Det var så oerhört lätt att tycka om Peter. Och nu är han död. Jag fattar det inte.

Jag fick se det i dag, på Facebook. Peter Götell, 58, ledarskribent på Bohuslänningen, finns inte mer ibland oss.

Han skrev själv om sin hjärtinfarkt på FB. Han skrev att han var rädd där han låg med sladdar och slangar hit och dit. Men efter ett tag blev tonen ljusare. Ballongsprängda blodkärl gav nytt hopp.

Och så, i dag på morgonen, läser jag: Peter dog i natt. I sömnen.

Vi delade så många värderingar. Framför engagemanget för mänskliga rättigheter i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet. Och för Kuba.

Så satt vi en augustidag 2000, tillsammans med Helena Söderqvist från Arvika Nyheter, på planet till Havanna. Jag jobbade då som opinionsredaktör på Dagen. Han var ledarskribent på Sundsvalls Tidning.

I Havanna mötte vi oberoende journalister som ville veta allt om medierna i Sverige och hur pressen fungerar i ett land som vårt. I bagaget hade vi de svenska tryckfrihetsreglerna, översatta till spanska. Två olika världar möttes. De längtade efter vår värld av öppenhet och möjlighet att säga sin mening. Den verklighet vi skildrade var deras dröm.

Och Castros mardröm. En tidig morgon knackade det på vår dörr. Säkerhetspolisen bad oss packa våra tillhörigheter och följa med. En dags förhör räckte inte. Vi fördes ned i ett underjordiskt fängelse under den synliga byggnaden. Där delade jag och Peter en cell med kvalmig och fuktig luft, kackerlackor på golvet, skitiga madrasser och en översvämmad toalett som inte funkade.

Efter tre dygns tröttande förhör blev vi utvisade. När planet lyfte tänkte vi tre musketörer resa oss och sjunga ”Du gamla du fria”. Men vi orkade inte.

På Arlanda väntade ett massivt pressuppbåd. Vi hade inte fattat vilket rabalder som gripandet av oss åstadkommit. Peter var vår talesman vid presskonferensen ute på flygplatsen, och närvarande journalister fick veta hur det stod till med yttrandefriheten på Kuba. Nämligen illa. Mycket illa.

Han var i sitt esse. Det var han alltid när han försvarade förtryckta människor  och deras rätt att göra sig hörda.

Nu är han borta. Han fattas oss. Han fattas mig. Jag ska alltid minnas den glada, skojfriska killen som hade ett djupt allvar under ytan, och ett starkt engagemang för rättvisa och rättfärdighet.

Tack, Peter, för allt du gav mig. Tack för att du gjorde världen en smula bättre.