Hustrun och jag håller på att scanna in gamla diabilder i datorn. Det är en nostalgisk resa bakåt i livet.

Bilderna från mina besök på Kuba, där jag odlat kontakter med människor inom demokratirörelsen, väcker alldeles speciella minnen. Under ett besök i Havanna år 2000 greps och förhördes jag och två andra svenska journalister av säkerhetspolisen sedan vi träffat och umgåtts med oberoende kubanska kollegor som förmedlade osminkade rapporter från sitt hemland. Tre dagar och två nätter satt vi inlåsta i en sunkig cell där kackelackorna kilade omkring på det fuktiga cementgolvet. Sedan dåvarande utrikesministern Anna Lindh gjort ett skarpt uttalande släpptes vi och utvisades ur landet.

Tre år senare gjorde regimen en razzia och grep 75 fredliga dissidenter och dömde dem i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. De hade bland annat föreslagit konstitutionella förändringar, och betraktades därför av diktaturregimen som landsförrädare.

Det var början till oppositionsrörelsen Damas de blanco, Damerna i vitt. Kärnan utgjorde fruar till de fängslade männen, som varje söndag klädde sig i vitt och samlades i en kyrka i Havanna. Efter mässan vandrade de lugnt och stilla längs Femte avenyn i en tyst protest mot förtrycket. De kom att bli en internationellt känd symbol för oppositionen mot att enpartistaten trampade mänskliga rättigheter under sina grova kängor.

Nu har de 75 samvetsfångarna släppts, men Damerna i vitt fortsätter att marschera  mot åsiktsförtrycket. Frigivandet kom efter ett medlingsarbete där katolska kyrkan gjorde en imponerande insats. Denna kyrka har fortfarande ett starkt grepp om kubanerna och är en maktfaktor som regimen inte kan förbise.

Inte minst därför kan det tyckas märkligt, att säkerhetspolisen nu slagit till mot Damerna i vitt inför påvebesöket om några dagar. Dagens Nyheters korrespondent Erik de la Reguera skriver (20/3) att förföljelserna av oppositionella för närvarande trappas upp.

Vad som skedde i söndags var att polisen, understödd av en regimvänlig mobb, attackerade Damerna i vitt när de som vanligt marscherade iväg från kyrkan. Ett stort antal demonstrerande kvinnor greps och spärrades in i fem timmar.

Mycket talar för att Castroregimen bytt strategi. I stället för långa fängelsestraff, som utlöste stark internationell kritik, så kör man nu med en sorts nålstickstaktik. Oppositionella utsätts för hot, trakasserier och korttidsgripanden som väcker mindre uppmärksamhet. Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjorde regimen under februari i genomsnitt 19 politiska korttidsingripanden varje dag.

Jag hoppas att Benedictus XVI talar ur skägget när han nu kommer till Kuba på officiellt besök. Om inte kyrkan står upp för åsiktsfrihet och yttrandefrihet, vem ska då göra det?