Enligt Help Age Internationals globala rankning av de äldres levnadsvillkor i olika länder har jag det bäst i världen. Stämmer det?

Sverige toppar, följt av Norge och Tyskland. Här finns världens bästa livskvalitet och levnadsvillkor för folk över 60.

Svenska Dagbladet berättar i dag om rapporten, som ju inte precis berör någon perifer grupp. I dag är 11 procent av jordens befolkning över 60 år. 2050 kommer nästan en fjärdedel att tillhöra den åldersgruppen. Redan i dag finns fler 60+ än barn under 5 år. Om ett par generationer beräknas fler i världen vara över 60 än unga under 15. Tanken svindlar.

Det är första gången undersökningen görs. Jämförelsematerial saknas alltså. Och det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att få in relevant statistik från många afrikanska länder. Det medger Help Age International, en biståndsorganisation som bevakar de äldres rättigheter. Siffrorna ska alltså tas med en rejäl nypa salt.

Hur är då denna rankning, omfattande 91 länder, gjord? Vilka är paramentrarna?

De är insorterade i fyra huvudgrupper: hälsa, arbete, utbildning och äldrevänlig miljö.

Av de grupperna är den fjärde mest lös i konturerna och svårast att bedöma. Där har man försökt mäta sådant som sociala nätverk, rättigheter, fysisk säkerhet, transportsystemens utformning för äldre, och så vidare.

Jag har besökt Hel Age Internationals hemsida (http://www.helpage.org) som publicerar undersökningen. Där det finns mycket att hämta för den intresserade. Det jag inte hittat är en mätning av attityden till äldre, den som inte enbart kan speglas av reflexer från en lång och djupt förankrad välfärdshistoria (det är i dagarna 100 år sedan folkpensionen infördes i Sverige). Kanske jag missat det – leta gärna i materialet och kommentera eventuella fynd i min blogg.

Min erfarenhet från resor i en del av de utvecklingsländer som återfinns i botten på Global Age Watch Index är att jag, på grund av min ålder, blir bättre bemött än yngre. Det finns en respekt för ålder och livserfarenhet som jag ibland kan sakna i Sverige. Attityden är annorlunda. Mer generös, mer bejakande, mindre bortsorterande.

Med den reservationen gjord är jag ändå beredd att instämma i Help Age Internationals slutsats: Jag har det bra. Väldigt bra.

Bäst i världen? Det kan jag inte bedöma, eftersom jag inte levt mitt liv som äldre i något annat land än Sverige utan bara varit kortvarig gäst i andras verkligheter.

Men bra har jag det.

Brevet är skrivet i en mycket artig ton. Det innehåller inga förbud, inget hotfullt muller, bara en vänlig vädjan: Snälla, bär inte vapen öppet där vi säljer och serverar kaffe.

Undertecknare är Howard Schultz, chef för Starbucks 18.000 kaféer i 62 länder. De överlägset flesta finns i USA, där allting började i Seattle 1971.

Och det är till gästerna i USA Schultz vänder sig i sitt brev, publicerat på www.starbucks.com.

Lagstiftningen ser olika ut i olika delstater. I en del är det lagligt att öppet bära vapen på offentlig plats. I andra inte. Det Starbucks chef nu säger är att oavsett hur lagstiftningen ser ut i respektive delstat, så är det önskvärt att inga kunder klampar in med pistolen i bältet i ett av hans kaféer eller på någon av Starbucks uteserveringar.

Det stör atmosfären. Det upprör kunder, för vilka rätten att bära vapen inte är den i särklass viktigaste mänskliga rättigheten.

Så snälla, lämna skjutvapnen hemma, vädjar kaffekedjans ledare.

Men trots de artiga och vänliga formuleringarna i det öppna brevet har Schultz bön om att kunderna ska dricka kaffe i obeväpnat tillstånd fått fanatiker med krutlukt i näsan och kikarsikte i blicken att nästan smälla av. Upprördheten är stor.

The Economist berättar hur Starbucks mångåriga chef nu kallas för anti-amerikan, pro-socialist (ett fruktansvärt skällsord i USA) och annat i den vägen. Han sägs trampa på konstitutionen och aggressiva kritiker förutspår att Starbucks kommer att tappa kunder på chefens vänliga vädjan om vapenfria kaféer.

Nästa gång jag ser ett Starbucks kafé så går jag nog in och beställer en cappuccino.  Bara som en liten demonstration. Den som vågar satsa på kaffe med vapenstopp i USA är värd min sympati, tycker jag.

Toleransens självutnämnda riddare är ibland likna nakna som sagans kejsare. Och precis som i H.C. Andersens berättelse råder tystnad om sakförhållandet, eftersom den som säger att kejsaren (riddaren) är naken i förhand stämplats som korkad. Och vem vill framstå som en dumbom?

De nakna riddarna av toleransordern hade en stor dag i samband med Fredrik Reinfeldts utnämning av ny arbetsmarknadsminister. ”Man måste ju kunna vara troende och ändå ingå i regeringen”, förklarade statsministern försiktigt i sin presentation. (Man kan ju ett ögonblick reflektera över i vilket annat land en sådan kommentar skulle anses behövlig.) Det hindrade inte att erkännande yttranden om Elisabeth Svantessons kompetens snabbt hamnade i skuggan av ängsliga och ibland mycket upprörda kommentarer om hennes religiösa tro och övertygelse. Att hon är en nationalekonom som skrivit en licentiatavhandling om nyanländas situation på arbetsmarknaden och att hon varit ordförande för riksdagens arbetsmarknadsutskott vägde fjäderlätt mot det faktum, att hon har sin hemvist i trosrörelsen och tidigare varit aktiv i organisationen Ja till livet.

I en Aktuellt-intervju förklarade den nyutnämnda ministern, att hon i dag inte har en svart-vit syn på abort, men att hon betraktar abortfrågan som svår och komplex. Och att hon ställt sig – och står – bakom den svenska abortlagstiftningen.

Men det räcker förstås inte för toleransens nakna riddare, de vars egen intolerans mot andras tro och övertygelse är dold av den magiska väv som dumbommar inte ser. Enligt åsiktselitens favoritskrädderi, alltså.

Morgonen efter utnämningen mal Sveriges radios nyhetskvarn utnämningen, som kallas mycket kontroversiell. Inte för att Elisabeth Svantesson skulle vara inkompetent, utan för att hon är en kristen som anser abortfrågan vara komplex och svår. Public service smaskade på så det stänkte.

RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros, inkallad för att kommentera utnämningen av arbetsmarknadsministern i P1-morgon, förklarar att abortfrågan är en enkel och självklar sak. En svensk minister ska inte tillåtas säga något annat. Det här är väldigt allvarligt, får lyssnarna veta. ”Jag skulle vilja att hon sa att hon står bakom svensk lagstiftning i abortfrågan”, förklarar RFSU:s förbundsordförande.

Visserligen var timmen tidig, men nog borde debattledaren Tomas Ramberg ha påmint programgästen om att det var exakt vad Elisabeth Svantesson gjorde i Aktuellt-intervjun kvällen innan. Men det var väl viktigt att toleransens självutnämnda riddare fick framstå som väl påklädda.

I Dagens Nyheter skriver den politiska kommentatorn Maria Crofts, att Reinfeldt tar en risk när han utnämner en så kontroversiell person till arbetsmarknadsminister. ”Hennes religiösa engagemang kan flytta fokus från arbetsmarknadsfrågorna.”

Ja, Crofts och praktiskt taget hela gänget av journalister och kommentatorer jobbade hårt på den detaljen omedelbart efter utnämningen. Utan dröjsmål, och, tydligen, utan att tänka efter före. Att flytta fokus från ministerns arbetsområde till hennes religiösa tro, alltså. Samma gäng som brukar predika vikten av religiös mångfald och tolerans mot dem som inte är mainstream.

Dessbättre har, efter lite betänketid, också en och annan mer sansad medieröst tagit till orda. Men tyckarscenen domineras dessvärre av riddare som tror att de bär toleransens mantel fast de i själva verket är nakna.

Till sist: Jag är inte moderat. Jag tillhör inte Livets ord. Men jag är en troende kristen som tycker att etiska frågor – inklusive abortfrågan – ofta är komplexa. Det kanske räcker för ett riddarspjut i ryggen.

Den risken tar jag.

Ibland blir jag så trött på all denna språkliga slapphet. Som detta att man inte längre skiljer på att prata och att tala.

I riksdagen talar man inte längre. Man pratar. Samma sak med kyrkan. ”Och vad pratade prästen om i dag, då?” Hallå – han talade faktiskt till församlingen. Om man nu inte vill säga att han predikade.

Pratar gör man vid köksbordet, när man surrar med en kompis, när man ringer hem till mamma. Eller till sin älskade. Eller vem det nu kan vara.

Talar gör man från estraden i Almedalen, från predikstolen i kyrkan, när man håller föredrag inför en skara åhörare. Bland annat.

För ganska många år sedan tog jag upp den här skillnaden mellan ”tala” och ”prata” med TT, på förekommen anledning. Jag fick en helhjärtat medhåll och en ursäkt för språkligt slarv.

Nå, nu är det ett tag sedan, så ”prata” har kanske hunnit bli etablerat i alla sammanhang. Men jag är en språkkonservativ person som stretar emot. Därför blev jag lite lätt upprörd över rubriken ”Peter Birro pratar ut” på kultursidan i dagens Dagens Nyheter (6/9). På kultursidan!

Man talar ut, det är alltfort min bestämda om än något förstockade uppfattning.

Jag har just, med en saknadens suck, lagt igen Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford.

Den var bra. Den är bra. Den är väldigt mycket Nesser.

Han gör sina karaktärer rättvisa. Gör dem runda, inte platta. Mänskliga, inte omänskliga. Nyanserade, inte svart-vita.

Miljön, ödslig hed på engelsk landsbygd, spelar en viktig roll. Skapar stämning. Och boken är spännande från början till slut.

Författaren kan konsten att berätta en historia. Det gillar jag.

Jag har lite mani på att kolla hur en bok börjar. Den första meningen, det första stycket. Jag jämför olika författares sätt att koppla grepp på läsaren.

Det finns klassiska exempel som blivit berömda. Selma Lagerlöfs start av Gösta Berlings saga: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” August Strindsbergs öppningsmening i Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Mindre berömd men suggestivt så det räcker är Kerstin Ekmans inledning på Händelser vid vatten: ”Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmassan.”

Håkan Nesser kan också den konsten att börja en bok. Den första meningen i Levande och döda i Winsford går inte av för hackor: ”I förrgår bestämde jag mig för att överleva min hund.”

Vem säger så? Den som övervägt att ta sitt liv, kanske. Och kommit fram till att det blir synd om hundkraken utan matte.

Ja, läs själv om kvinnan som flyttar in i en ruffigt hus på den engelska hedmarken tillsammans med en hund. Vem är hon? Det får du veta om du läser hela boken. Jag ska inte avslöja slutet, bara säga att det är inte mycket sämre än början.

Någon författare har sagt att det är viktigare hur man börjar en berättelse än hur man slutar den. Ur en synvinkel ett ovedersägligt påstående: Lyckas inte en författare dra in läsarna i boken så kvittar det ju hur slutet ser ut. Det blir då oläst.

Men Graham Greene, den suveräne brittiske berättaren, hade modet att ge en av sina böcker titeln Slutet på historien. Och börja romanen med följande påstående: ”En berättelse har inte början eller slut: man väljer godtyckligt ut det ögonblick i sin erfarenhet, från vilket man vill se tillbaka eller blicka framåt.”

Nå, nu avslutar jag den här texten. Ganska platt, det medges, men – som en författare sa vid bedömningen av en novell inlämnad till en pristävling: ”Den hade fördelen att ta slut när den var slut.”

Fast jag vill göra ett filosofiskt tillägg. Med människor är det inte som med romaner. Hur man avslutar livet är bra mycket viktigare än hur man börjar det. Något för oss alla att tänka på, oavsett ålder.