Utrikespolitiska institutet arrangerade i dag på förmiddagen ett seminarium om Sveriges vapenexport. Medverkande var bland andra Andreas Ekman Duse, generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP), och Ulf Hammarström, generaldirektör för Försvarsexportmyndigheten (FXM). De tycktes in ha några problem med att den svenska vapenexporten slår nya rekord. Och i vissa fall går till diktaturer. Det hade däremot Anna Ek från Svenska Freds och ärkebiskop Anders Wejryd, som också medverkade.

Jag satt bland åhörarna och blev lite brydd när exportförsvararna konsekvent hänvisade till ett växande säkerhetsbehov i världen, som om att det är detsamma som ett växande vapenbehov. Skulle vapen vara människans trygghet?

Om man vill öka tryggheten och säkerheten för medborgarna i fattiga länder i världen så är det inte mer vapen man ska satsa på, utan bättre utbildning, bättre hälsovård, bättre infrastruktur, och en utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter. Lägger man stora pengar på att köpa vapen från Sverige och andra länder blir det inget över till det som främjar social och ekonomisk utveckling. Därmed ökar den sociala oron och risken för konflikter. Det minskar alltså säkerheten. Har aldrig generaldirektörerna för ISP och FXM tänkt den tanken?

När jag var på väg ut i vårsolen utanför UI:s byggnad blev jag av ärkebiskopen uppmärksammad på att det hade fastnat en klädgalge i skärpet på baksidan av min ytterrock. Det hade varit lite pinsamt att traska iväg längs Drottning Kristinas väg med en klädhängare i ryggen.

Ärkebiskopen räddade mig från galgen. Tack för det. Vem ska rädda förtryckta människor i världen från det flöde av vapen, som hotar deras framtid? Deras liv?

Ny statistik visar, att svensk vapenexport fortsätter att öka. I fjol sålde vi vapen för 13,9 miljarder.

I stället för den skärpning av vapenexportlagen som regeringen fått riksdagens uppdrag att utreda ser vi nu en dramatisk ökning av svensk vapenförsäljning till diktaturer. Ett exempel är att Saudiarabien, en hårdför diktatur, är vår näst största vapenkund i dag.

Regeringens regler säger, att mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för den som vill köpa vapen från Sverige. Det låter ju fint. Men regler som inte tillämpas är lös ammunition i kampen för mänskliga rättigheter. Eller ännu värre: splitterbomber som slår sönder Sveriges förtroende i den kampen.

Han utmanade Göran Hägglund om partiledarposten, och förlorade. Det är rätt logiskt att Mats Odell nu lämnar posten som gruppledare i riksdagen. Där krävs ett nära samarbete med den partiledare som han sagt sig sakna förtroende för, och vars insatser han underkänt.

Strongt ändå att han inte flaxar iväg till någon PR-byrå för att sälja sina kontakter och sitt kunnande till högstbjudande. I stället fokuserar han på uppdraget som näringsutskottets ordförande.

Och där behöver han inte bli sysslolös. Energifrågan (oerhört viktig för näringslivet) har fått ny aktualitet sedan Stefan Löfven blev socialdemokratisk partiledare. En bred överenskommelse om framtidens energipolitik över blockgränserna behövs. Löfven vill ha till stånd ett sådant samtal.

Men ska det bli möjligt krävs en sinnesändring av Fredrik Reinfeldt. Han avfärdade tidigare ganska kallsinnigt Löfvens invit med att villkora diskussionen. Snorkigt i överkant. Man kan faktiskt ta med sig sin övertygelse till villkorslösa diskussioner, och sedan se vart det bär.

Så Mats Odells nästa uppgift som näringsutskottets ordförande, med fullt fokus på just det uppdraget, kan ju faktiskt vara baxa statsministern till förhandlingsbordet.

Sätt igång!

Saab påminner lite om den mystiske mannen som satt insnöad i sin bil i Västerbottens kustland i två månader. Det blev blev tvärstopp. Han är utmärglad. Men vid liv. Och i hans bakgrund, som är bra mycket dimmigare än Saabs, skymtar ekonomiskt obestånd.

Kan också Saab räddas trots nära döden-upplevelsen?

Senaste nytt är att den kinesiska Youngman-koncernen lägger ett nytt bud på Saab och lovar, att utveckling och tillverkning ska stanna i Trollhättan. Åtminstone de närmaste åren. Rika kineser, de presumtiva kunderna, litar mer på västerländska än på inhemska bilbyggen.

Om den haltande liknelsen ska fullföljas får jag väl säga, att vården som den mystiske mannen nu får lovar ett säkrare tillfrisknande än vad bildoktorerna runt Saab kan erbjuda. Men hoppet är seglivat.

Kunde det hållas vid liv hos den havererade mannen med hjälp av en munfull snö ibland, så kan väl kinesiska bud hålla hoppet vid liv hos Saab ytterligare ett tag.

I kväll hör jag det igen. En tv-reporter säger ”vart” där rätt ordval är ”var”. Denna språkliga tondövhet är snart lika utbredd som särskrivningen.

Jag säger som Kristian Luuk: ”Vart är vi på väg?”