD är beredda att respektera konstitutionen – men inte att försvara den.

Det är en viktig markering. Konstitutionen från 2008 är nämligen djupt odemokratisk, bland annat därför att den garanterar militären inflytande över en fjärdedel av de 600 parlamentsplatserna.

Om Burmas regering menar allvar med sin tal om demokrati måste konstitutionen ändras.

Vad följden blir av Aung San Suu Kyis och hennes partivänners krav än blir så har hon i varje fall visat, att hon inte tänker bli en nickedocka i president Thein Seins knä. Hon utmanar. Nu gäller det att omvärlden ger henne och hennes parti fortsatt stöd i strävan att gå från ord till handling när det gäller Burmas demokratiseringsprocess.