Vetenskapen betraktar inavel som en farlig företeelse. Den öppnar för ärftliga sjukdomar, för missbildningar och mentala handikapp, bland annat.

I det gamla bondesamhället, innan cykeln blev vanlig och innan bilar började krympa avstånd på ett nytt och tidigare okänt sätt, blev byarna tämligen isolerade. Ljusår från moderna företeelser som nätdejting hade pojke och flicka att hitta varandra i den allra närmaste omgivningen. Så kom det sig efter ett tag att nära släktingar gifte sig med varandra och satte barn till världen.

Men det här var väldigt länge sedan.

Fast när jag slår på TV:n så hamnar jag ofta i det urgamla bondesamhällets mönster av inavel. Journalister i nyhetsprogram intervjuar varandra. Kors och tvärs men hela tiden inom bygränsen.

För att inte tala om de fartfyllda underhållningsprogrammen, där kändisfaktorn styr så dumhetsskummet yr om farkostens stäv.

Låt mig omedelbart medge att jag har ett generellt problem med kändiseriet som blivit vår tids melodi. Dock delar jag in kändisarna i två grupper. De som är kända för att de har urträttat något av betydelse för mänskligheten, och de som är kända för att de är kända. Den senare gruppen är något av ett mysterium för mig, trots många år i mediebranschen. Och det är, dessvärre, dessa kändisar som får allt större plats i medierna.

Tillbaka till TV:n. Men jag tar en omväg.

Nu och då har jag spelat ett sällskapsspel som heter ”När då då”. Det går ut på att deltagarna ska kunna placera historiska händelser av större eller mindre vikt längs en tidslinje. Man behöver inte kunna exakt årtal, men väl veta om det inträffade före eller efter en annan händelse av betydelse.

När därför en slags TV-kopia dök upp i underhållningsformat blev jag nyfiken. Programmet ”Förr eller senare” i TV4 skulle dessutom ledas av Hans Rosenfeldt, en, som jag tycker, intelligent och rolig person.

Och vad får jag se. Där står fyra kändisar från svenskt nöjesliv. Hela inledningen av programmet går ut på att de ska betrakta filmklipp från sina karriärer och bestämma tidsordningen. Det hela utvecklas till en seans i inavel, där kändisar ska klia kändisar på ryggen och vi andra tycka att det är jättemysigt. Jo, tittarna kan vara med och gissa, men för den som gjort något annat i livet än att häcka i TV-soffan är det inte helt enkelt.

Så småningom går man över till teman som inte är knutna till de medverkande kändisarna. Men då är det liksom för sent, då vill jag bara lämna byn så fort som möjligt.

Det här är inte enda exemplet på inaveln i TV-rutan. Och långt ifrån det värsta.

Frågan är om ansvariga beaktat inavelns risk för spridning av mentala handikapp.

Enligt Help Age Internationals globala rankning av de äldres levnadsvillkor i olika länder har jag det bäst i världen. Stämmer det?

Sverige toppar, följt av Norge och Tyskland. Här finns världens bästa livskvalitet och levnadsvillkor för folk över 60.

Svenska Dagbladet berättar i dag om rapporten, som ju inte precis berör någon perifer grupp. I dag är 11 procent av jordens befolkning över 60 år. 2050 kommer nästan en fjärdedel att tillhöra den åldersgruppen. Redan i dag finns fler 60+ än barn under 5 år. Om ett par generationer beräknas fler i världen vara över 60 än unga under 15. Tanken svindlar.

Det är första gången undersökningen görs. Jämförelsematerial saknas alltså. Och det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att få in relevant statistik från många afrikanska länder. Det medger Help Age International, en biståndsorganisation som bevakar de äldres rättigheter. Siffrorna ska alltså tas med en rejäl nypa salt.

Hur är då denna rankning, omfattande 91 länder, gjord? Vilka är paramentrarna?

De är insorterade i fyra huvudgrupper: hälsa, arbete, utbildning och äldrevänlig miljö.

Av de grupperna är den fjärde mest lös i konturerna och svårast att bedöma. Där har man försökt mäta sådant som sociala nätverk, rättigheter, fysisk säkerhet, transportsystemens utformning för äldre, och så vidare.

Jag har besökt Hel Age Internationals hemsida (http://www.helpage.org) som publicerar undersökningen. Där det finns mycket att hämta för den intresserade. Det jag inte hittat är en mätning av attityden till äldre, den som inte enbart kan speglas av reflexer från en lång och djupt förankrad välfärdshistoria (det är i dagarna 100 år sedan folkpensionen infördes i Sverige). Kanske jag missat det – leta gärna i materialet och kommentera eventuella fynd i min blogg.

Min erfarenhet från resor i en del av de utvecklingsländer som återfinns i botten på Global Age Watch Index är att jag, på grund av min ålder, blir bättre bemött än yngre. Det finns en respekt för ålder och livserfarenhet som jag ibland kan sakna i Sverige. Attityden är annorlunda. Mer generös, mer bejakande, mindre bortsorterande.

Med den reservationen gjord är jag ändå beredd att instämma i Help Age Internationals slutsats: Jag har det bra. Väldigt bra.

Bäst i världen? Det kan jag inte bedöma, eftersom jag inte levt mitt liv som äldre i något annat land än Sverige utan bara varit kortvarig gäst i andras verkligheter.

Men bra har jag det.

Brevet är skrivet i en mycket artig ton. Det innehåller inga förbud, inget hotfullt muller, bara en vänlig vädjan: Snälla, bär inte vapen öppet där vi säljer och serverar kaffe.

Undertecknare är Howard Schultz, chef för Starbucks 18.000 kaféer i 62 länder. De överlägset flesta finns i USA, där allting började i Seattle 1971.

Och det är till gästerna i USA Schultz vänder sig i sitt brev, publicerat på www.starbucks.com.

Lagstiftningen ser olika ut i olika delstater. I en del är det lagligt att öppet bära vapen på offentlig plats. I andra inte. Det Starbucks chef nu säger är att oavsett hur lagstiftningen ser ut i respektive delstat, så är det önskvärt att inga kunder klampar in med pistolen i bältet i ett av hans kaféer eller på någon av Starbucks uteserveringar.

Det stör atmosfären. Det upprör kunder, för vilka rätten att bära vapen inte är den i särklass viktigaste mänskliga rättigheten.

Så snälla, lämna skjutvapnen hemma, vädjar kaffekedjans ledare.

Men trots de artiga och vänliga formuleringarna i det öppna brevet har Schultz bön om att kunderna ska dricka kaffe i obeväpnat tillstånd fått fanatiker med krutlukt i näsan och kikarsikte i blicken att nästan smälla av. Upprördheten är stor.

The Economist berättar hur Starbucks mångåriga chef nu kallas för anti-amerikan, pro-socialist (ett fruktansvärt skällsord i USA) och annat i den vägen. Han sägs trampa på konstitutionen och aggressiva kritiker förutspår att Starbucks kommer att tappa kunder på chefens vänliga vädjan om vapenfria kaféer.

Nästa gång jag ser ett Starbucks kafé så går jag nog in och beställer en cappuccino.  Bara som en liten demonstration. Den som vågar satsa på kaffe med vapenstopp i USA är värd min sympati, tycker jag.

Toleransens självutnämnda riddare är ibland likna nakna som sagans kejsare. Och precis som i H.C. Andersens berättelse råder tystnad om sakförhållandet, eftersom den som säger att kejsaren (riddaren) är naken i förhand stämplats som korkad. Och vem vill framstå som en dumbom?

De nakna riddarna av toleransordern hade en stor dag i samband med Fredrik Reinfeldts utnämning av ny arbetsmarknadsminister. ”Man måste ju kunna vara troende och ändå ingå i regeringen”, förklarade statsministern försiktigt i sin presentation. (Man kan ju ett ögonblick reflektera över i vilket annat land en sådan kommentar skulle anses behövlig.) Det hindrade inte att erkännande yttranden om Elisabeth Svantessons kompetens snabbt hamnade i skuggan av ängsliga och ibland mycket upprörda kommentarer om hennes religiösa tro och övertygelse. Att hon är en nationalekonom som skrivit en licentiatavhandling om nyanländas situation på arbetsmarknaden och att hon varit ordförande för riksdagens arbetsmarknadsutskott vägde fjäderlätt mot det faktum, att hon har sin hemvist i trosrörelsen och tidigare varit aktiv i organisationen Ja till livet.

I en Aktuellt-intervju förklarade den nyutnämnda ministern, att hon i dag inte har en svart-vit syn på abort, men att hon betraktar abortfrågan som svår och komplex. Och att hon ställt sig – och står – bakom den svenska abortlagstiftningen.

Men det räcker förstås inte för toleransens nakna riddare, de vars egen intolerans mot andras tro och övertygelse är dold av den magiska väv som dumbommar inte ser. Enligt åsiktselitens favoritskrädderi, alltså.

Morgonen efter utnämningen mal Sveriges radios nyhetskvarn utnämningen, som kallas mycket kontroversiell. Inte för att Elisabeth Svantesson skulle vara inkompetent, utan för att hon är en kristen som anser abortfrågan vara komplex och svår. Public service smaskade på så det stänkte.

RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros, inkallad för att kommentera utnämningen av arbetsmarknadsministern i P1-morgon, förklarar att abortfrågan är en enkel och självklar sak. En svensk minister ska inte tillåtas säga något annat. Det här är väldigt allvarligt, får lyssnarna veta. ”Jag skulle vilja att hon sa att hon står bakom svensk lagstiftning i abortfrågan”, förklarar RFSU:s förbundsordförande.

Visserligen var timmen tidig, men nog borde debattledaren Tomas Ramberg ha påmint programgästen om att det var exakt vad Elisabeth Svantesson gjorde i Aktuellt-intervjun kvällen innan. Men det var väl viktigt att toleransens självutnämnda riddare fick framstå som väl påklädda.

I Dagens Nyheter skriver den politiska kommentatorn Maria Crofts, att Reinfeldt tar en risk när han utnämner en så kontroversiell person till arbetsmarknadsminister. ”Hennes religiösa engagemang kan flytta fokus från arbetsmarknadsfrågorna.”

Ja, Crofts och praktiskt taget hela gänget av journalister och kommentatorer jobbade hårt på den detaljen omedelbart efter utnämningen. Utan dröjsmål, och, tydligen, utan att tänka efter före. Att flytta fokus från ministerns arbetsområde till hennes religiösa tro, alltså. Samma gäng som brukar predika vikten av religiös mångfald och tolerans mot dem som inte är mainstream.

Dessbättre har, efter lite betänketid, också en och annan mer sansad medieröst tagit till orda. Men tyckarscenen domineras dessvärre av riddare som tror att de bär toleransens mantel fast de i själva verket är nakna.

Till sist: Jag är inte moderat. Jag tillhör inte Livets ord. Men jag är en troende kristen som tycker att etiska frågor – inklusive abortfrågan – ofta är komplexa. Det kanske räcker för ett riddarspjut i ryggen.

Den risken tar jag.

Ibland blir jag så trött på all denna språkliga slapphet. Som detta att man inte längre skiljer på att prata och att tala.

I riksdagen talar man inte längre. Man pratar. Samma sak med kyrkan. ”Och vad pratade prästen om i dag, då?” Hallå – han talade faktiskt till församlingen. Om man nu inte vill säga att han predikade.

Pratar gör man vid köksbordet, när man surrar med en kompis, när man ringer hem till mamma. Eller till sin älskade. Eller vem det nu kan vara.

Talar gör man från estraden i Almedalen, från predikstolen i kyrkan, när man håller föredrag inför en skara åhörare. Bland annat.

För ganska många år sedan tog jag upp den här skillnaden mellan ”tala” och ”prata” med TT, på förekommen anledning. Jag fick en helhjärtat medhåll och en ursäkt för språkligt slarv.

Nå, nu är det ett tag sedan, så ”prata” har kanske hunnit bli etablerat i alla sammanhang. Men jag är en språkkonservativ person som stretar emot. Därför blev jag lite lätt upprörd över rubriken ”Peter Birro pratar ut” på kultursidan i dagens Dagens Nyheter (6/9). På kultursidan!

Man talar ut, det är alltfort min bestämda om än något förstockade uppfattning.