Den första vardagen efter sommartidens införande bjuder på sol i Sollentuna. Men himlen är inte klarblå. Där finns, i skrivande stund, slöjmoln. Jag vill ändå tro att vädret har hajat var klockan är slagen. Att nu är det sommar som gäller.

Jag säger som ledande politiker i Burma: Nu finns ingen återvändo. Utvecklingens väg är enkelriktad. För Burmas del – mot demokrati och mänskliga rättigheter. Vilket faktiskt är viktigare än fint väder.

Dagens Nyheters förnämliga utrikesbilaga bjuder i dag på ett långt och hoppfullt reportage inifrån Burma. De två första veckorna i februari var jag själv där och mötte de optimistiska tongångarna hos vanliga medborgare. Hela tiden tänkte jag: Kan det vara sant? Lurar inte bakslag runt hörnet?

Svaret på den frågan har vi inte än. Men låt oss hoppas både på en fin sommar i Sverige och en politisk vår i Burma. Man mår alltid bra av att hoppas, och slår hoppet in – så mycket bättre!

För alla hemlösa betyder varmare väder bättre tider. Men tyvärr är frågan om livskvalitet för dessa människor inte enbart en klimatfråga. Nu växer soppköken fram i flera svenska städer. Detta i privat regi; medborgare med tak över huvudet och mat på bordet har reagerat på andras nöd och vill göra något åt den. Det tycker jag är bra.

Jag vet, soppkök är ingen långsiktig lösning. Politikerna måste ta sitt ansvar för de hemlösas situation. Men jag tror vi bör inse att många goda krafter måste samverka om vi ska kunna bygga det goda samhället.

När Filadelfia i Stockholm beslutat sig för att öppna kyrkan sommartid och skapa aktiviteter för barn och ungdomar när skolan är stängd och nästan allt annat är stängt och även kyrkorna drar ned sin verksamhet, då tycker jag att det är ett utmärkt initiativ. De nödrop som når Bris får ett konkret svar.

Jag är ingen avregleringsfundamentalist. Tvärt om, jag tror att avregleringarna på sina håll gått alldeles för långt. Men jag tror inte heller att alla medmänsklighet måste vara skattefinansierad.  Jag tror rent av att vi får ett varmare samhällsklimat när enskilda människor får möjlighet att ge utlopp för sin empati.

För det är med empati som med solen. Och med demokratin, för den delen. Det behövs mer, inte mindre.

EU:s utrikesministrar bestämmer förstås inte var ett ishockey-VM ska spelas. Det gör Internationella Ishockeyförbundet. Denna organisation har dock fått en tydlig signal i form av ”information” från EU:s utrikesministrar om sakernas tillstånd i Vitryssland, även kallat Europas sista diktatur. Det är bra.

President Alexander Lukasjenkos regim står för ett brutalt förtryck av oliktänkande och oppositionella. Mänskliga rättigheter sitter sedan länge i utvisningsbåset, ditfösta av enögda politiska domare.

Men där, i denna diktatur, ska Tre Kronor möta sina konkurrenter i ett världsmästerskap 2014, är det tänkt. Om inte Internationella ishockeyförbundet river upp sitt beslut – möjligheten finns när hockeyvärldens höjdare möts till kongress nu i maj.

Svenska ishockeyförbundet tänker inte agera i frågan. Förbundets ordförande Christer Englund har tidigare i Svenska Dagbladet sagt: ”Vår inställning är att inte blanda ihop politik med sport.”

Nej, det behöver inte Svenska ishockyförbundet göra. Det görs av andra. Möjligen har Christer England hört talas om hur en viss Adolf Hitler framgångsrikt använde olympiska spelen i Berlin 1936 som en plattform för nazistpropaganda.

Sommar-OS i Kina 2008 blev ett enormt påkostat arrangemang som skulle vända bort världens blickar från regimens förtryck av oliktänkande och oppositionella. I en utvärdering efter de olympiska spelen skrev Reportrar utan gränsernas generalsekreterare Robert Ménard: ”Precis som vi fruktande, har Peking-OS lett till arresteringar, avhysningar och trakasserier av fler än 100 journalister, bloggare och oliktänkande.” Vi vet också att kinesiska med borgare som vågade kritisera arrangemanget greps och dömdes till fängelsestraff.

När Svenska ishockeyförbundet och Internationella ishockeyförbundet låtsas som om idrott inte används för politiska syften är man ute på hal is. Man måste ta konsekvenserna av att den glesnande skaran desperata diktatorer brukar idrotten som ett propagandainstrument.

Stoppa planerna på ishockey-VM i diktaturstaten Vitryssland! Allt annat vore puckat.

I många år nu har Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil) kritiserats för sin framfart i Afrika. Anklagelserna för att ha orsakat död och omänskligt lidande i samband med oljeutvinning i Sudan har varit särskilt skarpa. Senast framfördes de i en uppmärksammad artikelserie i Aftonbladet. Men hittills tycks kritiken ha runnit av Lundin Petroleum som vattnet rinner av en gås.

Nu händer det dock någonting. Äntligen. En förundersökning om folkrättsbrott pågår. Stora institutionella ägare i bolaget – dit hör Folksam – kräver en oberoende utredning som söker sanningen bakom anklagelserna. Och minsann träder inte bröderna Ian och Lukas Lundin fram på DN Debatt med ett försök till försvar (18/3).

Det är en tunn skrivelse, där Lundin Petroleums grundare – brödernas far Adolf H. Lundin – hyllas och bolagets verksamhet i Sudan och på andra håll i Afrika framställs som en insats i fredens och utvecklingens tjänst.

I dagens DN (22/3) får bröderna Lundins artikel ett tungt vägande svar, skrivet av freds- och konfliktforskaren Johan Brosché, expert på Sudan. Han smular sönder bröderna Lundins argumentering och efterlyser konkreta sakuppgifter som stöder deras påståendet om bolagets välsignelserika gärning bland Sudans fattiga (välsignelserik kan ha en annan innebörd för aktieägarna).

Den bästa kunskapen om Lundingruppens verksamhet i Sudan hittar man i seriösa rapporter, menar Johan Brosché. Dit räknar han inte de kortfattade rapporter som tagits fram intern av Lundingruppen. Men väl ”Unpaid Dept”, en mycket omfattande undersökning som Europeen Coalition on Oil in Sudan (ECOS) publicerade i juni 2010. Den säger bland annat att tusentals människor dödades och närmare 200 000 fördrevs från sina hem när den sudanesiska regeringen skulle ta kontroll över ett område, där Lundin Oil ägde prospekteringsrätten. Brosché hänvisar också till Human Rights Watchs 657-sidiga rapport ”Oil, Sudan and Human Rights” och professor Douglas Johnssons bok ”The Root Causes of Sudan’s Civil War”.

Brosché ställer i sin artikel en berättigad fråga med anledning av bröderna Lundins försvarsartikel i DN: ”Varför ska jag och allmänheten välja att tro på deras version i stället för att tro på Amnesty, FN, Human Rights Watch, ICG och världsledande Sudanexperter?”

Ja, varför Ian och Lukas Lundin? Den som inte bara har pengar för ögonen ser ju blodet på borrhålens botten.

Regeringen lägger fram förslag om ytterligare skärpning av vapenlagen. Bland annat ska det bli tuffare krav på dem som säljer vapen. Det förklarade justitieminister Beatrice Ask vid ett möte i Malmö på onsdagen. Ett möte som handlade om hur kriminaliteten i staden ska stoppas.

Långt bortom den horisonten, i helt andra delar av världen, flammar konflikter som kostar liv och blod och jagar män, kvinnor och barn från hus och hem och gör en förnedrande fattigdom bofast på bränd mark. Rätt in i den brasan kastar vapenhandlaren Sverige bränsle, dag efter dag, år efter år. Det ger ju pengar rätt in i den svenska statskassan.

Men i Malmö lovade justitieministern att klämma åt vapenhandlarna för att få bukt med kriminaliteten.

Inkonsekvent, Beatrice Ask! Eller är det inte kriminellt att ta livet av folk i främmande länder?

Hustrun och jag håller på att scanna in gamla diabilder i datorn. Det är en nostalgisk resa bakåt i livet.

Bilderna från mina besök på Kuba, där jag odlat kontakter med människor inom demokratirörelsen, väcker alldeles speciella minnen. Under ett besök i Havanna år 2000 greps och förhördes jag och två andra svenska journalister av säkerhetspolisen sedan vi träffat och umgåtts med oberoende kubanska kollegor som förmedlade osminkade rapporter från sitt hemland. Tre dagar och två nätter satt vi inlåsta i en sunkig cell där kackelackorna kilade omkring på det fuktiga cementgolvet. Sedan dåvarande utrikesministern Anna Lindh gjort ett skarpt uttalande släpptes vi och utvisades ur landet.

Tre år senare gjorde regimen en razzia och grep 75 fredliga dissidenter och dömde dem i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. De hade bland annat föreslagit konstitutionella förändringar, och betraktades därför av diktaturregimen som landsförrädare.

Det var början till oppositionsrörelsen Damas de blanco, Damerna i vitt. Kärnan utgjorde fruar till de fängslade männen, som varje söndag klädde sig i vitt och samlades i en kyrka i Havanna. Efter mässan vandrade de lugnt och stilla längs Femte avenyn i en tyst protest mot förtrycket. De kom att bli en internationellt känd symbol för oppositionen mot att enpartistaten trampade mänskliga rättigheter under sina grova kängor.

Nu har de 75 samvetsfångarna släppts, men Damerna i vitt fortsätter att marschera  mot åsiktsförtrycket. Frigivandet kom efter ett medlingsarbete där katolska kyrkan gjorde en imponerande insats. Denna kyrka har fortfarande ett starkt grepp om kubanerna och är en maktfaktor som regimen inte kan förbise.

Inte minst därför kan det tyckas märkligt, att säkerhetspolisen nu slagit till mot Damerna i vitt inför påvebesöket om några dagar. Dagens Nyheters korrespondent Erik de la Reguera skriver (20/3) att förföljelserna av oppositionella för närvarande trappas upp.

Vad som skedde i söndags var att polisen, understödd av en regimvänlig mobb, attackerade Damerna i vitt när de som vanligt marscherade iväg från kyrkan. Ett stort antal demonstrerande kvinnor greps och spärrades in i fem timmar.

Mycket talar för att Castroregimen bytt strategi. I stället för långa fängelsestraff, som utlöste stark internationell kritik, så kör man nu med en sorts nålstickstaktik. Oppositionella utsätts för hot, trakasserier och korttidsgripanden som väcker mindre uppmärksamhet. Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjorde regimen under februari i genomsnitt 19 politiska korttidsingripanden varje dag.

Jag hoppas att Benedictus XVI talar ur skägget när han nu kommer till Kuba på officiellt besök. Om inte kyrkan står upp för åsiktsfrihet och yttrandefrihet, vem ska då göra det?