Europas kris är vårt eget fel, inte bankernas eller politikernas. Krisens grund är vår kostnadskrävande och skuldackumulerande livsstil. Fast det vill vi inte se, hävdar Richard Swartz i en tänkvärd kolumn i Dagens Nyheter. 

Till morgonkaffet en grå lördagsmorgon läser jag två texter på samma tema.

The Economist skriver i en ledare att det håller på att gå åt skogen med euron (vilket inte är någon originell prognos). Och att det egentligen är den tyska förbundskanslern Angela Merkels fel om det blir så. Hon bromsar för mycket och gasar för lite, anser The Economist, om jag förstår saken rätt. Vägen ut ur krisen heter tillväxt, inte återhållsamhet.

Hos Dagens Nyheters kolumnist hittar jag ett helt annat anslag. Richard Swartz tycker att vi ska sluta peka finger. Den europeiska krisen är ett faktum som ingen kan förneka. Men jakten på syndabockar leder oss fel, menar han. Vi skyller på politiker och banker och finansiella strukturer därför att vi inte vågar se oss själva i spegeln och erkänna, att vi länge levt över våra tillgångar. Och fortsätter att göra det.

Swartz skriver att krisen ”är i grunden ingenting annat än en kris för själva vår livsstil. Det är den som skapat denna största av alla bubblor, den livsstilsbubbla som nu hotar att spricka.”

Det vet politikerna, menar Swartz. Men ingen vågar säga det. För vem röstar på en politiker som går ut med budskapet att nu måste vi hejda oss. Vi har faktiskt inte råd att leva som vi gör.

Jag är ingen nationalekonom. Min kunskap om ekonomiska teorier är begränsad, även om jag med intresse läser artiklar i ämnet. Men i Richard Swartz artikel hittar jag ett anslag som stämmer väl med den gnutta sunt förnuft jag tror mig besitta.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den nation som lånar och lånar och lånar för att hålla illusionen om välståndet vid liv hamnar snart i händerna på långivarna och minskar därmed det nationella oberoendet. Så är det också med oss som privatpersoner: om vi lånar och lånar och lånar till vår konsumtion så krymper vår frihet successivt. (Har jag fel tar jag gärna emot rättelse, men rättelsen bör vara väl underbyggd så att den kan övertyga mig.)

Men Sveriges ekonomi är ju stabil? Det verkar så, ja. Men faktum är att vårt skuldberg är av ungefär samma storlek som Greklands. Det är bara fördelningen som skiljer. I Sverige är den offentliga skulden liten medan den privata delen av skuldberget är stor. I Grekland är det tvärt om: företag och individer är långt mindre skuldsatta än staten. Vad som är bra och dåligt i det sammanhanget vet jag inte säkert, jag tror bara att vi inte har så mycket att yvas över.

Kan vi fortsätta att leva med vår livsstilsbubbla? Richard Swartz ställer frågan. Och svarar: ”Så kan man leva. Ett tag. Men inte i längden.”

Visst kan vi blunda för, och därmed förneka, att kejsaren är naken. Till sist börjar han ändå frysa om rumpan. 

Hon är en urkraft. En bulldozer som inte låter sig stoppas. Orädd. Full av idéer.

– Varför blir du inte politiker, sa jag till Juvy Gumal-in, när hon åt middag här hemma hos oss i Sollentuna i onsdags?

Hon skrattade och skakade på huvudet. Hon har hittat sin livsuppgift och ett sätt att förändra världen med det civila samhället som plattform.

– Och för att bli en politiker med inflytande i Filippinerna behöver jag en massa pengar. Det har jag inte.

Första gången jag träffade Juvy var i augusti 2009, då jag tillsammans med ett team från PMU (Pingstmissionens biståndsorganisation) kom till Manilla. Roger Svanell och jag skulle göra en film om ett spännande projekt på den filippinska ön Mindoro, där minoritetsfolket mangyanerna bor uppe i bergen.

De saknade medborgarskap i sitt eget land. Det innebar att deras barn inte fick gå i skola, och de vuxna inte fick rösta. Dessa människor hade inte makt över sina egna liv, för att uttrycka det kort.

PMU stödde ett projekt, som drev den här frågan. Juvy ledde projektet. Kämpade oförtröttligt med myndigheterna för att minoritetsfolket också i praktiken skulle få de rättigheter som lagen tillerkänner dem.

Rogers och min film fick titeln ”Den stora dagen” (du hittar den här:

www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=305).

Vi följde en familj med många barn som äntligen fick registrera sig, tillsammans med många andra. Det var en stor dag när mangyanerna köade för att få det papper som gav barnen rätt att gå i skola och de vuxna rätt att rösta, ta körtkort, äga land, och så vidare.

Myndighetsrepresentanter började krångla med ”vår” familj, men det skulle de inte ha gjort. Då gick Juvy igång. Hon gick till rätta med borgmästaren som inför den närgångna kameran nervöst torkade svetten ur pannan och till sist gav sitt medgivande. Porten mot framtiden öppnades för den fattiga familjen.

Och nu satt Juvy hemma i vår soffa och berätta hur hon använt filmen ”Den stora dagen” (som också översattes till engelska) i alla möjliga sammahang. Bland annat i kongressen.

– Jag brukar visa den för politiker och beslutsfattare. Sen säger jag bara: Och vad tänker ni göra åt alla de människor i vårt land som inte är registrerade?

Nästa år kommer en lag som ska göra registrering av minoritetsfolken obligatorisk. En stor seger, säger Juvy. En mycket stor seger.

Hon har varit i Sverige för att besöka sina samarbetspartner här, och för att delta i en Sidakurs. Nu återvänder hon till Filippierna och fortsätter kampen för minoritetsfolken.

Det känndes som en stor heder att få ha Juvy i vårt hem några timmar en vanlig vardagkväll. En dag hoppas jag få återvända till Mindoro och mangyanerna, för den resan var nog en av de mest intressanta jag gjort.

Och då tänker jag inte bara på bergsklättringen i fuktig hetta som blev det ultimata hjärttestet för min del. Jag tänker framför allt på de underbara människor jag mötte där uppe, de som inte låtit sig knäckas av fattigdomen utan kämpar för en bättre framtid. Framför allt för barnens skull. För att de ska få ett bättre liv än föräldrarna.

Det får de nu. Mycket tack vare människor som Juvy Gumal-in.

Svenska skolelevers resultat blir allt sämre. Varför? Kanske har vi nu äntligen fått svaret på den frågan, om än från ett överraskande håll. Gällivare tingsrätt har nämligen i en dom slagit fast, att läraryrket kan jämföras med att vara polis eller ordningsvakt.

I många andra länder tror dom fortfarande, att lärarjobbet är ett pedagogiskt uppdrag. Nu går Sverige i spetsen igen och visar vägen mot framtiden. Vill du bli lärare? Då måste du inte bara räkna med bråk, utan också med stryk. Det hör till, enligt detta färska utslag av svenskt rättsväsende. Pedagog får du vara i mån av tid.

Omkring 30 000 lärare i Sverige uppger att de utsatts för våld eller hot på sin arbetsplats, det vill säga i skolan. I Gällivare-fallet har den aktuella eleven tidigare dömts för misshandel och olaga hot. Läraren blev nämligen slagen och sparkad av eleven, som dessutom kom med direkta dödshot.

Men något skadestånd ska inte utgå till läraren i fråga, slår Gällivare tingsrätt fast. Detta eftersom lärarna ska räkna med att de kan få stryk ibland. Det ingår i bilden, liksom för poliser och ordningsvakter.

På lärarhögskolorna gapar utbildningsplatser tomma. Unga människor som funderar över sin framtid kanske hellre söker till Polisskolan. Ska de ändå riskera stryk i jobbet så vill de väl ha bättre betalt än vad en lärarlön kan erbjuda.

Läraren i Gällivare tänker inte överklaga tingsrättens huvudlösa dom. Dels av hänsyn till eleven. Dels för att han inte orkar. Det är begripliga synpunkter. Men det är ändå beklagligt – den här domen skickar en signal rätt in i samhället som kan åstadkomma stor skada i framtiden.

Om vi nu inte vill ha en skola där pedagogerna ersätts av poliser och eleverna får skaffa sig nödvändig kunskap på egen hand, så gott det går. Då är det rätt signal.

När jag läste i tidningen att Göran Rosenberg skulle signerat sin senaste bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” i en bokhandel på Östermalm drog jag dit. Jag köpte boken, fick den signerad, och vi hann byta några ord om en tidigare mejlväxling innan kön tryckte på alltför mycket.

Nu har jag läst boken. Det var inte så bra som jag förväntade mig. Den var bättre.

Vad är det då jag läst? En roman? En barndomsskildring? En dokumentation av Förintelsens följder?

Allt detta, och lite till. Etiketten spelar ingen roll. Jag har läst en gripande bok, ett stycke suverän journalistik som samtidigt är förstklassig litteratur. En berättelse som genom sin på en gång sakliga och känsloladdade dialog mellan författarjaget och ett inte längre existerande du, den döde fadern, ruskar om mig.

Just kombinationen noggrann dokumentation av ett stycke mörk släkthistoria och starka personliga känslor gör boken textraordinär.

Göran Rosenberg har rest i sin fars fotspår, från koncentrationslägret Auschwitz där nazisterna tog livet av 1,1 miljoner människor, av vilka 90 procent var judar, till svenska orter, varav Södertälje blev slutstation. Dawid Rozenberg undkom med livet i behåll, liksom Hala Staw, kvinnan som skulle bli hans hustru och författarens mor.

Okända och kända namn drar förbi, hållplatser på väg mot en okänd framtid. Varje stickspår och varje sträcka kan inte dokumenteras i detalj, men med den professionella journalistens noggrannhet har Göran Rosenberg ändå lyckats rita en användbar karta över färden som leder först Dawid och sedan Hala till Sverige, och till Södertälje.

Där får Dawid Rozenberg, som snart kommer att stava sitt namn David Rosenberg, arbete som montör. Hans hustru får också jobb. Där snurrar alla hjul i oförstörda fabriker medan stora delar av Europa ligger i ruiner och ropar på svenska produkter. 50-talet kommer med obändig optimism, folkhemmet byggs, planer vävs, även den lilla familjen Rosenberg – far, mor, son och dotter – finner sin plats i framtidsdrömmen.

Och ändå inte. För David Rosenberg blir lastbilsfabriken snart ett fängelse, han vill ha vidare horisonter, han söker utvägar men finner inga.

Han nekas den tyska statens ersättning åt överlevande från koncentrationslägren, den ersättning som utgår för yttre skador men bortser från inre Den traumatiserade montören håller skenet uppe så länge som möjligt, men äts till sist upp inifrån av… Ja, av vad?

Det finns inga enkla svar. Det finns inga tydliga svar. Många av de överlevande gör som han – tar sina liv. Göran Rosenberg söker bland minnesbilder och dokument, han gör litteratur av pusslet som läggs, men inte ens han kan måla en entydig bild.

Svensk psykivård kan inte rädda mannen som på sin väg från Auschwitz gjort ett kort uppehåll i Södertälje. På sin flykt från döden återvänder han till döden. Frivilligt, därför att livet blir en alltför tung börda att bära.

Göran Rosenbergs bok om sin egen barndom och uppväxt och sin fars livsväg är ett mästerstycke. Vemodigt och vackert ger berättelsen inblickar och insikter – inte genom att förenkla, utan genom att problematisera. Och då handlar det inte enbart om det David Rosenberg flydde från, utan också det han flydde till. Hur mycket gnisslade egentligen gångjärnen på den svenska folkhemsdörren när främlingen med det tunga bagaget klev in över tröskeln?

Just nu håller jag på och läser det senaste numret av tidskriften Axess. Ja, inte hela tiden, förstås, det här är en tidskrift som kräver sin tid, men också rikt belönar den som ägnar texterna sin uppmärksamhet.

I går kväll gjorde jag annat, nämligen såg TV-dokumentären Page one – ett år på New York Times (välsignade SVT-play). En mycket intressant spegling inte bara av tidningarnas tidning utan också av hur en hel bransch skakas av brutala omställningskrav på grund av ny teknik, nya vanor och annonspengarnas flykt.

I det läget ökar affärsintressets makt på de traditionella publicisternas bekostnad. Bokstäverna hamnar i siffrornas skugga. Redaktionerna krymper, journalistiken tunnas ut, tidningar som ingen trodde skulle beröras av krisen ger upp andan och dör. Nätets kostnadsfria nyhetsflöde tar över, ett osorterat flöde där väldigt mycket saknar den professionella journalistikens krav på källkontroll och värdering. Och språklig förpackning.

I det läget är jag glad över att det finns tidskrifter som Axess, tidskrifter som fördjupar, ger bakgrund, tillhandahåller instrument för utvärdering, vidgar horisonter. Och som gör det i välskrivna texter av kunniga skribenter. Det betyder inte att jag nickar instämmande till allt, men att jag blir en smula klokare också av texter där jag inte delar varje uppfattning.

I det senaste numret av Axess, som just nu ligger bredvid mig på skrivbordet, är temat ”Förebildens makt”. Ett angeläget ämne i en tid, när de eviga värdena förnekas samtidigt som personfixeringen i nuet tilltar.

Johan Lundberg ställer i sin ledare frågan om man verkligen i vår tid får hävda att ett agerande är bättre och mer eftersträvansvärt än något annat. Hela tidskriftsnumrets rungande svar är ”ja”.

Ledaren sätter in Europas blodiga historia under 1900-talet i en filosofisk kontext. ”Våld och förintelse är de självklara konsekvenserna av den nihilistiska förkunnelsen där inga tidlösa sanningar sägs existera…” Ledarskribenten talar om den förlorade förståelsen av ”att civilisationen hörrör dels ut tidlösa distinktioner mellan ont och gott; dels ur insikten om att människan får sin värdighet och sanna identitet inte genom vad hon är i egenskap av kött och blod utan genom sin andliga strävan efter vad hon borde vara.”

Tänkvärt. Läsvärt. Lite omtumlande. Liksom mycket annat i detta nummer av Axess, där superidolen Zlatan inte på vanligt vis framhålls som förebild utan som ett varnande exempel och kallas för en auktoritär personlighet med despotiska fasoner.

Bara det!