I dag, den 25 april, på världsmalariadagen, kan vi läsa både dåliga och goda nyheter om denna sjukdom.

Den dåliga är att det dör omkring 1 810 människor per dag i malaria. Året runt. Nio av tio som dör i malaria bor i Afrika.  Där dog 562 000 människor 2012. Av dem var 462 000 barn under 5 år. (Uppgifterna är hämtade ur dagens DN.)

Den goda nyheten är att sjukdomen kräver allt färre liv. Kampen mot malarian har intensifierats och är framgångsrik. 

Sedan millennieskiftet har antalet dödsfall i världen, räknat i förhållande till befolkningen, sjunkit med 42 procent. Bland barn har dödsfallet sjunkit med 48 procent. Forskningen jobbar på. Vaccin är på väg. Kunskap sprider sig om hur man skyddar sig mot sjukdomen, som orsakas av en parasit, spridd av mygg

Microsofts grundare Bill Gates har i stället för att bränna ännu mer pengar på egen konsumtion slängd in avsevärda mängder av sin förmögenhet i kampen mot malaria. Hans exempel har inte bara skapat medialt intresse kring sjukdomen utan också fått andra med osunt feta bankkonton att friskna till och göra gott i stället för att nästan äta ihjäl sig på gåslever morgon, middag kväll. Eller vad nu de stenrika gör med sina pengar.

Är man, som jag, uppväxt i södra Lappland så vet man vad mygg är. I barndomen och ungdomen lärde jag mig att umgås med myggplågan. Djungelolja och ett ständigt fäktade med händerna eller lite björkris hörde till utomhuslivet sommartid. Men det var snälla myggor jag fajtades med; det värsta kunde hända var att man fick myggbett som kliade. Irriterande, men långt ifrån livsfarligt.

När jag nu reser i områden med malariarisk tar jag malariatabletter och använder myggmedel, samt sover under ett myggnät. För i Afrika och Asien handlar det inte om några harmlösa svenska myggor, utan om anophelesmyggan, som sprider malaria. Det vill säga sjukdom och död. Då gäller det att värja sig. 

Jag håller just nu och rotar i Kongos historia i slutet av 1800-talet. Då började vita upptäcktsresande att tränga in i landet, och i hälarna på dem missionärer från Europa. Även från Sverige.

Dessa missionärer var i regel mycket unga när de reste ut. Många av dem dog efter kort tid i det nya landet. De hemsöktes och försvagades av vad som då kallades sumpfeber, och som vi nu kallar malaria. Då visste man ännu inte, att sjukdomen spreds av myggor, utan trodde att fuktigt och osunt klimat bar skulden.

Helt fel var det ju inte, eftersom mygghonorna lägger sina ägg i våtmarker. Sumpiga och varma områden är alltså rena paradiset för dödsbringande mygg.

För missionssällskap i Europa var detta ett problem, som höll på att sätta stopp för ”hednamissionen”. Skulle man utsätta unga ivriga missionärer för denna livsfara?

Den första svenska baptistmissionären, E.V. Sjöbom, kom till Afrika 1892. Han såg lite längre än till de egna trosfrändernas välbefinnande. Sjöblom skriver i sin dagbok ”Under Palmernas skugga”: ”Vi se ofta beskrivet och tala ofta om hurusom de vita männen finner sin grav i Kongo, men anmärkningsvärt är, att dödligheten är lika stor, om ej större, ibland de svarta. De sjukdomar och febrar som möter den vite då han beträder de svartas världsdel härskar lika allmänt och våldsamt bland infödingarna själva.”

Det var på den tiden ett försummar perspektiv. Och har nog så förblivit. Vi är noga med att skydda oss själva när vi besöker områden med malaria. Men vi har gjort alldeles för lite för att utrota den sjukdom som så länge varit ett gissel i stora delar av världen.

Därför är det goda nyheter, att det nu hända positiva saker på den fronten. Den intensifierade kampen mot malaria är framgångsrik. Det betyder räddade liv och ger fattiga länder nytt hopp. Om barn överlever och befolkningen i allmänhet blir friskare, så bidrar det till ekonomisk tillväxt.

Jag vaknar tidigt denna första morgon efter påskhelgen och gläds att tidningsbudet gjort detsamma. Den första rubrik jag fastnar på, den lyder: ”Nytt hopp om att Eritrea ska släppa Dawit Isaak.”

Påskhelgens texter känns fortfarande heta denna tisdagsmorgon. Lärjungarna vågade inte tro att Jesus skulle slippa dödens fängelse. Men han gjorde det. Han uppstod, berättar evangelierna.

Vågar jag tro på David Isaaks frihet, efter alla dessa år i det dödens mörker som ett fängelse i Eritrea innebär? Hans historia är välkänd. Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och demokratiaktivist med dubbelt medborgarskap, fängslades den 23 september 2001 i Eritrea. Sedan dess har han suttit inspärrad, utan rättegång och dom. I Sverige har fru och tre barn väntat och hoppats hela denna långa tid.

I min garderob finns en tröja med bild av fången och texten ”Free Dawit Isaak”. Den är en del kampanjen med samma namn. Jag bar den för ett antal år sedan i en demonstration, ordnad av Svenska Journalistförbundet. Jag använder den nu och då här hemmavid, som för att hålla hoppet vid liv.

Men det är som om hoppet bleknar med tiden, även om tröjan håller färgen. Nu försöker nya uppgifter i medierna att blåsa liv i det. Den eritreanska regeringen har nämligen släppt ett antal fångar, som suttit inspärrande lång tid utan rättegång. Då finns gott hopp om att också Dawit Isaak, vars sak aldrig prövats i domstol, ska få sin frihet. Det tror sådana som lett kampen för hans frihet och bör ha goda förutsättningar att bedöma läget.

Jag vill verkligen dela det hoppet men är i grunden ganska skeptisk. Kanske av naturen. Ungefär som Jesu lärjungar.

I samma tidning som jag läser om nya hoppfulla signaler angående Dawit Isaak ser jag att proryska aktivister nu stärker sin makt i östra Ukraina. För bara några dagar sedan berättade medierna om uppgörelsen mellan Ukraina, Ryssland, USA och EU som innebar, att dessa separatister skulle avväpnas och lämna tillbaka ockuperade myndighetsbyggnader. Så har det inte blivit. Inte än, och mitt hopp att det ska ske är klent.

Men jag vill verkligen hoppas på Dawit Isaaks frigivning. Eritreas behandling av honom och andra som sitter inspärrade utan rättegång och dom är en skandal av jätteformat.

Och utanför fönstret värmer solen den nyfödda dagen. Det påminner mig om att varje vinter, hur eländig den än är, följs av vår och sommar. Jag ska försöka lära av detta och hålla hoppet vid liv. Trots allt.

Må Dawit Isaak snart få förenas med de sina i Sverige! Må hoppet leva och bli verkligt inför våra ögon!

Den som ljuger en gång kan ljuga en gång till. Jag litar inte på Vladimir Putins ord. Bara på hans gärningar. Så jag väntar med att hurra över fyrpartssamtalet i Genève  tills jag sett orden bli kött, för att denna långfredag använda ett bibliskt uttryck.

I ett telefonväkteri i tv medger nu Putin att rysk trupp deltog i annekteringen av Krim. Medan den pågick nekade han blankt.

Nu ska plötsligt paramilitära grupper i östra Ukraina avväpnas och ockuperade myndighetsbyggnader återlämnas och till detta har Putin sagt sitt ja och amen. Samtidigt förnekar han fortsättningsvis att rysk trupp finns i området.

Kan vi hoppas att en svensk vinter efterträds av vår och sommar kan vi väl hoppas att det här är sant. Eller?

Att jag mitt i den smällkallaste vinter tror på spirande, grönskade liv om några månader beror ju på erfarenheten. Så brukar det bli. År efter år.

I fallet Putin är erfarenheten en annan. Han brukar inte släppa sitt frostiga grepp så lätt. Han ger inte upp sin vilja lika regelbundet som vintern gör det.

Det är utomordentligt bra om den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE kommer igång med medling i Ukraina-frågan. Och jag vill inte vara en sur pessimist. Men jag vill gärna vara en realist.

Därför får mina hurrarop vänta tills jag ser att Putin inte ljuger också denna gång. Det är påsk, och jag tror bara på ord som blir kött.

Löften kan förebåda en ljusare verklighet, det är sant. Men löften kan också vara luft. Bara luft.

Var det en mardröm? Nej, verkligheten trängde sig långsamt på och jag såg alldeles tydligt att jag låg i min säng. På väg att vakna men med en stark lust att somna om.

Det jag hörde när klockradion slog på (lite sent, pensionärstid) var en politisk debatt mellan Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ (FI), och Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalysator. Den gällde huruvida en röst på FI är bortkastad eller ej om man till varje pris vill göra sig av med den nuvarande regeringen.

Vad som egentligen sades gick svårligen att uppfatta eftersom de två debattörerna pratade i munnen på varandra nästan hela tiden. Det som skulle vara en debatt där olika uppfattningar fick möta varandra och belysa en specifik fråga förvandlades till ett intensivt surr. Båda debattörerna lade ut sina fraser i etern, oberoende av motståndaren. Två ordmattor överlappade varandra. Två ordfloder krockade.

Jag ville bara somna om och vakna på andra sidan valet.

Det gjorde jag inte utan kom att tänka på den senaste Sifo-mätningen som visar att andelen tveksamma väljare växer. 15 procent vet inte var de ska lägga sin röst i höstens riksdagsval.

Kan det ha ett samband med att många partiföreträdare har så lätt för att prata och svårt för att lyssna? Debatterna påminner mig om vårflodens forsdån i Vindelälven, som rann genom min barndoms landskap.

Det skapar inte förtroende. Det söver. Man vill somna om i väntan på att allt ska vara över.

Mitt eget missmod kanske går över när solen fått lysa upp min dag ett tag. Men min maning till politiska debattörer förblir: Lyssna till meningsmotståndaren, låt det du säger vara ett svar på frågor som ställs. Uppträd civiliserat, tack!

Då ska även jag lägga min röst i valurnan när det blir så dags. Annars kanske jag slocknar i soffan.

I lokalen fanns ett 50-tal pensionärer, som träffas regelbundet och lär sig mer om internet, datorer och surfplattor. Ämnet för min föreläsning kändes helt rätt: ”Passionärerna – det är vi, det”.

SeniorNet i Nacka hade bjudit in mig till sin terminsavslutning. Den hölls i Nacka Seniorcenter.

När jag anlände såg jag en blåmålad tramporgel stå lite undanskuffad i hallen. För ett ögonblick tänkte jag föreslå att vi skulle bära in den i föreläsningssalen och sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som på en gammal hederlig skolavslutning.

Men så blev det inte. Däremot blev det kaffe och tårta efter mitt föredrag.

Äldsta deltagaren var 94 år. Hon har skrivit en bok om sitt liv. Oavsett ålder verkade alla alerta och ivriga att lära mer och lära nytt. Föredraget följdes av frågor. Och efteråt ville många prata med föreläsaren.

Det var kort sagt en riktigt fin eftermiddag, väl värd utflykten från Sollentuna trots plågsam köbildning i trafiken.

När jag stod där i talarstolen och blickade ut över de gråa pantrarna tänkte jag på vad de betytt för samhällsutvecklingen. Men också på vad de fortfarande kan betyda. Tänk om de bestämmer sig för ett riktigt pantersprång i en viss riktning i höstens val. Vad kan inte hända då.

En fjärdedel av väljarkåren i Sverige är 65 år eller mer. Där finns en politisk potential som partierna inte riktigt fattat. Tror jag. Om något parti lyckas attrahera denna åldersgrupp så starkt, att en större andel – jag säger inte alla, men en större andel – bestämmer sig för att stödja detta parti, så kan det kasta alla valprognoser över ända.

Statsvetarna säger, att de äldre väljarna inte är lika lojala som tidigare. Många av dem kan mycket väl tänka sig att byta parti. Varför satsar då inte ledande politiker mer på att locka dem?

Kanske för att det uppfattas som viktigare att locka unga väljare. Pensionärerna är ändå snart ute ur leken. Inget parti skryter med att de har många gamla väljare, däremot anses det vara bra reklam om man har många unga supportrar.

Av de 349 ledamöter som valdes in i riksdagen 2010 var åtta 65 år eller äldre. Det är inte ens 3 procent. Av motionerna som lades i riksdagen 2012/2013 handlade 40 om äldrefrågor, 300 om skolan, 270 om arbetslöshet och 250 om polisen (siffrorna hämtade från en PRO-rapport).

Man kan då inte säga att partierna flörtar med de äldre. Tvärtom.

Om något parti vaknar så kan de övriga få bevittna tidernas pantersprång och tvingas möta morgondagen i ett nytt politiskt landskap. Det blir spännande.