Kritiken mot dagen finanskultur skadskjuter inte det kapitalistiska bygget när den kommer från den politisk vänstern. Det kommunistiska systemets ruinhögar ligger i vägen också för den demokratisk socialismens skarpskyttar.

Annat är det när kritiken kommer inifrån, från tunga aktörer som inte längre vill trampa på sitt eget samvete.

I veckan som gick publicerade Greg Smith ett brev i New York Times, ett brev med skarpa anklagelser mot finansvärlden. Kritiken är inte sensationell i sig – den har hörts förr. Det sensationella är att brevskrivaren i tolv år arbetat som chef på investmentbanken Goldman Sachs men nu hoppat av, därför att han inte längre kan identifiera sig med företagets cyniska och i grunden människoföraktande kultur.

”Det gör mig illamående hur kallhamrat folk talar om att suga ut sina kunder. De senaste tolv månaderna har jag sett fem olika höga chefer som kallar sina egna kunder för muppar”, skriver han (DN 17/3).

Allt går ut på att investmentbanken ska tjäna pengar. Vad som är bra placeringar för kunden spelar en underordnad roll, menar Greg Smith, som nu tar sin hatt och går ut från girighetens tempelområde.

DN har låtit Peter Norberg, assisterande professor vid Handelshögskolan i Stockholm, kommentera brevbomben. Han är en kännare av finansvärlden och bekräftar bilden som Greg Smith målar upp. Problemet är generellt och inte begränsat till investmentbanken Goldman Sachs, menar han.

”Girighet, egoism, sexism och grabbkultur. Det är varaktiga företeelser som blivit starkare den senaste 30-40 åren”, säger Norberg.

Ett brev betyder så mycket, sägs det. Låt oss hoppas att Greg Smiths brev leder till självrannsakan, bot och bättring i den vargflock som enbart jagar kortsiktiga vinster för egen del.

Sveriges skumma vapenaffärer med Saudiarabien har satt fokus på förhållandena i detta land, ofta beskrivet som en hårdför diktatur. Förföljelsen och förtrycket av kristna brukar väl inte vanligtvis mediernas rapportering – där fäster man ofta större vikt vid det absurda faktum att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien.

Men på den internationella organisationen Open Doors ”värstinglista” över länder där det kostar mest att utöva kristen tro ligger Saudiarabien trea. Efter Nordkorea och Afghanistan, men före sådana länder som Somalia och Iran.

Det är förbjudet för landets medborgare att byta religion, det vill säga lämna den officiella religionen islam. Lagen – rättsväsendet i Saudiarabien baseras på en egen tolkning av sharia – föreskriver dödsstraff för ”avfällingar”. Bibeln och andra kristna böcker är förstås förbjuden litteratur.

Utlänningar som är kristna tillåts ha egna privata samlingar. Men offentliga gudstjänster är förbjudna. Den som deltar i en sådan riskerar arrestering, fängelse, spöstraff, tortyr. Och utvisning.

Genom sina vapenaffärer med Saudiarabien ger Sverige regimen möjlighet att försvara sig mot yttre fiender – och att sätta makt bakom internt förtryck. Det gör vi samtidigt som vi talar oss varma för mänskliga rättigheter, inklusive religionsfrihet.

Vad brukar sådant kallas?

Hälften av alla som flyttar från hemlandet till ett annat land är kristna. Detta enligt rapporten ”Faith on the move”, framtagen av Pew Research Center’s Forum on Religion & Public Life. Mest flyttbenägna är, procentuellt sett, judar. Rapporten presenteras i Dagen (15/3).

Bakom de här siffrorna finns förstås ekonomiska drivkrafter. Ett exempel. Många av de mexikaner som tar sig till USA är kristna. De lockas, liksom andra mexikanska emigranter, av en bättre ekonomisk framtid på andra sidan gränsen.

Bristen på religionsfrihet är en annan viktig faktor som driver människor från sina hemländer. Antisemitismen, som fortfarande lever och frodas och hotar det judiska folkets trygghet, har väl mer med rasistiska fördomar än med religion att göra. Vilket på intet sätt är en förmildrande omständighet.

Vi vet att kristna i dag utgör världens mest diskriminerade och förföljda religiösa grupp. Många försöker fly från förtrycket.

Ett exempel. För 30 år sedan bodde 1,3 miljoner kristna i Irak. I dag är de 300 000. I landet pågår bedriver militanta muslimer en formidabel terrorkampanj mot kristna. Den ger resultat. Och det som sker i Irak sker också på andra håll i Mellanöstern.

Förföljelse och förtryck på grund av religiös tro är inget nytt. Vi har erfarenheter av detta i vårt eget land. Den stora svenska emigrationsvågen på 1800-talet bottnade i två svåra bristsjukdomar: fattigdom och brist på religionsfrihet.

Konventikelplakatet från 1726, som var riktat mot pietismen, hindrade väckelsens folk från att samlas till bibelläsning och bön. Olydnad mot denna lag renderade fängelse på vatten och bröd. I Nordamerika lockade religionsfriheten lika mycket som hägrande möjligheter till god försörjning.

För en tid sedan kom jag att nämna detta svenska religionsförtryck för en känd svensk kulturperson. Hon hade ingen aning om att konventikelplakatet existerat  eller att frikyrkligheten en gång förföljts i Sverige. Det är ju diskriminering, utbrast hon indignerat.

Jo, det kan man säga. Men reaktionen är nog rätt typisk, generellt sett, när det gäller förtryck och förföljelse av religiösa grupper. Här behövs mer kunskap! Och framför allt behövs mer religionsfrihet i världen. Det är en grundläggande mänsklig frihet som bidrar till fred och social stabilitet.

En ensam amerikansk soldat, en trebarnspappa, stiger upp före gryningen, smyger iväg från sin militärbas i Kandahar, tar sig i mörkret till en by i närheten. Han går från hus till hus och skjuter 16 civila, varav nio är barn. Oskyldiga människor som råkar leva i fel land under fel tidsperiod. Sedan återvänder han till basen och berättar vad han gjort.

Hur är det möjligt?

Ett vansinnesdåd, säger president Barack Obama och beklagar djupt det inträffade. Visst, ett vansinnesdåd. Men varifrån kommer detta vansinne?

Man kan följa spåren av de grova amerikanska militärkängorna bakåt i tiden och finna samma vansinne. I Vietnam, där inte bara själva krigföringen på ett fullständigt vidrigt sätt drabbade en fattig och utsatt befolkning. Internationella Röda Korset beräknade efter krigets slut att 65 000–70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktare.

I Irak samma sak. Ingen har väl glömt bilderna från Abu Ghurayb-fängelset, där amerikanska soldater utsatte irakiska fångar för sexuell tortyr och avskyvärda övergrepp.

Massmördaren i Kandahar var på sitt första uppdrag i Afghanistan, men hade gjort två perioder som soldat i Irak.

Sverige är, räknat per capita, världsledande vapenexportör. Det militärindustriella komplexets språkrör får det att låta som om militär upprustning och säkerhetspolitik är samma sak. Som om fredlig samlevnad mellan och i nationer bygger på en enda sak – så dödliga vapen som möjligt. Som om fred aldrig kan nås utan krig.

Men man ska komma ihåg att vandringen på våldsvägen gör något med människor. Krig gör något med människor. Vapen är inte bara en risk för den som hamnar i kikarsiktet, utan också för den som kramar avtryckaren.

Ett vansinnesdåd, visst. Men varifrån kommer vansinnet? Troligen ur det sinne som vant sig att lösa konflikter med dödligt våld och lärt sig att det handlar om att dödas eller dö och någonstans på vägen tappat känslan för människolivets värde och sin egen värdighet.

Krig gör något med människor. Offren finns både framför och bakom vapnen. Det är min övertygelse.

Den kommunistiska drömmen blev en mardröm. Världens länder vaknade i tid, med några få undantag. Marknadskapitalismen segrade.

Och nu håller den på att skjuta sig själv i foten. Det anser i alla fall Carl Rosén, vd för ICGN, som organiserar världens fondjättar.

I en intervju i Svenska Dagbladet talar han om sjuka ersättningsnivåer till ledande befattningshavare inom amerikanska bolag. ”Det är ett systemfel där även misslyckade vd-insatser genererar mångmiljonlöner. Gapet mellan vd:s lön och en genomsnittlig arbetare måste ner.”

Han menar att detta gap utgör det primära hotet mot marknadskapitalismen.

Sverige har hakat på den internationella trenden. Enligt tidskriften Byggnadsarbetaren, som granskat vd-lönerna på bygg- och vvs-företag, tjänande Skanskans vd under 2010 cirka 46 gånger mer än en genomsnittlig byggnadsarbetare.

LO-Tidningen uppger att det går 32 industriarbetarlöner på en genomsnittlig vd-lön.

Kommunismen begravd, marknadskapitalismen skadskjuten. Det tycks finnas en marknad för nya visioner med gamla ledord som rättvisa och rättfärdighet.