Kristna är världens mest förföljda religiösa grupp. Varför är det ett faktum som vi i Sverige har så svårt att ta till oss? Brist på kunskap är förmodligen en del av svaret. Vi tänker: Kristen = vit man eller kvinna i väst. Men en nigeriansk kvinna i 40-årsåldern är i dag den mest representativa företrädaren för kristenheten.

Kanske beror frånvaron av debatt om diskrimineringen av kristna grupper till stor del på denna vanföreställning. Men där finns också andra skäl till tystnaden. Dagens Nyheter talar i ledaren ”Kriget mot kristna” (28/3 2011) om rädslan för islamofobin som en av orsakerna. ”Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.”

Tänkvärt. Och troligt.

I går besökte jag Örebro, en stad full av kyrkor och bebodd av många kristna som lever ett tryggt liv. Tåg fram och tillbaka. En liten nostalgitripp: I den staden gifte vi oss, min hustru och jag. Där bodde vi som nygifta. Där studerade jag på Örebro Missionsskola. Nu stod jag en stund utanför porten till Järnvägsgatan 28, där skolan låg på den tiden.

Jag tänkte på ett land jag besökte för några månader sedan. Pakistan. Där mötte jag kristna som diskrimineras svårt, som ibland lever i direkt fruktan för sina liv. En av dem, en pastor, blev under min två veckor långa vistelse där misshandlad och skjuten (utan att bli dödad). Eftersom jag mött och samtalat med honom bara några få dagar innan attacken utanför hans hem blev det också för mig en omskakande upplevelse.

Och sedan tog jag flyget hem till tryggheten.

I Örebro besökte jag Open Doors. En internationell organisation, ganska nyligen etablerad i Sverige, som verkar för att stödja förföljda kristna, bland annat genom att göra oss slöa västerlänningar observanta på deras situation. På deras hemsida www.open-doors.se kan du finna fakta om situationen för de kristna i olika länder.

Religionsfrihet är en fundamental mänsklig rättighet. Låt oss inte glömma att den även omfattar kristna.

Storbankernas oblyga sätt att tömma fickorna på kunder som tar bolån har fått hård kritik. Inte minst från finansminister Anders Borg.

Om nu någon bankhöjdare skulle bli deprimerad på grund av kritiken så kommer här uppiggande besked. Deras egna fickor och bankkonton – eller var de nu förvarar sitt guld – fylls på rejält. Bankernas vinstmarginaler ger ju resurser.

I Dagens Nyheter läser jag om de spektakulära höjningar av löner, rörliga ersättningar och pensionsavsättningar som de fyra storbankernas koncernchefer kunde glädja sig åt under 2011.

Ett exempel. Nordeas koncernchef kunde plocka ut en fast lön på 10,8 miljoner kronor och en rörlig ersättning på 4,2 miljoner. Dessutom avsatte banken under 2011 inte mindre än 13,5 miljoner till hans pension.

Jag vet att en massa pengar till ett fåtal personer inte tippar svensk ekonomi över ända. Jag tror inte heller att en halvering av ersättningarna till de höga bankcheferna skulle sänka räntan på bolånen. Men ekonomi är också psykologi. För den småbarnsfamilj som sliter hårt för att kunna betala räntan på sin bostad framstår lätt de fett avlönade bankhöjdarna som rånare i kostym och knytblus.

Ingen vinner på den sortens framprovocerade motsättningar. Tvärtom. Vi förlorar alla på att samhället glider isär på grund av att människor mister förtroendet för varandra.

”Under dubbelgöken” var namnet på Hasse & Tages kortaste revy. Den gavs lunchtid på Berns åren 1979-1980.

Och nu har den återuppstått. Nej, inte som helhet, utan endast i form av den klassiska repliken ”Det hade vi ingen aaaning om.” Den förekom i en sketch som drev med politikernas bristande kunskap om allt möjligt, från priset på mjölk till kärnkraftens risker. På information om hur saker och ting förhöll sig blev reaktionen varje gång: ”Det hade vi ingen aaaning om.”

När nu Sveriges radio och andra medier gräver fram information om hur Sverige planerat att hjälpa diktaturstaten Saudiarabien med bygget av en vapenfabrik hörs den klassiska repliken från politiker som borde veta: ”Det hade vi ingen aaaning om.”

Landets vice statsminister, Jan Björklund, hade ingen aning om vad som pågick. Mycket anmärkningsvärt. Men han är åtminstone sur för att han inget visste och talar förhoppningsvis allvar med sin chef.

2005 undertecknade den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund ett mycket långtgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbetsavtal med Saudiarabien. Vid denna tid regerade Göran Persson med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

I avtalet sägs bland annat: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt for sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.”

Kan det sägas tydligare? Men att avtalet gav Sverige grönt ljus för bistånd till en av världens värsta diktaturers egen vapentillverkning, det hade inblandade ingen aaaning om, tycks det. Inte heller Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vars ledande företrädare gick som barn i huset i Rosenbad. Men det var då det. Nu är det dags för det stora indignationsnumret.

Moderaterna tog utan protester över det skumma samarbetet, och regeringen förnyade dessvärre avtalet 2010. Mot Folkpartiets och Kristdemokraternas vilja.

Moderaterna och Socialdemokraterna står av tradition nära varandra när det gäller vapenhandel. Var Centerpartiet står vet möjligen Centerpartiet. Men det är inte säkert.

Många turer återstår i den här affären. Det finns goda moraliska skäl att kräva klarhet. Väljarna vill veta svaret på viktiga frågor om Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien. De vill faktiskt ha mer än den aning som så många ledande politiker saknar.

Enligt en mätning, utförd av det norska analysföretaget Sentio Research, kan Socialdemokraterna registrera en uppgång med 5,3 procentenheter. Stämmer det är partiet på nytt Sveriges största med sina 31,8 procent av väljarsympatierna. Moderaterna tappar nämligen 1,7 procentenheter och hamnar på 29,7 procent.

Nu finns det ingen anledning att hetsa upp sig över enstaka opinionsmätningar. Men mönstret stämmer med andra, tidigare utförda undersökningar av väljarnas partisympatier. Sedan Stefan Löfven tog över ledningen för Socialdemokraterna har partiet gjort en mycket tydlig återhämtning. Detta samtidigt som Moderaterna tappat mark i takt med att debatten om sjukförsäkringen tagit fart.

I Sentios mätning har de röd-gröna gått om regeringsalliansen, trots att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet redovisar minussiffror. Och det händer intressanta saker inom det borgerliga blocket. Centern går tillbaka med 2,2 procentenheter. Också Folkpartiet backar. Däremot plussar Kristdemokraterna på sin blygsamma ställning med 1,6 procentenheter och är plötsligt störst av de tre tynande småpartierna i Moderaternas skugga. Men skillnaden de tre emellan är försumbar. Alla ligger strax över riksdagsspärren, vilket är ytterligare en osäkerhetsfaktor för regeringen inför kommande val. Sverigedemokraternas 8,6 procent gör inte direkt läget stabilare.

Utan att dra alltför långtgående slutsatser av siffrorna från Sentio Research kan man nog säga, att en politisk scenförändring är på gång. Vad den innebär för det stundande valet är för tidigt att säga. Men vill Fredrik Reinfeldt vinna räcker det inte att nedhukad glida vidare i samma spår. Det är nog dags att byta spår och börja staka.

Ska den nyfödda prinsessan Estelle i sitt vuxna liv tvingas till kristen tro? Frågan aktualiseras, föga oväntat, på Dagens Nyheters ledarsida (26/2). Där är reflexmässiga reaktioner mot klassisk kristen tro inte ovanliga, men frågan är om inte tidningen den här gången står mer på den levande trons än på militanta ateismens sida.

I Successionsordningen slås fast, ”att Konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är.”

Och vad som i texten gäller en svensk konung gäller även en svensk drottning. Alltså ska måste den nyfödda prinsessan inte bara tvingas bli en kristen, utan också en kristen av den modell som Augsburgska bekännelsen föreskriver, för att kunna ta över tronen en dag.

Frågan är inte enbart om detta är rimligt. Frågan är också om inte detta är främmande för levande kristen tro. Jesus ställer oss inför ett fritt val. Människan kan bejaka hans erbjudande om lärjungaskap och efterföljd. Hon kan också säga nej. Utan det fria valet är kristen tro inte kristen tro.

När väckelserörelsen bröt fram i vårt land under 1800-talet var det i opposition mot en statskyrka i förfall. I stället för att tvingas till religiösa handlingar utan innehåll, där Augsburgska bekännelsen var viktigare än hjärtats tro och den personliga relationen till Frälsaren, ville man kunna samlas fritt till bibelläsning och bön. Det kunde vara intressant att höra ledande arvtagares mening om att en svensk tronarvinge ska tvingas till kristen tro av en modell som den politiska makten slagit fast.