Höjdhopparen Linus Thörnblad lägger av. Han har haft svårt att komma igen efter en svår depression och väljer nu att vårda sitt personliga välbefinnande i stället för att vårda karriären. Ett bra beslut som manar till efterföljd.

Det vi betraktare ser av elitidrottarnas liv är för det mesta de goda ögonblicken i strålkastarljuset när de bärs av publikens applåder eller hyllas med en medalj om halsen. Men den medaljen har en baksida som heter stress och press, krav och kritik. Det sliter mentalt.

Då och då läser vi och hör vi om elitidrottare som inte orkar med livet när karriären tar slut. När idrotten med sin prestationsfixering blir hela ens identitet, vad finns då kvar när strålkastarna släcks och uppmärksamheten riktas mot andra?

”Det viktigaste för mig nu är att bygga upp mig som människa och det får helt enkelt ta den tid det tar”, säger Linus Thörnblad till Svenska Dagbladet. Må idrottsvärlden lyssna! Att sänka de idrottsliga prestationskravens ribba behöver inte vara att fega ur, det kan för många vara att höja förutsättningarna för god livskvalitet.

Prioriteringen är rätt. Människan Linus Thörnblad är viktigare än elitidrottaren Linus Thörnblad. Och den ordningen gäller inte bara honom.

Under några kyliga vårdagar vistas jag i Waterloo strax utanför Bryssel. När vi svenskar hör namnet på denna stad tänker vi förmodligen på segern i Brighton 1974 för Abbas låt med samma namn. Den seger som blev startskottet för en magnifikt framgång för svensk musikexport.

För belgarna är associationen en annan. Waterloo för tanken till krig och blod och död, till ett lidande långt från de glada och käcka tongångar som öppnade dörrarna till världen för den svenska musikgruppen. I den belgiska orten Waterloo är man omringad av minnen och berättelser från Napoleonkrigen i början av 1800-talet och de båda världskrigen på 1900-talet, då Europa var ett slakthus.

Det är en social och historisk kontext fjärran från vår svenska, fredliga idyll. Är det möjligen därför som vi är världsbäst på att kränga vapen till andra länder? Inga onda minnen av krig besvärar oss. Då kan pengarna få styra alldeles ostört.

För mig blev dessa dagar i Waterloo en nyttig påminnelse om vad krig gör, och vad vapen är till för.

Ellen, snart sju, ska iväg till skolan. Men innan hon klär på sig och äter frukost vill hon först sitta en stund i morfars knä med en bok. Jag ska hjälpa henne med de långa, svåra orden. Vi stavar och läser. Det går fint. Jag känner värmen från hennes lilla kropp. Jag snusar lite i hennes hår. Det känns bra.

Mormor och jag är på besök hos dotter med familj i Waterloo utanför Bryssel. En familj med två flickor, Ellen, snart sju, och Lilly, fyra och ett halvt. Föräldrarna är lärare på Skandinaviska skolan.

Morgonens lässtund måste bli kort. Plikterna kallar. Snart far den lilla familjen iväg till förskola och skola. Kvar är jag och den mormor som är min hustru. Här i Waterloo, mitt bland minnena av ett krigshärjat Europa, läser jag på nätet om turerna kring försvarsminister Sten Tolgfors avgång.

I den presskonferens där han berättade om sitt beslut hänvisade han bland annat till familjen. Till barnen. Till den lilla världens viktiga relationer som han inte ville offra.

Tolgfors är inte den enda politiker som klivit av med hänvisning till familjen när den stormat för mycket i det professionella livet. Tar de bara skydd bakom detta argument? Är det inte i själva verket annat som tvingar bort dem? Bilden brukar inte vara entydig och enkel. Men oavsett om där finns mer än ett skäl till en avgång, vilket det nästan alltid gör, så är hänvisningen till den lilla världens utsatthet värd respekt.

Hur skulle någon av oss klara kalldraget från den stora världens djupfrysta tundror om vi inte hade den lilla världens värme: familj, vänner och andra småskaliga nätverk där vi bärs och bär? Där hämtar vi styrka som gör att vi inte dukar under och ger upp inför den stora världens problemkomplex, dessa mörka åskmoln som rullar in över horisonten och utmanar oss gång på gång. Klimathotet. Den växande risken för ett kärnvapenkrig i Mellanöstern. Fattigdomen i världen.

Ska vi orka göra något annat än huka och huttra i kalldraget behöver vi den lilla världens värme. Offrar vi den är risken stor att vi inte ens orkar försöka göra den stora världen en smula bättre.

Tolgfors må ha mer än ett skäl att sluta som försvarsminister. Men hans försvar av den lilla världens relationer bör respekteras.

Dagen utanför fönstret är grå. Jag kan inte låta bli att tänka på alla liv som offrats i krig här i trakten, och i den här delen av Europa. På hur många barn som aldrig fick hem sina fäder från slagfältet, och hur många flickvänner och hustrur som satt där och frös vid en slocknad eld.

Den eld som är värd att värna, därför att den värmer livet, och den lyser upp den stora världen en smula.

Bibelns första mening lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Hur? Jo, ”Gud sade”. Ordet skapade.

Jag tar fram och bläddrar i en bok som är något av ett måste för den som är intresserad inte bara av journalistik utan också hur medierna påverkar oss som människor och medborgare. Det är Göran Rosenbergs ”Tankar om journalistik”. Där skriver han bland annat: ”Genom språk blir världen till. Genom olika språk blir olika världar till.”

Jag är ingen idrottsfanatiker, men jag är idrottsintresserad på det där lite allmänna viset. När ett svenskt landslag i fotboll eller ishockey spelar ett stort mästerskap följer jag gärna matcherna på TV, om så är möjligt. Jag ser ganska ofta Sportspegeln. Och så håller jag på Skellefteå AIK i ishockey. Så det blir ju en del.

På senare tid har jag reflekterat över språket i det idrottsliga sammanhanget. Kommentatorernas språk, när de svärande kräver mer våld på hockeyrinken och tycker att spelets regler ska nonchaleras om det är till egen fördel. Spelarnas språk. Ledarnas språk. Svordomar, hånorden, hatorden, för att inte tala om den allmänna torftigheten (undantag finns förvisso).

Och jag tänker: Vilka världar skapar man med detta språk? Världar som barn och ungdomar ska lockas till, eftersom det anses nyttigt att idrotta.

En del mobilsamtal som jag tvingas lyssna till när jag åker kommunalt – tvingas, därför att den som samtalar kommunicerar högljutt och fullständigt utan hänsyn till omgivningen – väcker också funderingar. Inte i första hand för att språket är slafsigt och ovårdat, utan för att det är rått och förnedrande. Det förnedrar den man samtalar om, eller samtalar med, och ytterst den som talar.

Vilken världar skapar det svordomsfyllda, könsordsfyllda, hånfulla, hatfyllda språket?

Jag vet inte om jag vill veta. Men jag vet att ord inte går spårlöst förbi.

Det är lätt att göra fisksoppa av fisk, men svårt att göra fisk av fisksoppa, har något klok människa sagt. Bilden kan brukas i många sammanhang. Till exempel när det gäller förhållanden mellan lag och moral. Det är lätt att göra lag utifrån en given moral. Det omvända är betydligt svårare.

Att storföretag trixar med räntor och dotterbolag och allt vad det är för att slippa skatta är liksom ingen nyhet. Men nog höjde en och annan förvåningens ögonbryn när det här om dagen blev känt, att kommunala bolag gör precis detsamma.

På både det ena och det andra hållet försvaras förfarandet med att lagen ger möjlighet till detta, och då bör det utnyttjas. Finns ett kryphål – kryp! Glöm moralens ”bör” och gör det som går att göra!

Eller, som Hanne Kjöller skriver på Dagens Nyheters ledarsida i dag: ”Alla tycks uppehålla sig vid den lagliga aspekten, ingen vid den moraliska.”

När allt utgår från juridiken i stället för moralen kommer till sist hela vårt välfärdssystem att vila på en sorts katt och råtta-lek. Politikerna skapar lagar och regler för ett skattesystem, som ska ge pengar till skola, vård och omsorg. De som ska betala skatten anlitar experter på att hitta kryphål i regelverket, så att de slipper bidra till välfärdens ekonomiska förutsättning.

Hur hållbart är det i längden?

Men så går det när juridiken, inte moralen, ska styra.

Något viktigt har gått förlorat i vårt samhälle. Vi behöver hitta tillbaka till en gemensam moral som utgår från rättvisa och rättfärdighet, från alla människors lika värde, från begrepp som solidaritet och lojalitet. Om den snäva egennyttan är den enda gemensamma värdegrund vi har kvar, då kommer jakten på kryphål i lagen att fortsätta. Och då går det hål på välfärden.

Moralen är fisken, juridiken är fisksoppan. Det var en gång i världen ganska enkelt att forma lagar utifrån en given, allmän moral. Utifrån ett ”bör” formades ett ”gör”. Att nu utifrån det juridiska systemet återskapa denna moral är ungefär lika svårt som att göra fisk av fisksoppa.