Jag är inte enbart en konsument. Numera är jag också en vara.

Du med.

Dagens Nyheter har förtjänstfullt lyft fram en skum affärsverksamhet i ljuset. Skum men laglig. Det handlar om myndigheternas handel med personuppgift.

Jag har blivit en handelsvara, mot min vetskap och mot min vilja.

Du med. Eller du kanske visste, vad vet jag. Men du ville knappast.

Det är en sak att myndigheterna har makt att samla in information om medborgarna – även utan vårt medgivande. En vettig samhällsplanering vore knappast möjlig utan denna myndighetsutövning.

Offentlighetsprincipen gör att myndigheterna ska vara öppna för insyn och lägga alla icke hemligstämplade papper på bordet. Detta är rent av en grundsten i demokratibygget. Men att göra en handelsvara av lagrade personuppgifter är inte syftet med demokratisk öppenhet.

Den här vidareförsäljningen av uppgifter, insamlade för det allmänna bästa, ska hjälpa företag att träffa rätt med sin reklam. Rätten till demokratisk insyn utnyttjas för kommersiella ändamål. Inte kul.

Och detta inte bara med myndigheternas goda minne, utan rent av på myndigheternas initiativ. ”Vi vill kunna leverera precis de uppgifter som våra kunder söker”, skryter Transportstyrelsen, som säljer personuppgifter för närmare 30 miljoner per år, enligt DN.

I samma tidning försvarar Bolagsverkets generaldirektör Annika Brännström försäljningen.

”Vi har inget ansvar för hur uppgifterna används i nästa led”, säger hon.

Vi har hört det förut, från vapenexportens ivrigaste försvarare. Ansvaret följer med varan och hamnar hos köparen, menar man.

Den uppfattningen delar jag inte. Också säljaren har ett ansvar. Ett stort ansvar.

Nu har jag själv blivit en exportvara, och säljaren – myndigheterna – tvår sina händer och cashar in.

Lagligt, ja visst. Moraliskt? Nej. Och i ett samhälle där pengarna betyder mer än moralen spricker den gemensamma grunden som uttorkad jord.

Vad som växer där är törnen och tistlar, och inte träd med goda frukter.

”Men när man lärt sig allt som läras kan – att upprepningar är stilens död, att onödiga ord tynger som en sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.”

Citatet är från en bok av Olof Lagercrantz. Den heter ”Om konsten att läsa och skriva”. Jag läser den och ett gäng andra böcker under förberedelsen av en skrivarkurs på Gullbrannagården (29-31 juli) och känner mig precis så. Som om jag ingenstans kommit. Och nu ska jag lära andra. Hur dum får man vara, egentligen?

Men så läser jag tröstande ord hos författaren Lars-Åke Augustsson:

”Talang är överskattad. Att ha lätt att finna ord, formuleringar, idéer kan ju aldrig skada, men vad som verkligen krävs är självförtroende, villighet att slita hårt och att slutföra vad man påbörjat”.

Alltså, en matsked självförtroende, så ska väl det här ordna sig. Har förresten inte samme man en gång sagt, att man måste skriva mycket skit innan man kan skriva någonting bra? Jo, förvisso.

Behöver jag en mer besk medicin, så är det bara att läsa vad Åsa Larsson, framgångsrik deckarförfattare, säger i en av böckerna som ligger i förberedelsehögen: ”Det finns inga ursäkter för att inte skriva om man verkligen vill.”

Det här blir tredje sommaren jag leder en skrivarkurs på fantastiska Gullbrannagården utanför Halmstad. Så jag vet ungefär vad som väntar. En härlig miljö, ett bra boende, god mat, och varmt värdskap utövat av Ewa och Magnus Bylander.

Och så dessa kursdeltagare, som lär mig minst lika mycket som jag lär dem. I år är 15 personer anmälda. Jag känner igen några av namnen; de var med också i fjol. Av dem har nu en givit ut en bok, och en annan har fått sitt manus antaget av ett förlag.

Vi hade hur roligt som helst under fjolårets kurs, så mina förväntningar är högt ställda.

Fast inför det roliga är jag ändå lite orolig. Jag behöver nog en matsked till av den medicin som heter självförtroende.

Vad är det med sommarnätterna som skapar denna sömnstörande magi? Ljuset? Värmen? Eller vinterns komprimerade förväntan, som nu ska blomma ut på känslornas sommaräng?

Alltihopa, kanske. Och lite till som jag inte kan komma på just nu, klockan tre på natten när  barnbarnet Ellen, 8, snusar i soffan bredvid mig. Hon kom tassande hit för en stund sedan och klagade på att mormor snarkade. Det dröjde inte länge förrän  mormor också kom tassande och sa att hon inte kunde sova. Lite förvirrande, måste jag säga.

Vi startade sömnförsöket med att jag och den mormor som är min hustru la oss i våra vanliga sängar i vårt vanligs sovrum. Besökande barnbarnen Ellen och Lilly hade då redan slocknat i arbetsrummets bäddsoffa efter sedvanlig högläsning. Två ljuvliga systrar under samma lakan. Allt verkade lugnt och fint.

Själv hade jag svårt att somna, men gjorde det till sist. Så måste det ha varit eftersom jag vaknade av att Ellen kom och ville ligga i vår säng. Ingen morfar och mormor säger nej till en sådan förfrågan, men det blir ju genast lite svårare att hitta en bra sovställning.

Efter ett tag drogs jag upp ur sängen av min egen otålighet. Ni vet hur det är när himlen har glömt att släcka lyset och tankarna vägrar att slå sig till ro. Det gick inte att ligga kvar. Så jag tog min dator och satte mig i vardagsrummet och läste tidningar på nätet.

Mormor har återvänt till sängen – hoppas hon sover.  Men nu har Ellen vaknat igen. Hon undrar om det är mitt i natten. Jag säger ja, för mitt i natten är ett tänjbart begrepp.

Den enda i lägenheten som tycks vara oberörd av sommarnattens sömnstörande magi är lillasyster Lilly, som ligger kvar där hon slocknade efter högläsningen. Till henne ha storasyster Ellen nu återvänt för ett nytt sömnförsök. Lilly snarkar inte.

Nå, snart nog är det vinter och mörker och de ljusa sommarnätternas sömnproblem har då förvandlats till en lust att gå i ide med björnarna i väntan på våren. Så i stället för att klaga sitter jag nu uppe och känner att jag lever. Hellre det än att vara en medvetslös björn.

Och jag tänker att jag vet vad ”fånga dagen” heter på latin. Men vad heter ”fånga natten”?

Första morgonen i solen på uteplatsen. Lukten av träoljan som knappt hunnit torka kan inte på allvar störa njutningen. Som vi har längtat! Häckens tunna kvistar lyfter sina nakna händer mot himlen. Snart ska de fyllas med grönska. Den vissheten värmer nästan lika mycket som solen.

Där i solen läser jag denna morgon senaste numret av Axess. En av mina favoritskribenter, Richard Swartz, har skrivit om Tyskland. Artikelns rubrik är ”Den nya nationen”, och texten ger mig insikter och kunskaper som jag inte hade förut. Just det jag alltid önskar när jag läser en bok eller en artikel, men inte alltid får.

Med stigande ålder övergår jag alltmer från dagstidningar till tidskrifter i min läsning. Det kanske inte enbart har med åldern att göra, utan också med mediernas utveckling. Kvällspressen tar successivt över skvallertidningarnas roll, och morgontidningarna sneglar åt kvällstidningarna. Dock, måste jag omedelbart lägga till, tycker jag att svenska morgontidningar fortfarande håller god kvalitet. Men tabloidformatet gillar inte långa utredande artiklar, eller i varje fall gör inte redaktörerna det – med ett och annat undantag – och televisionens enorma påverkan har fött konsumentkrav som fokuserar på bild i stället för bildning.

Så ja, då har gubben gnällt färdigt för en stund.

Nu vill jag i stället prisa tidskrifterna. Där hittar jag ofta de artiklar som sätter in nyheterna i ett förklarande sammanhang, och de översikter som väger in idéhistoriska perspektiv som är så viktiga för att förstå vår samtid.

Så tack Axess, tack The Economist, tack Nod, tack Signum. Detta är de fyra tidskrifter som för närvarande ingår i min kostcirkel. Alla fyra rekommenderas.

Och nu måste jag bara läsa Mats Wiklunds artikel ”Det polariserade Amerika” i Axess. Mats kan sitt USA, och är dessutom en mycket god skribent.

Just det, de goda skribenterna, de som förenar djup kunskap med en lätt skrivarhand, de fina stilisterna. Vad vore tidskrifterna dem förutan? Ingenting, förstås.

Så tack alla goda skribenter som gör läsandet inte enbart till en nyttig sysselsättning, utan även till ett nöje.

Det är något konstigt med socialdemokratiska valberedningar. Tror de att taktiska finter alltid är viktigare än omdöme? Eller är de i själva verket ett gäng moderatsympatisörer, som nästlat sig in i det socialdemokratiska partiet för att sabotera?

När ny partiledare skulle väljas kastade man in namnet Håkan Juholt i sista stund. Man ville ha en brinnande agitator som kunde elda massorna. Det slutade med en svårsläkt brand i partibygget.

När ny partistyrelse skulle tillsättas under kongressen ratade man Ylva Johansson, före detta statsråd och mer politiskt erfaren än de flesta. Hon är partiets talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor. En viktig roll inför nästa års val, där Socialdemokraterna tänker driva jobbfrågan stenhårt. Ändå fick hon lämna partistyrelsen.

I stället kastade valberedningen in Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet och lanserad av sitt eget partidistrikt i Stockholm. Den taktiska tanken var att han skulle appellera till väljarna i invandrartäta områden.

Valberedningen svalde det taktiska betet utan att ha omdöme nog att ifrågasätta Omar Mustafas värderingar. Han har i rollen som ordförande för Islamiska förbundet engagerat talare, kända för sin extrema antisemitism. Han har alltså agerat förstärkare för deras hatiska budskap. Att han dessutom manat Sverige att skicka stridsflygplan mot Israel stärker knappast bilden av en omdömesgill politiker.

Men kongressen köpte paketet och valde in Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse. Ylva Johansson fick kliva av, syn- och hörbart besviken.

När den interna kritiken växte från snöboll till lavin fick partistyrelsen så småningom kalla fötter och Stefan Löfven klev fram ur sin försiktighetsbunker och agerade. Omar Mustafa mer eller mindre tvingades bort från sin nyvunna post. Då gick han ett steg längre och avsade sig alla uppdrag inom partiet. 

I ett skriftligt uttalande väller bitterheten ur hans penna. Resultatet blir märkligt. Socialdemokraternas partiledning menar att man inte kan förena partiuppdrag med uppdrag i det muslimska civilsamhället, hävdar han. Ett påstående som inte stämmer med verkligheten. Kollisionen uppstod inte mellan de två uppdragen, utan mellan uppdraget i Socialdemokraternas styrelse och de värderingar Omar Mustafa givit sitt stöd som ordförande i Islamiska förbundet. Han hävdar dessutom i sin skrivelse att Socialdemokraterna skickat en ”skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater”.

Aftonbladets Lena Mellin kallar det som hänt för Stefan Löfvens första stora kris som partiledare. Den har han inte hanterat bra. Hans senfärdiga agerande får nu kritik. Och försöket att lägga skulden för det som inträffat på en lägre nivå ger ett fegt intryck.

Nog minns en och annan partivän Göran Perssons tydlighet i avståndstagandet från varje antydan till antisemitism. Under hans ledning hade knappast den här processen blivit möjlig.