Blåsten rister träden så att de röda och gula löven rasar. Regnet kastas i korta, ettriga kaskader mot fönstret. Hösten är här, skrämmande och vacker på samma gång. Skrämmande med sina stormar och sitt förebud om vinter och kyla. Vemodigt vacker med sina brinnande färger som tar över sommarens grönska och visar oss att allt är förgängligt. Och ändå inte hopplöst, eftersom det ur förmultnandet ska växa nytt liv om några månader. 

I årstidernas växlingar i naturen runt omkring oss kan vi spegla våra egna liv. Våra människoliv. Hösten är färgstark och spännande, tycker jag som befinner mig där. Men livets höst påminner också om alltings förgänglighet. Som i morse, när en dödsannons berättade att en barndomskamrat gått bort. Ännu en.

I eftermiddag ska jag besöka en annan vän sedan ungdomen, som drabbats av en bilolycka och ligger svårt förlamad. Nu behöver man inte ha uppnått en viss ålder för att sådant ska hända, men det är ändå en påminnelse om livets skörhet. I dag är jag frisk och pigg. I morgon – nej, jag vet ingenting om i morgon, och den kunskapsbristen sörjer jag inte.

Livets cykliska karaktär är naturlig. Jag är en del av den, eftersom jag är en del av skapelsen. Och varje fas har sin speciella charm. Den ska man ta vara på i stället för att sörja de faser som är förbi. Därför tänker jag fortsätta att njuta av livets höst med dess färgstarka skönhet och starka livskänsla (det är nu jag lever, nu, nu, nu).

Besvärliga dagar kan jag alltid citera Predikaren 9:4: ”Bättre en levande hund än ett dött lejon”.