Jag har just, med en saknadens suck, lagt igen Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford.

Den var bra. Den är bra. Den är väldigt mycket Nesser.

Han gör sina karaktärer rättvisa. Gör dem runda, inte platta. Mänskliga, inte omänskliga. Nyanserade, inte svart-vita.

Miljön, ödslig hed på engelsk landsbygd, spelar en viktig roll. Skapar stämning. Och boken är spännande från början till slut.

Författaren kan konsten att berätta en historia. Det gillar jag.

Jag har lite mani på att kolla hur en bok börjar. Den första meningen, det första stycket. Jag jämför olika författares sätt att koppla grepp på läsaren.

Det finns klassiska exempel som blivit berömda. Selma Lagerlöfs start av Gösta Berlings saga: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” August Strindsbergs öppningsmening i Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Mindre berömd men suggestivt så det räcker är Kerstin Ekmans inledning på Händelser vid vatten: ”Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmassan.”

Håkan Nesser kan också den konsten att börja en bok. Den första meningen i Levande och döda i Winsford går inte av för hackor: ”I förrgår bestämde jag mig för att överleva min hund.”

Vem säger så? Den som övervägt att ta sitt liv, kanske. Och kommit fram till att det blir synd om hundkraken utan matte.

Ja, läs själv om kvinnan som flyttar in i en ruffigt hus på den engelska hedmarken tillsammans med en hund. Vem är hon? Det får du veta om du läser hela boken. Jag ska inte avslöja slutet, bara säga att det är inte mycket sämre än början.

Någon författare har sagt att det är viktigare hur man börjar en berättelse än hur man slutar den. Ur en synvinkel ett ovedersägligt påstående: Lyckas inte en författare dra in läsarna i boken så kvittar det ju hur slutet ser ut. Det blir då oläst.

Men Graham Greene, den suveräne brittiske berättaren, hade modet att ge en av sina böcker titeln Slutet på historien. Och börja romanen med följande påstående: ”En berättelse har inte början eller slut: man väljer godtyckligt ut det ögonblick i sin erfarenhet, från vilket man vill se tillbaka eller blicka framåt.”

Nå, nu avslutar jag den här texten. Ganska platt, det medges, men – som en författare sa vid bedömningen av en novell inlämnad till en pristävling: ”Den hade fördelen att ta slut när den var slut.”

Fast jag vill göra ett filosofiskt tillägg. Med människor är det inte som med romaner. Hur man avslutar livet är bra mycket viktigare än hur man börjar det. Något för oss alla att tänka på, oavsett ålder.

Jag är inte enbart en konsument. Numera är jag också en vara.

Du med.

Dagens Nyheter har förtjänstfullt lyft fram en skum affärsverksamhet i ljuset. Skum men laglig. Det handlar om myndigheternas handel med personuppgift.

Jag har blivit en handelsvara, mot min vetskap och mot min vilja.

Du med. Eller du kanske visste, vad vet jag. Men du ville knappast.

Det är en sak att myndigheterna har makt att samla in information om medborgarna – även utan vårt medgivande. En vettig samhällsplanering vore knappast möjlig utan denna myndighetsutövning.

Offentlighetsprincipen gör att myndigheterna ska vara öppna för insyn och lägga alla icke hemligstämplade papper på bordet. Detta är rent av en grundsten i demokratibygget. Men att göra en handelsvara av lagrade personuppgifter är inte syftet med demokratisk öppenhet.

Den här vidareförsäljningen av uppgifter, insamlade för det allmänna bästa, ska hjälpa företag att träffa rätt med sin reklam. Rätten till demokratisk insyn utnyttjas för kommersiella ändamål. Inte kul.

Och detta inte bara med myndigheternas goda minne, utan rent av på myndigheternas initiativ. ”Vi vill kunna leverera precis de uppgifter som våra kunder söker”, skryter Transportstyrelsen, som säljer personuppgifter för närmare 30 miljoner per år, enligt DN.

I samma tidning försvarar Bolagsverkets generaldirektör Annika Brännström försäljningen.

”Vi har inget ansvar för hur uppgifterna används i nästa led”, säger hon.

Vi har hört det förut, från vapenexportens ivrigaste försvarare. Ansvaret följer med varan och hamnar hos köparen, menar man.

Den uppfattningen delar jag inte. Också säljaren har ett ansvar. Ett stort ansvar.

Nu har jag själv blivit en exportvara, och säljaren – myndigheterna – tvår sina händer och cashar in.

Lagligt, ja visst. Moraliskt? Nej. Och i ett samhälle där pengarna betyder mer än moralen spricker den gemensamma grunden som uttorkad jord.

Vad som växer där är törnen och tistlar, och inte träd med goda frukter.

”Men när man lärt sig allt som läras kan – att upprepningar är stilens död, att onödiga ord tynger som en sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.”

Citatet är från en bok av Olof Lagercrantz. Den heter ”Om konsten att läsa och skriva”. Jag läser den och ett gäng andra böcker under förberedelsen av en skrivarkurs på Gullbrannagården (29-31 juli) och känner mig precis så. Som om jag ingenstans kommit. Och nu ska jag lära andra. Hur dum får man vara, egentligen?

Men så läser jag tröstande ord hos författaren Lars-Åke Augustsson:

”Talang är överskattad. Att ha lätt att finna ord, formuleringar, idéer kan ju aldrig skada, men vad som verkligen krävs är självförtroende, villighet att slita hårt och att slutföra vad man påbörjat”.

Alltså, en matsked självförtroende, så ska väl det här ordna sig. Har förresten inte samme man en gång sagt, att man måste skriva mycket skit innan man kan skriva någonting bra? Jo, förvisso.

Behöver jag en mer besk medicin, så är det bara att läsa vad Åsa Larsson, framgångsrik deckarförfattare, säger i en av böckerna som ligger i förberedelsehögen: ”Det finns inga ursäkter för att inte skriva om man verkligen vill.”

Det här blir tredje sommaren jag leder en skrivarkurs på fantastiska Gullbrannagården utanför Halmstad. Så jag vet ungefär vad som väntar. En härlig miljö, ett bra boende, god mat, och varmt värdskap utövat av Ewa och Magnus Bylander.

Och så dessa kursdeltagare, som lär mig minst lika mycket som jag lär dem. I år är 15 personer anmälda. Jag känner igen några av namnen; de var med också i fjol. Av dem har nu en givit ut en bok, och en annan har fått sitt manus antaget av ett förlag.

Vi hade hur roligt som helst under fjolårets kurs, så mina förväntningar är högt ställda.

Fast inför det roliga är jag ändå lite orolig. Jag behöver nog en matsked till av den medicin som heter självförtroende.

Vad är det med sommarnätterna som skapar denna sömnstörande magi? Ljuset? Värmen? Eller vinterns komprimerade förväntan, som nu ska blomma ut på känslornas sommaräng?

Alltihopa, kanske. Och lite till som jag inte kan komma på just nu, klockan tre på natten när  barnbarnet Ellen, 8, snusar i soffan bredvid mig. Hon kom tassande hit för en stund sedan och klagade på att mormor snarkade. Det dröjde inte länge förrän  mormor också kom tassande och sa att hon inte kunde sova. Lite förvirrande, måste jag säga.

Vi startade sömnförsöket med att jag och den mormor som är min hustru la oss i våra vanliga sängar i vårt vanligs sovrum. Besökande barnbarnen Ellen och Lilly hade då redan slocknat i arbetsrummets bäddsoffa efter sedvanlig högläsning. Två ljuvliga systrar under samma lakan. Allt verkade lugnt och fint.

Själv hade jag svårt att somna, men gjorde det till sist. Så måste det ha varit eftersom jag vaknade av att Ellen kom och ville ligga i vår säng. Ingen morfar och mormor säger nej till en sådan förfrågan, men det blir ju genast lite svårare att hitta en bra sovställning.

Efter ett tag drogs jag upp ur sängen av min egen otålighet. Ni vet hur det är när himlen har glömt att släcka lyset och tankarna vägrar att slå sig till ro. Det gick inte att ligga kvar. Så jag tog min dator och satte mig i vardagsrummet och läste tidningar på nätet.

Mormor har återvänt till sängen – hoppas hon sover.  Men nu har Ellen vaknat igen. Hon undrar om det är mitt i natten. Jag säger ja, för mitt i natten är ett tänjbart begrepp.

Den enda i lägenheten som tycks vara oberörd av sommarnattens sömnstörande magi är lillasyster Lilly, som ligger kvar där hon slocknade efter högläsningen. Till henne ha storasyster Ellen nu återvänt för ett nytt sömnförsök. Lilly snarkar inte.

Nå, snart nog är det vinter och mörker och de ljusa sommarnätternas sömnproblem har då förvandlats till en lust att gå i ide med björnarna i väntan på våren. Så i stället för att klaga sitter jag nu uppe och känner att jag lever. Hellre det än att vara en medvetslös björn.

Och jag tänker att jag vet vad ”fånga dagen” heter på latin. Men vad heter ”fånga natten”?

Första morgonen i solen på uteplatsen. Lukten av träoljan som knappt hunnit torka kan inte på allvar störa njutningen. Som vi har längtat! Häckens tunna kvistar lyfter sina nakna händer mot himlen. Snart ska de fyllas med grönska. Den vissheten värmer nästan lika mycket som solen.

Där i solen läser jag denna morgon senaste numret av Axess. En av mina favoritskribenter, Richard Swartz, har skrivit om Tyskland. Artikelns rubrik är ”Den nya nationen”, och texten ger mig insikter och kunskaper som jag inte hade förut. Just det jag alltid önskar när jag läser en bok eller en artikel, men inte alltid får.

Med stigande ålder övergår jag alltmer från dagstidningar till tidskrifter i min läsning. Det kanske inte enbart har med åldern att göra, utan också med mediernas utveckling. Kvällspressen tar successivt över skvallertidningarnas roll, och morgontidningarna sneglar åt kvällstidningarna. Dock, måste jag omedelbart lägga till, tycker jag att svenska morgontidningar fortfarande håller god kvalitet. Men tabloidformatet gillar inte långa utredande artiklar, eller i varje fall gör inte redaktörerna det – med ett och annat undantag – och televisionens enorma påverkan har fött konsumentkrav som fokuserar på bild i stället för bildning.

Så ja, då har gubben gnällt färdigt för en stund.

Nu vill jag i stället prisa tidskrifterna. Där hittar jag ofta de artiklar som sätter in nyheterna i ett förklarande sammanhang, och de översikter som väger in idéhistoriska perspektiv som är så viktiga för att förstå vår samtid.

Så tack Axess, tack The Economist, tack Nod, tack Signum. Detta är de fyra tidskrifter som för närvarande ingår i min kostcirkel. Alla fyra rekommenderas.

Och nu måste jag bara läsa Mats Wiklunds artikel ”Det polariserade Amerika” i Axess. Mats kan sitt USA, och är dessutom en mycket god skribent.

Just det, de goda skribenterna, de som förenar djup kunskap med en lätt skrivarhand, de fina stilisterna. Vad vore tidskrifterna dem förutan? Ingenting, förstås.

Så tack alla goda skribenter som gör läsandet inte enbart till en nyttig sysselsättning, utan även till ett nöje.