Hindrar en hög position att man tackar nej till orimlig lön och fräckt feta förmåner? Ja, enligt Anders Sundström, socialdemokrat med ministerförflutet i regeringen Göran Persson.

Så därför har Swedbanks styrelseordförande utan att blinka tackat ja till en arvodeshöjning med 74 procent. En mille upp, till 2,7 miljoner.

”Jag ska inte utnyttja min position till att förhandla om min lön”, förklarade han i Rapport (19 mars).

Han fick det att låta som ett utslag av ädel karaktär kombinerat med stort samhällsansvar.

Till bilden hör att denne företrädare för ett parti, som med kraft brukar varna för den växande klyftan mellan mycket välbeställda och mindre välbeställda, har flera uppdrag. Lönsamma sådana. Jobbet i Swedbank är bara ett i raden.

Är då Anders Sundströms tes korrekt? Kan en höjdare aldrig be om mindre betalt, eller färre förmåner?

Jag vet då en som gjort det. Den nuvarande påven. Han har nobbat tidigare påvars förmåner i form av limousiner och fläskiga våningar. Inte ens den traditionella påveringen av guld ville han ta emot. Han valde silver, som är mindre pråligt.

Nåja, nu är Franciskus bara ledare för 1,2 miljarder katoliker. Det är förstås något annat att vara styrelseordförande i en svensk bank. Då kan man inte förnedra sig med att tacka nej till lite extra guld.

Det vore typ omoraliskt.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret på äldreboendet och försvann är ett undantag. Inte bara för att Jonas Jonassons succébok från 2009 är en sanslös skröna full av bisarra inslag, föga förankrade i vardaglig verklighet, utan också för att trafiken går åt andra hållet.

Hundraåringen, och många betydligt yngre, köar för att få komma in på äldreboendet, inte ut från det. Fast de flesta orkar inte hoppa in genom fönstret. Knapp gå in genom dörren heller.  I varje fall inte utan stödredskap. Numera måste man nämligen vara i riktigt dåligt skick för att få en plats, tycks det.

Ett mig närstående par, båda runt 80 år, bor kvar i sin villa i en norrländsk kommun. Två våningar plus källare. Hon sjuk i Parkinson sedan många år tillbaka, i dag oerhört bräcklig och svag. Han fortfarande fysiskt stark, men med allt större svårigheter att orientera sig i tillvaron. Nu har han till sitt eget förtret tvingats lämna bilnycklarna ifrån sig.

Hemhjälpen kommer morgon och kväll. Servar med mat och medicin. Det är bra. Men hur länge håller det? Det undrar bland annat sonen som bor i Malmö. Vi pratade om problemen häromkvällen. Då hade han nyss varit på besök hos föräldrarna och registrerat en tilltagande försämring av deras tillstånd.

För en tid sedan såg jag en intressant bild i Dagens Nyheter. Den var från Jakobsberg utanför Stockholm. Ett gäng äldre personer köade som tonåringar i väntan på en rockkonsert. Med tält och filtar och hela kittet. Timme efter timme. Fast de här damerna och herrarna, alla medelålders plus, väntade inte på en rockstjärna utan på en mäklare. De hoppades på chansen att få köpa sig ett seniorboende.

För några dagar sedan bjöd hustrun och jag ett gäng gamla vänner, alla i pensionsåldern, på lunch. Här hemma hos oss, alltså. Vi åt, och vi satt och pratade i flera timmar. Samtalsämnena varierade. Men ett av dem var lika väntat som amen i kyrkan. Hur blir det sedan, när vi tappar orken, när vi inte kan ta hand om oss själva och varandra?

Än så länge kan vi kliva ut genom dörren och försvinna för egen maskin dit vi behagar, när vi behagar. Men vad händer den dag då vi behöver kliva in genom dörren till en trygghet, som vi inte förmår att skapa själva?

Jag klev av pendeltåget på Stockholms central och gick ut på Vasagatan. Himlen grät.

Med uppfälld rockkrage och kepsens skärm ordentligt neddragen i pannan för att glasögonen inte skulle regna igen gick jag med raska steg förbi Rosenbad, mot Helgeandsholmen. Jag befann mig nu i den politiska maktens kvarter.

I ingången till riksdagshusets andrakammarsal bockades jag av på en besökslista och försågs med en plastbricka som markerade att jag inte var vilken vilsen vandrare som helst, utan en person med rätt att delta.

Deltagandet gällde denna gång ett riksdagsseminarium med rubriken ”Hur får vi fred i DR Kongo och ett slut på det sexuella våldet i landet?”. Kanske var det detta ämne som fick himlen att gråta denna gråa, trista decemberdag. Jag har själv haft nära till tårarna när jag på plats i Bukavu intervjuat kvinnor som utsatts för ett ofattbart sexuellt våld. Ett våld som har mindre med sexualitet att göra än med strategisk tortyr i krigets tjänst. Ett krig som i stor utsträckning har drivits, och drivs, av den giriga, samvetslösa jakten på landets enorma naturrikedomar.

Huvudpersonen i detta seminarium var doktor Denis Mukwege, den numera världsberömda gynekologen, grundare av och chef för Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo. Hans huvudärende i Sverige var att ta emot Right Livelihood Award, även kallat det alternativa nobelpriset. Detta för sin kamp för mänskliga rättigheter och fred i Kongo. En kamp gestaltad i ett oförtröttligt arbete för att reparera och upprätta kvinnor, söndertrasade och förnedrade i brutala våldtäkter. Men också i ett lika oförtröttligt opinionsarbete i syfte att väcka omvärlden och få oss alla att se det fruktansvärda som skett och sker i östra DR Kongo.

Ännu ett pris att lägga till alla andra som duggar över Denis Mukwege, en skicklig läkare som fått sin utbildning tack vare stöd från Sverige (PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete). Men det är inte dem han eftersträvar. Det är inte vad han vill ha. Han vill se fred i Kongo. Han vill ha en fred som bygger på rättvisa. Han vill se mänskliga rättigheter som också omfattar kvinnorna. Inte bara på papperet i högtidliga deklarationer, utan i verkligheten. Han vill ha ett slut på våldet.

I denna kamp för rättvisa livsvillkor för alla kongoleser, oavsett kön, i denna strid för mänskliga rättigheter på riktigt, i detta engagemang för Kongos kvinnor och barn som får betala priset för männens krig, sticker han ut hakan. Gång på gång. Vågar säga sanningar som svider på högsta politiska nivå. Vågar utmana.

Det har varit nära att kosta honom livet. Vid det senaste mordförsöket, i oktober 2012 utanför hemmet i Bukavu, sköts en av hans medhjälpare till döds. Själv undkom han som genom ett under.

Inte underligt att denne reslige kongoles med vemodiga ögon och en stark karismatisk utstrålning samlar mycket folk en helt vanlig decembervardag i Stockholm.  Man har hört om honom. Läst om honom. Sett honom på TV. Och de flesta deltagare på seminariet om fredens möjligheter i Kongo är, så vitt jag förstår, genom civila organisationer och politiskt arbete Dr Mukweges aktiva medkämpar i sitt sammanhang, på sin nivå.

Vart jag ser i andrakammaren denna dag ser jag bekanta ansikten, mest missionsfolk. Från PMU, från Läkarmissionen, från Diakonia, från andra håll. Det är faktiskt en härlig syn. All denna samlade goda vilja lyser upp decembermörkret. Den värmer också Mukwege, det ser jag i hans återkommande leenden.

Många ska tala denna dag. Biståndsminister Hillevi Engström. Forskaren Maria Eriksson Baaz. Representanter från olika organisationer som arbetar i Kongo. Margot Wallström, denna varmhjärtade stålkvinna från Kåge utanför Skellefteå med ministerförflutet. En bestämd dam som inte ens Göran Persson kunde sätta sig på. (Jo, han försökte.) Via EU kallades hon till FN som generalsekreterarens särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och konflikter. I den rollen såg vi henne gråta i mötet med Kongos våldtagna kvinnor och ryta i mötet med sega gubbar som instängda i sina högt svävande maktbubblor inte såg kvinnornas verklighet. Det var härligt.

Hon talar bra även denna dag, Margot Wallström. Med patos. Hon presenterar en önskelista. Hon tycker att allt går för långsamt. Att mer måste hända nu. Eller helst i går. Denna otålighet delas av alla som ger röst åt sina åsikter denna dag.

Denis Mukwege är förstås seminariets huvudtalare. Och som han talar! Berättar med rörelse om våldtagna och sönderskurna kvinnor som kommer till hans sjukhus i förhoppningen att de ska kunna räddas till ett någorlunda normalt liv. Ger en bild av den gärning som är hans, och som han vägrar att vika ifrån även om han och hans familj av säkerhetsskäl lever som fångar på sjukhusområdet.

Mest imponerad blir jag nog ändå hans analys av det som sker i Stora sjöregionen i Afrika. Han är kunnig, han är skarpsynt, och han räds inte att utmana omvärlden. Han är lite av en sträng magister och ömsint far på samma gång. Det är ingen motsägelse i detta; ibland måste människokärleken höja röster och ta i på skarpen. Just för kärlekens skull.

Nytt för mig är att han denna gång ser ett ljus i slutet av tunneln efter alla år av tomma löften och viktlösa deklarationer och luddiga fredsavtal. Han vågar till och med säga, att framtiden är på väg att ljusna för Kongos folk. Mukwege anger två skäl för sin spirande optimism. Skäl ett: Ramavtalet för fred och säkerhet i Stora sjöregionen som undertecknades i Addis Abeba den 24 februari i år. Skäl två: FN:s fredsbevarande styrkor på 20.000 soldater, som samarbetar med Kongos armé, har fått ett starkare mandat, så att man faktiskt kan agera och inte bara observera. Därtill kommer förstärkningen i form av en speciell insatsstyrka på 3.000 man. Under hösten har man med förenade krafter kunnat rulla tillbaka den tidigare framgångsrika rebellrörelsen M 23, som för bara några veckor sedan gav upp och lade ned sina vapen.

Jag har i flera år hört Mukwege efterlysa ett förstärkt FN-mandat, och denna decemberdag i Stockholm var han påtagligt nöjd med att det äntligen skett. För han vet att utan fred blir det inget stopp på flödet av våldtagna kvinnor som söker sig till Panzisjukhuset. Igen och igen, eftersom de som fått hjälp av Mukwege och hans team ofta kommer tillbaka efter några månader, brutalt våldtagna på nytt. Något som föder en känsla av hopplöshet hos alla parter.

Tar det då aldrig slut…

Nu. Kanske. Detta hopp skymtade rätt tydligt i Denis Mukweges tal, och när han lämnade talarstolen står seminariedeltagarna upp och ger honom en lång hyllningsapplåd.

Jag kan inte låta bli att jämföra Mukweges hoppfulla tonfall den 5 december 2013 med vad han sa när jag i oktober 2008 intervjuade honom om hans liv och gärning. Detta för min bok ”De glömda kvinnornas röst” (Libris). Då kände han som alla hans resor till EU, FN och USA:s kongress varit förgäves. Överallt lyssnade man artigt till hans berättelse om Kongos utsatta kvinnor och barn och tände små tomtebloss av löften – bloss som snabbt slocknade i tystnadens natt. Då, hösten 2008 när vi satt på hans kontor i Bukavu, var Mukwege mest förtvivlad.

Nu var tonen en annan. Och tydligen på realistiska grunder,

När jag lämnar andrakammarsalen och travar mot centralstationen är det mörkt, men himlen gråter inte mer, och inom mig bär jag ett ljus som tänts under seminariet. Jag tar tåget till Sollentuna, agerar barnvakt några timmar (välsignade barnbarn som bor runt hörnet), sitter sedan vid datorn någon gång fram på nattkröken.

Jag läste då nyheten om en annan stor afrikan. Nelson Mandela har denna dag lämnat oss, 95 år gammal. Kanske var det därför himlen grät.

Jag grät inte, för nyheten var inte överraskande, och att dö vid 95 förefaller naturligt. Snarare är det nästan onaturligt att denne människorättskämpe och frihetssymbol kunnat leva så länge, med tanke på hur han hanterats av sina förtryckare. För sin övertygelse att alla människor har samma värde betalade han ett högt pris – många år på flykt och 27 år i fängelse. En behandling som inte knäckte Nelson Mandelas motstånd mot den avskyvärda apartheidpolitiken.

Men det var först efter frigivningen 1990 som hans storhet visade sig i sin fulla glans. Ett enda bittert och hatfullt uttalande från den hyllade ANC-ledaren kunde ha orsakat ett blodbad utan like.

När Mandela valdes till Sydafrikas första svarta president 1994 hade fångarna  besegrat sina fångvaktare, och fångvaktarna kunde ha skäl att frukta för framtiden. Men den nyvalde presidentens hälsning var: ”Ingen ska vara rädd. Minoritetens hopp och strävanden måste vi ta med i vartenda beslut vi fattar. Denna process utesluter ingen. Det finns inga segrare och besegrade.”

Så stort. Så mäktig. Så väsensskilt från den gamla apartheidregimens hatfyllda filosofi.

Nelson Mandela valde försoningens och enhetens väg och blev ett föredöme för en hel värld.

När jag slutligen stänger datorn har det hunnit bli den 6 december. Det är mörkt. Men här och där ser jag ljus glimma i fönster och på balkonger, ty snart är det jul.

Och jag tänker att just nu är det två afrikaner som är mina stora etiska föredömen. Två ljus i mörkret, som båda har hämtat sitt inre ljus från barnet i krubban under den glimmande Betlehemsstjärnan. Fredsfursten, som redan för tvåtusen år sedan visade att förlåtelsens och försoningens väg också är segerns.

På fredag är det 50 år sedan han mördades. Jag ser dessa dagar tv-inslag om hans liv, så många jag hinner och kommer åt, och jag läser alla artiklar i ämnet som jag snavar över. Vad är det med John F Kennedy som inte släpper taget om mig? Eller vad är det med mig som inte släpper taget om JFK?

Tv-programmen och tidningsartiklarna sopar dammet från mina ungdomsminnen, som funnits där hela mitt liv. Det jag ser i minnets nyputsade spegel är inte bara en politisk ledare av ovanligt slag, utan också en värld, ett samhälle. Rent av mitt eget liv.

Jag var drygt 20 då, studerade på folkhögskola, och hade på allvar börjat intressera mig för politik. Det intresset sammanfaller så intimt med JFK:s framträdande på världsarenan att jag inte har klart för mig om det var hans karisma som väckte mig, eller om jag som nyväckt upptäckte detta politiska fenomen borta i USA.

Sedan dess har jag lärt mig att JFK inte var något helgon, som jag kanske trodde då. Att hans privatliv hade mörka skuggor. Att han inte var främmande för fula finter och knep i det politiska spelet. Att han i vissa avseenden var en riktigt skitstövel. Ändå kan jag 50 år senare känna en släng av min unga beundran, som nästan gränsade till dyrkan.

Vad fångade mig? Kanske att han var en ny typ av politiker. Ung och okonventionell. Kanske hans utstrålning och energi. Kanske hans oerhörda vinnarskalle (det begreppet fanns nog inte då) som gör att Foppa Forsberg kan slänga sig i väggen. Eller rinken. Kanske att han stod för framtiden, medan hans konkurrenter var de förflutnas tjänare. Kanske…

Ärligt talat, jag är inte säker på varför JFK fascinerade mig så, och faktiskt fortfarande gör det. Men man måste ju inte ha svar på allt.

Vetenskapen betraktar inavel som en farlig företeelse. Den öppnar för ärftliga sjukdomar, för missbildningar och mentala handikapp, bland annat.

I det gamla bondesamhället, innan cykeln blev vanlig och innan bilar började krympa avstånd på ett nytt och tidigare okänt sätt, blev byarna tämligen isolerade. Ljusår från moderna företeelser som nätdejting hade pojke och flicka att hitta varandra i den allra närmaste omgivningen. Så kom det sig efter ett tag att nära släktingar gifte sig med varandra och satte barn till världen.

Men det här var väldigt länge sedan.

Fast när jag slår på TV:n så hamnar jag ofta i det urgamla bondesamhällets mönster av inavel. Journalister i nyhetsprogram intervjuar varandra. Kors och tvärs men hela tiden inom bygränsen.

För att inte tala om de fartfyllda underhållningsprogrammen, där kändisfaktorn styr så dumhetsskummet yr om farkostens stäv.

Låt mig omedelbart medge att jag har ett generellt problem med kändiseriet som blivit vår tids melodi. Dock delar jag in kändisarna i två grupper. De som är kända för att de har urträttat något av betydelse för mänskligheten, och de som är kända för att de är kända. Den senare gruppen är något av ett mysterium för mig, trots många år i mediebranschen. Och det är, dessvärre, dessa kändisar som får allt större plats i medierna.

Tillbaka till TV:n. Men jag tar en omväg.

Nu och då har jag spelat ett sällskapsspel som heter ”När då då”. Det går ut på att deltagarna ska kunna placera historiska händelser av större eller mindre vikt längs en tidslinje. Man behöver inte kunna exakt årtal, men väl veta om det inträffade före eller efter en annan händelse av betydelse.

När därför en slags TV-kopia dök upp i underhållningsformat blev jag nyfiken. Programmet ”Förr eller senare” i TV4 skulle dessutom ledas av Hans Rosenfeldt, en, som jag tycker, intelligent och rolig person.

Och vad får jag se. Där står fyra kändisar från svenskt nöjesliv. Hela inledningen av programmet går ut på att de ska betrakta filmklipp från sina karriärer och bestämma tidsordningen. Det hela utvecklas till en seans i inavel, där kändisar ska klia kändisar på ryggen och vi andra tycka att det är jättemysigt. Jo, tittarna kan vara med och gissa, men för den som gjort något annat i livet än att häcka i TV-soffan är det inte helt enkelt.

Så småningom går man över till teman som inte är knutna till de medverkande kändisarna. Men då är det liksom för sent, då vill jag bara lämna byn så fort som möjligt.

Det här är inte enda exemplet på inaveln i TV-rutan. Och långt ifrån det värsta.

Frågan är om ansvariga beaktat inavelns risk för spridning av mentala handikapp.