Bör ateisterna bygga egna tempel där de kan bearbeta de existentiella frågorna under vackra och värdiga former? Bör de forma egna riter som tolkar livet? Debatten pågår.

Och en undran inställer sig. Om nu Gud inte finns, om människan enbart är ett djur bland alla andra och inte skapad till hans avbild, varifrån kommer denna iver att kopiera dyrkan av honom? Var finns denna längtans källa?

Även för den som gillar datorer och smarta telefoner kommer mörka stunder då en fråga tränger sig på: Går den tekniska utvecklingen verkligen framåt?

Naturligtvis gör den det. Men när den moderna tekniken komplicerar i stället för förenklar för vanliga medelbegåvande människor (dit jag räknar mig själv), då måste den väl ändå vara inne på ett sidospår, på leksaksspåret eller expertspåret eller vad det nu ska kallas.

Jag köpte för en tid sedan en billig klocka som kan stjälas eller tappas bort utan att det innebär en grundstötning för min privatekonomi. Den har fyra knappar på sidorna med vilka man inte bara kan ställa in tiden både analogt och digitalt, utan mata in data och plocka ut data och hålla koll på hela världen. Nästan.

Köpet blev inte så billigt som jag trodde, för underverket som ersatte urverket har kostat mig en avsevärd mängd bortkastad tid. Knapparna är små och valmöjligheterna på tok för många.

När jag nyligen befann mig i Turkiet och glömt att ta klockans flersidiga manual med mig lyckades jag inte ställa om till lokal tid. Nå, jag räddades av min smarta telefons tidtagning, så det gick ju an. Men lite konstigt kändes det att ta av sig det oanvändbara armbandsuret och stoppa ned det i resväskan. Min nakna handled undrade hela tiden vad tiden led.

Så nu funderar jag på att köpa en klocka med bara en skruv i sidan där man ställer in visarna. Det är ju egentligen det enda jag behöver.

Förresten, jag läst en bra anekdot för en tid sedan. Den lilla grabben såg farfar skriva på en gammal hederlig skrivmaskin och ropade på sin pappa:

– Kom och titta, en dator med inbyggd skrivare…

Killen uppfattade maskinen där det skrivna papperet rullade fram samtidigt som texten skrevs som en innovation, ett steg framåt i utvecklingen.

Så helt ologiskt är kanske inte frågan åt vilket håll utvecklingen går.

Jag trodde det här skulle bli en vanlig oktoberdag. Det blir det inte. Tidigt nås jag av meddelandet att Denis Mukwege utsatts för ett mordförsök. Om ondskans hantlangare lyckats, så hade världen blivit bra mycket mörkare. Nu misslyckades attacken, men dagen förmörkas ändå  av detta konkreta bevis  för att Kongos kvinnors försvarare, denna bundransväda spridare av ljus och hopp, lever under ett ständigt hot.

Jag har sett honom i aktion på Panzisjukhuset i Bukavu, Kongo DR, där han och hans team tar hand om kvinnor utsatta för obeskrivligt brutala våldtäkter. Jag har suttit i långa intervjuer med honom, när han med lidelse talat om behovet av att få stopp på våldet i hans land, det våld som främst drabbar kvinnor och barn. Jag har hört honom med lågmäld intensitet hålla brandtal för de kongolesiska kvinnornas rätt att leva ett normalt liv i trygghet och fred. Jag har läst hans utmaningar till världens ledande politiker, där han med kraft kritiserar deras passivitet inför en av världens värsta humanitära katastrofer.

Så vad har hänt? Två beväpnade män kom till hans hus i Bukavu, tvingade under gevärshot hans barn att sitta tysta på golvet medan de väntade på att pappa skulle komma hem. Denis Mukwege kom, en skyddsvakt attackerade de presumtiva mördarna, de sköt vakten och sköt mot Mukwege som dock han kasta sig ned på marken och undkom. De maskerade männen flydde i hans bil. Om detta kan du läsera mer på www.pmu.se

Det känns så overkligt. För bara några veckor sedan satt han vid vårt matbord i Sollentuna och berättade om läget i östra Kongo, med blicken tung av vemod och smärta. Men han var inte beredd att ge upp. Han ville i stället skruva upp kampen för fred och goda livsvillkor i sitt land. Framför allt kampen för kvinnornas rätt till ett människovärdigt liv.

 När jag intervjuade honom för min bok ”De glömda kvinnornas röst” ställde jag förstås frågan varför han som berömd läkare och gynekolog inte nappar på feta anbud från Europa i stället för att leva och verka under hot i en kaotisk miljö . Hans svar var: ”Det är inte ens ett alternativ. Det är här jag hör hemma. Det här är mitt folk. Och här behövs jag mycket bättre än i ett Europa fullt av läkare.”

Det är en beundransvärd inställning. Men den har också ett pris, det har jag blivit smärtsamt påmind om denna mörka oktobermorgon. Just nu kan jag bara be för Denis Mukwege och hans famil och hoppas på en ljusare framtid för Kongo.

Jag packar för jobbresa till Turkiet. Så lätt som möjligt; denna gång tänker jag klara mig med kabinväskan. Avfärd i morgon förmiddag.

Även om jag inte kommer att befinna mig nära gränsen till Syrien så läser jag förstås senaste nytt om konflikten mellan de två länderna med ett speciellt intresse. Spänningen stiger sedan Turkiet tvingat ned ett syriskt trafikflygplan med militär utrustning i lasten och Syrien nu, som motdrag, stängt luftrummet för turkiskt flyg.

Långt mindre spänningsfylld var min färd till Borlänge i torsdags. Också det en jobbresa: Jag skulle berätta om min bok ”Passionärerna” på en seniorsamling arrangerad av RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) som hölls i ortens pingstkyrka.

I bilen hade jag sällskap med två damer; min fru, uppväxt i Borlängebygden, och Greta, som bott många år i staden och varit mycket aktiv i Pingstkyrkans barn- och ungdomsarbete. Hustruns ålder utelämnar jag. Greta, numera stockholmare, är 94 – en passionär som älskar livet och att umgås med folk.

Hennes möte med gamla vänner blev denna dag fyllt av glädje och goda minnen. Jag intervjuade henne och hon fick berätta om sin tid i Borlänge, och sitt nya liv i Stockholm. Som hon gillar.

– Man varnade mig för att det skulle vara svårt att få nya vänner i min ålder. Men inte, det har gått väldigt bra, sa hon och berättade om livet i hennes nya andliga hem, Filadelfia på Rörstrandsgatan.

Och jag kunde inte låta bli ett reflektera över vilken rikedom det är att finnas med i ett sammanhang, i en kristen församlingsmiljö, eller i ett levande föreningsliv av annat slag.

RPG i Borlänge visade upp just en sådan rikedom denna dag. Mycket folk. God stämning. Sång och kaffe. Gamla vänner som möttes i livliga samtal och glada skratt.

Det var en lätt att föreläsa om ett rikt liv efter 65 i denna miljö.

Men nu packar jag som sagt för Turkiet, för nya möten, nya kontakter, nya intryck. Det är också en stor förmån är man är plus 65. Ja, OK då, plus 70.

Och i går kväll satt tre kyrkoledare från DR Kongo vid vårt middagsbord och gav mig nya intressanta insikter i ett liv och en värld långt från Sollentuna centrum.

Det är bara att tacka och ta emot och resa vidare i livet med lätt packning – för det fina med intryck och kunskap och vänskap är att det är viktiga värden som inte tynger, utan tvärtom gör vandringen lättare.

Jag har, ärligt talat, aldrig varit särskilt förtjust i Jan Guillous böcker. Visst är han en habil berättare, men figurerna i hans berättelser känns ofta mer som karvade i trä än levande människor av kött och blod. Och jag delar inte hans förtjusning i vapendetaljer, även om jag förstår glädjen i att visa upp sin kunskap i ett ämne.

Ändå köpte jag ”Brobyggarna”. Jag kunde inte låta bli att imponeras av Guillous modiga, en del skulle kanske säga övermodiga, projekt att i en serie romaner skildra ”det stora århundradet”, 1900-talet, med dess makalösa utveckling på olika områden, inte minst det tekniska.

Jag ångrar inte det bokköpet. ”Brobyggarna” är inte en våldsam thriller, utan snarare en familjesaga om tre fattiga och faderlösa fiskarpojkar från Bergen i Norge, vars öden i den planerade romanserien ska spegla 1900-talet. ”Brobyggarna” är bara en introduktion i ämnet, men, förstås, en spännande sådan. Visst tar författaren en del genvägar – hur rimligt är det att tre småpojkar, alla bröder, tidigt avslöjas som tekniska genier, och dessutom har turen att av välvilliga landsmän skickas till världens bästa tekniska skola i Tyskland?

Men genvägen gör författarens avsikt möjlig – att ta ett internationellt grepp på ämnet, och göra det utifrån de tre begåvade ynglingarna som efter studietiden sprids utöver jordens yta och med sina liv ska spegla århundradet.

Kanske jag med en gång ska säga att jag inte har något emot underhållande spänningslitteratur. Bara att jag har andra favoriter än Jan Guillou på det området.  Bland svenskarna läser jag hellre Håkan Nesser, för språkets och karaktärernas och psykologins skull. Den gamle hantverkaren John le Carré sätter jag också högt. Med stor behållning har jag läst ”Den gode tolken” och ”Den trägne odlaren”, två böcker som har lärt mig mer om politiken och dramatiken och tragiken i östra Afrika än något annat jag läst. Jag beundrar författarens noggranna research och ingående kunskap när det gäller denna regions historia, och det aktuella politiska drama där globala företag med västerländsk hemvist spelar en skamlig roll.

Samma beundran kan jag hysa för Jan Guillous arbetsinsats när det gäller att samla och sammanställa fakta. Den gamla murveln har inte bekvämt lutat sig tillbaka i författarfåtöljen utan gör det oglamourösa fältjobbet med stor iver och intensitet.

”Brobyggarna” lever inte främst på personskildringen, utan på det vanliga habila guillouska berättandet som här ger en värdefull kunskap, mer översiktlig än inträngande kanske, om den tid som lett fram till den värld som är vår. Utbildningsprojektet blir aldrig tråkigt; Jan Guiollou vet hur han ska få läsaren att vända blad. Behovet att få veta hur det går gör att jag nu köpt och börjat läsa roman nummer två i serien, den nyss utkomna ”Dandy”. Och så mycket kan jag väl säga redan nu, att romanprojektet ”Det stora århundradet” kommer att förbättra min relation till Jan Guillou.