Jag är pensionär. Alltså ska jag kräva sänkt skatt för pensionärer. Alltså måste jag i valrörelsens sista skälvande minuter ställa partirepresentanter mot väggen och pressa fram löften om just detta, sänkt skatt för pensionärer. Annars får de inte min röst. Så bör jag göra, har jag förstått.

Ja, det är ologiskt att pensionärer behöva betala mer i skatt än en vanlig löntagare. För pensionen är intjänad lön. Då bör man ju inte behöva betala mer skatt på den uppskjutna lönen än på den lön som en arbetstagare tar ut direkt. Det är en rättvisefråga. Där håller jag med. Och jag vet att det finns pensionärer som har det tufft.

Själv tackar jag och tar emot varje månad, och förundras över att det skvalpar in pengar på mitt konto från ett osynligt hav, och detta utan att jag stigit upp klockan sex och stått på perrongen klockan sju och petat in koden på jobbdörren klockan kvart i åtta. Eller så. Möjligen är jag lite för tacksam. Visst kunde det få skvalpa in lite mer. Men jag skulle må sämre av att gå omkring och vara sur över skatten.

Nå, låt oss glömma det där med min pension. Vad jag är ute efter är det snäva perspektivet. Det som reducerar synen på samhället till vad som finns innanför mitt staket. Det som gör all politik till en fråga om innehållet i plånboken. I min plånbok.

”Hörrödudu, politikern, göder du inte mitt bakkonto fett och fint, då får någon annan min röst!”

Ett samhälle bygger vi inte genom att varje röstberättigad individ bär fram sin egotyngda sten till den gemensamma grunden en gång vart fjärde år. Ett samhällsbygge kräver liksom varje annat bygge en ritning, en plan, en idé om hur det ska bli när alla stenar fogats samman. Politik handlar om det gemensamma, det vi har tillsammans, det vi är tillsammans. Vilket sorts samhälle vill vi vara en del av?

Så jag kommer inte att ställa någon politiker av någon färg mot något vägg med min privata kökskniv mot strupen och den indignerade frågan hängande i luften: ”Nå, vad är du beredd att ge mig?” Får jag möjligheten att fråga, alldeles vapenlös, så vill jag fråga: ”Nå, hur vill du att Sverige ska se ut om 25 år?”

Det intresserar mig.