För mig har somrarna alltid varit välfyllda av aktiviteter. Som barn väntade uppdraget som ”getarpojke” efter skolterminen – jag följde med korna och fåren till skogen, såg till att de fann bete och kom hem ordentligt när det blev kväll. När jag blev större jobbade jag med skogsplantering och tjänade ihop till min första cykel.
Studietiden på Lidingö Folkhögskola finansierade jag med sommarjobb som konduktör på Stockholms spåvägar. Ett par veckors ledighet för besök i föräldrahemmet i södra Lappland, mycket mer blev det inte. Ferierna från Örebro missionsskola fylldes också med arbete, mest inom sjukvården. Studielån? Glöm det, jag var fostrad i samma anda som Göran Persson – den som är satt i skuld är icke fri.
Som pastor och senare som journalist och redaktör gick mycket semestertid åt till tältmöten och så kallade arbetsveckor; jag var teamledare för unga kristna som evangeliserade på semesterorter runt om i Sverige, ett par gånger också i England och Skottland. Familjen följde med. Mitt jobb var deras semester. Klokt? Kan diskuteras. Men sommarkampanjerna på Österlen och annorstädes blev ändå fina, gemensamma minnen. Och de vävde ett nätverk av vänner som fortfarande består.
Som pensionär hoppade jag in och vikarierade på mitt tidigare jobb som tidningen Dagens opinionsredaktör under semestertiden. Hur kul som helst. Dessutom fick jag betalt. Det pågick i flera år.
Och nu, sommaren 2015, är kalendern helt tom. Rensad. Från mitten av april till långt in i september, när det första föredraget i en seniorgrupp är inplanerat.
Måndagen den 27 juli skulle jag, för sjätte året i rad, ha stått inför en grupp skrivsugna på Gullbrannagården. Som jag har sett fram mot den skrivarkursen! Den kreativitet som blommar där, och den gemenskap som brukar växa fram under kursdagarna i en fantastisk miljö, är inget man avstår frivilligt. Dock, nu är jag bara tacksam att Libris förra chef, journalisten och redaktören Inger Lundin, hoppar in i mitt ställe.
Så vad har hänt?
I mitten av april drabbades jag plötsligt av domningar i vänstra kroppshalvan. De startade i trakten av mungipan, kändes samtidigt eller nästan samtidigt i handen, vänster arm gick inte att styra utan flaxade omkring som en skadskjuten fågel när jag försökte gripa något med handen. När det var som värst försvann vänster ben så jag blev oförmögen att gå.
Så var det inte hela tiden. Domningarna kom var eller varannan dag eller var tredje dag och gick i vågor under ett par, tre, fyra timmar. Olika från gång till gång.
Vid den första smällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där var man tydlig. Ring 112, löd ordern. Genast. Vilket jag gjorde. Och så fick jag åka ambulans för första gången i mitt liv. Man befarande nämligen stroke.
På Danderyds sjukhus blev jag oerhört väl omhändertagen, den gången och några följande gånger när jag skjutsades iväg av kompetent och medkännande ambulanspersonal. Under några veckor blev avdelning 73, stroke-avdelningen, lite av ett andra hem för mig.
Duktiga doktorer och sjuksköterskor gjorde allt de kunde för att jag skulle återvinna min hälsa. Och gjorde det med ett imponerande engagemang som fick mig att i sjuksängen skriva en debattartikel för Aftonbladet, där jag prisade svensk vård. (Den publicerade artikeln hamnade i kopierat skick på avdelningens anslagstavla, till uppmuntran för personalen.)
Jag undersöktes och genomlystes kors och tvärs. Det var en massa prover, datortomografi, magnetröntgen, kontraströntgen och jag vet inte vad. När inget knas med blodkärl upptäcktes hamnade jag hos experterna på neurologen, avdelning 76. Ett par EEG-undersökningar, där man kollade hjärnans elektriska aktivitet, visade inte heller på några underligheter. Mysko, tyckte jag. Doktor Pia instämde.
Sedan flera veckor tillbaka är domningarna nästan helt borta. Ett pirr då och då i trakten av munnen och i vänster hand är allt som återstår. Ingen flaxande arm. Inget ben som viker sig. Jag har återupptagit mina promenader. Jag får köra bil igen. Jag lever som förut. Den blodförtunnande medicinen ska jag dock fortsätta med tills vidare.
För några dagar sedan ringde doktor Pia och frågade hur jag mådde. Hon gladdes åt det positiva beskedet men förklarade samtidigt, att jag inte var ute ur rullorna. Vården vill hålla ett öga på mig, denna mysko kille. Uppstår frågetecken är det bara att ringa. Uppstår nya problem är det bara att komma.
Någon förklaring till domningarna har man inte hittat. Men man har kunnat utesluta ett antal riskfaktorer. Och man håller koll. Det räcker långt för mig.
Den tidiga våren 2015 var ovanligt stressig för mig. Jag ville bli klar med ett bokprojekt, som länge varit mitt gruvarbete: jag har grävt och grävt och skyfflat och sorterat och funderat och skrivit. Någon gång vill man bli klar.
Jag skulle förbereda en två veckor lång författarkurs i Arusha, Tanzania. Arrangörerna ville så snart som möjligt ha kursmaterialet, som jag skulle framställa på engelska för översättning till swahili.
Kursen på Gullbrannagården skulle förstås förberedas. Och så hade hustrun och jag bokat in en kristen konferensvecka. Andra aktiviteter fanns också inplanerade.
Det är lätt att glömma att man inte längre är 27 utan 72.
Allt fick ställas in. Värst var det med Arusha; biljett var beställd, jag skulle åka i mitten av maj och folk väntade på mig. Arrangörerna visade dock stor förståelse för min situation och vi hoppas från båda håll att kursen kan bli av vid ett senare tillfälle.
I min kalender ser nu sommarmånaderna ut som ett vitt snöfält. Ovanligt, men nästan lite vackert.
Har sommaren 2015 varit bortkastad? Nej, icke alls. Visst har det varit trist att behöva ställa in. Men jag har hunnit läsa ett antal intressanta böcker. De senaste veckorna har den förstående och stöttande hustrun och jag kunnat göra dagsutflykter. Lunch i sommarstaden Vaxholm. En solig dag i dotterns och mågens segelbåt, på kryss i Stockholms skärgård. Oförglömligt. Fika i Rosendals trädgård på Djurgården. Ljuvligt. Picknick i Edsbergs slottspark. Idylliskt. Häromkvällen middag hos goda vänner. Festligt. Det kommer mera.
På tal om goda vänner. Också de har varit ett stöd under vita kalenderdagar. Troende vänner har lyft in mig i sina förböner. Vänner och bekanta utan offentligt deklarerad tro har hört av sig och frågar: Hur mår du? Och sagt: Krya på dig. Det ena såväl som det andra har betytt värdefull uppmuntran.
Och nu är jag på banan igen. Det känns bra. Det känns väldigt bra.
RSS – inlägg
Frid Birger!
Jag läser med gripenhet om din sjukdomsperiod. Skönt att du inte fått några
men utan är frisk igen. Igår vad jag med om något nytt. Linda Sundman som är föreståndare här i Tenhult där jag tillhör frågade om jag ville predika i Allianskyrkan den 19 juli. Mitt svar var att det är 7 år sen jag slutade och rösten fungerar inte längre men jag har en inspelad predikan som
jag höll i Nyhem 1991. Den finns utlagd på soundcloud mötesledaren laddade ner den och
mötesdeltagarna verkade nöjda med min förkunnelse. Jag har fått en el rullsol och fjärrkontroll
att öppna dörrarna så nu kommer jag ut. Hälsa UIla.