Besöker man Kairo bör man också se Cheopspyramiden, hade jag förstått. Den största av Egyptens cirka 80 pyramider, enligt Wikipedia (Egyptiska turistbyråns hemsida talar om 100).

Nå, 80 eller 100, det var Cheops vi ville se. Störst är den, oavsett vilken kunskapskälla man konsulterar. En bjässe byggd av 2,3 miljoner stenblock, de flesta med en vikt runt 2 500 kg.

Vi var tre personer från IBRA Media som under några lediga timmar trängde in oss i framsätet på en taxibil, guidade av en ung egyptisk kille i framsätet. Mot Cheops!

Allt gick bra tills vi närmade oss området som är en stor turistattraktion med sina pyramider och utgrävningar. Plötsligt spärrades vägen av ett gäng killar i tjugoårsåldern. De tvingade bilen att stanna. De krävde en orimlig summa pengar för att bli våra livvakter och guider. De uppträdde mycket aggressivt, gapade och skrek, satte sig på bilen. Vår unga egyptiska följeslagare försökte tala dem till rätta. Taxichauffören blev skärrad – han var, begripligt nog, rädd om bilen som utgjorde hans enda levebröd. Jag klev ut ur taxin och blev så där tillrättavisande, som jag kan bli i mina sämsta stunder. Det bet dåligt.

Ingen polis inom synhåll. Ingen vakt. Ingen som ville komma till vår undsättning. Jag klev in i bilen igen, den hotfulla stämningen runt fordonet kändes obehagligt. Och till sist lyckades föraren ta sig mellan de skrikande och gestikulerande killarna, trampa gasen i botten och köra vidare. Tills nästa gäng stod där framför oss.

Då var vi nästan framme, betalade taxin, klev ut och gick sista biten, förföljda av högljutt argumenterade personer som ville tvinga på oss sina tjänster.

Vi betalade inträde, beundrade Cheops, klättrade ner i underjorden, beskådade sfinxen och utgrävningarna och avböjde hela tiden artigt erbjudanden om att rida på kameler och hästar. Vi berättade om vår något dramatiska entré för en legitimerad vakt. Hans råd var: Kör över dom nästa gång!

Men det jag såg hos de unga arga män som stoppade oss var nog mer frustration än fientlighet, mer rädsla än råbarkat psyke. Turismen, som varit massor av egyptiers levebröd, droppar drastiskt. I den politiska turbulens som råder just nu försvinner möjligheterna till försörjning i skrämmande fart. Ingen vet vart landet är på väg. Ingen vet vad framtiden rymmer. Är man 20 år och framtidslös kanske man vill krama ur det som nuet rymmer. Om det så är i form av en handfull turister med pengar på fickan.

Och var fanns poliserna, som kunde skydda oss? Vet inte. Men i pressen läser jag att polisen strejkar i en tredjedel av Egyptens provinser. De har av regeringen beordrats att ta till hårdhandskarna mot demonstranter och oppositionella. Och nu är de rädda att på nytt bli ett politiskt instrument, som på Hosni Mubaraks tid.

Alldeles tydligt är att entusiasmen från den arabiska vårens första tid förbytts i besvikelse på många håll i Egypten. Människorätts-aktivister fruktar att Muslimska brödraskapet i stället för att reformera polisen, som under Mubarak var ökänd för sina brutalitet, vill få över den på sin sida och utnyttja den för sina syften, inte till folkets nytta och ordningens upprätthållande.

Samma fredag som vi besökte och beskådade Cheops tog vi en sväng till Frihetstorget. Just denna fredag hade demonstrationerna mot regimen flyttats till en annan plats, och vi såg mest tomma tält och enstaka personer bland banderoller och vilande plakat.

Men jag fick kontakt med en ung man, som satt sysslolös på en sten. ”Vad väntar du på?” frågade jag i tro att något var på gång. ”Frihet”, svarade han lakoniskt.

Han, en advokat, hade varit med och störtat Mubarak. Han hade ivrigt stått i frontlinjen för det nya, för demokrati och frihet. Nu var han djupt besviken. Det blev inte som han och andra ivriga aktivister hade tänkt.

”Jag är muslim”, sa han. ”Vi är muslimer. Men Muslimska brödraskapet, dom är bara brödraskapet. Det dom gör har inget med religion att göra. De vill bara värna sin egen makt.”

Vi satt och pratade en stund. Sedan gick vi åt var sitt håll.

Det jag hörde från den unge frihetskämpen stämde väl med andra röster jag lyssnade till under några få dagar. Besvikelsens röster. De frågande stämmorna.

”Vart är vi på väg?” Det var den återkommande frågan, långt från idylliska svenska tv-program.

Häromdan fick jag brev från Skatteverket. Brevet hade en rubrik: ”Kontrollera din beräknade ränta om du ska betala kvarskatt – fel ränta i vissa slutskattebesked”.

Väldigt lång rubrik, om jag får säga min mening som gammal journalist. Väldigt lång.

Brödtexten, då? Ja, där varnas för att betala in för lite i kvarskatt. Risken finns tydligen eftersom Skatteverket kan ha angett för låg ränta. Vilket beror på ett tekniskt fel. Vilket Skatteverket beklagar.

Men Skatteverket är inte ödmjukare än att man kan slänga in ett litet hot i texten. ”Om du inte betalar ett betalningskrav så att pengarna finns på ditt skattekonto senast på förfallodagen går skulden vidare till Kronofogden.”

Så nu gäller det att kolla vad Skatteverket gjort för fel, annars kan jag hamna hos Kronofogden. Och det vore illa.

I brevet berättas hur man ska kontrollera räntan på Skatteverkets hemsida (hur människor som inte har dator och internet ska göra sägs inte).

Längst ned på sidan står i vanlig brödtextstil: ”Exempel: se baksidan”

Och nu gäller att inte göra som en del av oss gör: Börjar med att läsa baksidan (det är ju ändå slutet på en historia som är intressant, även om det nu är Skatteverket som berättar).

Där kommer texten som blivit en chock för somliga. I mitt brev står: ”Slutlig skatt 2012 års taxering, förfallodag 2013-03-12……..9 119 504”.

Alltså, jag ska betala drygt 9,1 miljoner kronor i slutlig skatt. Efter avdrag och beräknad ränta ska jag, skriver Skatteverket, betala 8 600 123 kr.

På denna sida – inte ett ord om att detta är ett exempel. Nå, för mig var det ingen fara. Jag har aldrig varit i närheten av den här sortens inkomstnivåer och insåg omedelbart att Skatteverkets pedagogiska förmåga inte nått sin fulla potential än. Men skrämmas med Kronofogden, det kan dom.

Det är i sin ordning med skolavslutning i kyrkan. Präst kan få medverka. Men nåde den präst som knystar om vad advent är för någonting. Och vad man vanligtvis sysslar med i den lokal, dit elever och lärare kommer för en stämningsfull terminsavslutning.

Så lyder Skolverkets bud, förmedlat av ett par ledande företrädare på DN Debatt. Denna världsliga myndighets munlåst på prästerna kommer sig av att den svenska skolan är icke-konfessionell, förklarar generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo.

Men måste skolan därför vara historielös och kulturförnekande? Är det inte tvärtom skolans uppgift att ge eleverna kunskap om Sveriges historia och den kultur som utgör vårt gemensamma rotsystem? Detta är ju vad som format vårt nu och kommer att ha inflytande över vår framtid. Varför månar då Skolverket, av alla myndigheter, om desorientering i stället för orientering?

Texter som burit vår kultur och format vår litteratur – bibliska berättelser och psalmer skrivna av våra främste diktare – vill Skolverket stoppa in i en mörk garderob för att sedan omsorgsfullt stänga dörren. Och kyrkobyggnaden, full av kristna symboler, ska inte få tala sitt eget språk utan måste betraktas som ett annex till skolan. Eller kanske till Skolverket, eftersom man vill styra vad som händer där.

En sak är säker. Det är inte invandrare med icke-kristen trosbekännelse som begär detta, utan en svensk myndighet som förlorat sin egen kompass och av det skälet inte tycker att orientering i det historiska och kulturella landskapet är viktig för dagens skolelever.

En annan sak är också säker. Sverigedemokraterna bör sända en tacksamhetens tanke, kanske rent av ett tackbrev, till Skolverket som hjälper partiet att vinna nya väljare. Av ren okunnighet, och alldeles i onödan.

Den finländska skolan brukar berömmas och ställas i kontrast till den svenska, som under ett antal år tappat mark vid internationell jämförelse. Lite nyfiken blir man ju på hur finländarna gör. Så jag gick till Finlands författningssamling 422/2012 som handlare om ”riksomfattande mål för utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning och om timfördelning i den grundläggande utbildningen”.

Där läser jag i paragraf 2: ”Målet för utbildningen och fostran är att stödja elevernas utveckling till humana och etiskt ansvarsfulla samhällsmedlemmar. Undervisningen främjar förståelsen för och kännedomen om kulturer samt traditioner som baserar sig på ideella, ideologiska och religiösa, såsom kristna, grunder. Vidare främjar undervisningen kännedomen och förståelsen för den västerländska humanistiska traditionen. Undervisningen och fostran främjar respekten för livet, människovärdets integritet, de mänskliga rättigheterna, naturen och andra människor och stöder elevernas utveckling till harmoniska människor med en sund självkänsla. Målet är att främja elevernas hälsa och välfärd samt att eleverna lär sig goda seder.”

Och så vidare.

Det var länge sedan jag läste så mycket klokt om skolans roll i samhället. Gå gärna in och läs mer ur detta dokument: http://www.finlex.fi/sv/laki/kokoelma/2012/20120422.pdf

Nu vet jag att det alltid är ett långt kliv mellan det som fästs på papper och det som rotas i verkligheten. Men är uppfattningen oklar eller rent av galen om vad skolan är för något, så är det inte heller lätt att få den att fungera.

Bör ateisterna bygga egna tempel där de kan bearbeta de existentiella frågorna under vackra och värdiga former? Bör de forma egna riter som tolkar livet? Debatten pågår.

Och en undran inställer sig. Om nu Gud inte finns, om människan enbart är ett djur bland alla andra och inte skapad till hans avbild, varifrån kommer denna iver att kopiera dyrkan av honom? Var finns denna längtans källa?