Det är skillnad på meteorologi och politik. En politisk vår följs inte per automatik av en sommar där demokratins väldoftande blomster slår ut i full prakt. Utvecklingen i Egypten är ett exempel på den saken.

President Hosni Mubarak störtades för lite över 14 månader sedan, och frihetens fanor flög i vinden, och lovsång till demokratin steg ut revoltörernas strupor. Sedan dess har mer än 12.000 civilpersoner dömts i militära domstolar, och fredliga demonstrationer har slagits ned med brutalt våld.

Om detta påminner statsvetaren Magnus Nordell i en artikel i senaste numret av Axess. Han menar att förhoppningarna om en tolerant och demokratisk samhällsutveckling i Egypten svikits. De i huvudsak unga egyptier som drev på utvecklingen under den arabiska våren har neutraliserats sedan Muslimska brödraskapet blev vinnare i parlamentsvalet.

Det finns delade meningar om vad det kommer att betyda för Egyptens framtida politiska kurs. Muslimska brödraskapet försöker lugna omvärlden genom att på sin officiella engelskspråkiga webbplats publicera artiklar om demokrati och pluralism och skicka ut försonliga signaler om relationen till den kristna minoriteten, kopterna.

Men, skriver Nordell, budskapet är ett helt annat på Muslimska brödraskapets arabspråkiga hemsida. Där lyser demokrati- och kvinnofrågor med sin frånvaro och pressfriheten kritiseras. Och därifrån sprids ett onyanserat judehat.

I en artikelserie med rubriken ”Judarna är en källa till ondska och skada i alla mänskliga samhällen” publicerade en känd universitetslärare texter som, enligt Nordell, ”i sin antisemitism snarast måste jämföras med nazitidens alster”.

Det här är ett falskspel som inte bör få lura omvärlden. Den arabiska våren har frusit inne i Egypten. Så ser det i varje fall ut för närvarande. Vill man hålla hoppet vid liv, så kan man tänka sig att det handlar om aprilväder, det vill säga ett tillfälligt bakslag i vårens segertåg.

Men, som sagt, meteorologi och politik är skilda saker.

Mänskliga rättigheter gör sig väldigt fint på papper. Extra fint på fint papper med tjusiga stämplar och snirkliga underskrifter. Överenskommelserna mellan nationer och regeringar kallas konventioner eller fördrag.  De är tungt vägande dokument. I teorin.

Men lägg mänskliga rättigheter i praktiken i den ena vågskålen och pengar, stora pengar, i den andra, så får du se vad som väger tyngst. Pengarna. Utan tvivel pengarna.

Kina är en diktatur, där människor med förbjudna åsikter förtrycks och förföljs, fängslas och förnedras. Den arabiska våren ledde till batongernas höst i Kina, där regimen mer än allt fruktar att kraven på frihet och demokrati ska sprida sig till jätteriket och leda till oro och upplopp.

Utvecklingen har på senare tid gått åt fel håll i Kina, om vi talar om mänskliga rättigheter. Olympiska spel, affärsutbyte, allt det där som skulle bana väg för demokrati väger lättare än ett riskorn när frågan om den politiska makten ställs på sin spets.

Och i västvärldens länder med präktig demokrati och pärmar fulla av de goda föresatsernas konventioner är det pengarna som bestämmer. Till sist är det så. Och Kina har pengar. Där finns i dag världens största dollarreserv. Den kinesiska centralbanken har avsatt två investeringsfonder för satsningar i Europa och USA. Sammanlagt handlar det om 2100 miljarder kronor, som kan spenderas på ökat inflytande i omvärlden.

I dag äger Kina ungefär halva USA: utlandsskuld. Den amerikanska administrationen är beroende av nya Kinalån för att kunna betala räntor på sin statsskuld.

Det här är uppgifter som jag hämtat från en utmärkt artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel, en text skriven av Jonas Fröberg. Rubriken är: ”Kina kopplar greppet och världen blundar”.

Fröberg menar att Kina siktar mot världsherravälde, och att omvärlden av ekonomiska skäl blundar för den kinesiska diktaturens brott mot mänskliga rättigheter och låter jätten klampa på. Dels är man som låntagare i klorna på den kinesiska draken. Dels är Kina en jättemarknad, full av fina affärsmöjligheter. Varför ska man då störa med att börja prata om mänskliga rättigheter?

De väger ju ändå lätt i verklighetens vågskål.

Vad ska styra valet av utbildning – drömmen eller verkligheten? Det är en viktig fråga för många just nu, eftersom 16 april är sista ansökningsdagen inför höstens studier vid högskolor och universitet. Hur stor hänsyn ska man ta till möjligheten att få jobb efter utbildningen? Ska realismen få maka på sig sidan för önskan om ett mer glamouröst jobb än att vårda sjuka och utbilda barn, till exempel?

Bara drygt hälften av ungdomarna anpassar sina studieval efter förväntad utveckling av arbetsmarknaden. Det visar Ungdomsbarometerns senaste undersökning. Drömmarna får styra.

Rätt? Fel? Jag har inget heltäckande var på den frågan. Drömmar är viktiga. Men det är också kontakten med verkligheten. Och då tänker jag inte enbart på hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden, utan också vikten av att realistiskt bedöma de egna förutsättningarna.

Den som sett de enorma köerna av förhoppningsfulla ungdomar som absolut vill komma med i TV-programmet ”Idol” – och i förlängningen bli en firad musikstjärna – och hört deras bestämda uttalanden om att detta och inget annat gäller kan ju bli fundersam. I synnerhet när det visar sig att drömmaren som inte kan tänka sig ett vanligt kneg sjunger som en marskatt ute på erotiska äventyr.

Har de inga goda vänner som kan sticka en nål i den uppblåsta drömballongen genom att säga sanningen? Har de inga omtänksamma vuxna i sin närhet? Varför har de sålt sig helt åt inställningen att endast livet i strålkastarljuset på en scen är värt att leva? Ser de inte, hör de inte, förstår de ingenting?

En annan vanlig dröm är att ”jobba med media”. Visst, det kan vara mycket intressant och stimulerande, säger jag som gammal journalist. Men när skolor konkurrerar om drömmarna med hjälp av ett stort antal medielinjer av skiftande kvalitet samtidigt som redaktionerna av ekonomiska skäl drar in tjänster, då uppstår ett gigantiskt gap mellan dröm och verklighet. Då blir utbildningen inte ett sätt att förverkliga en dröm, utan ett sätt att öppna dörren till en mardröm.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) kommer det att saknas omkring 170.000 utbildade personer inom vården år 2030. Och om åtta år behöver skolan 80.000 nya lärare. Lärare som inte kommer att finnas, eftersom så få söker till lärarutbildningarna.

Dröm eller verklighet? Det är verkligen inget fel på drömmar. Men ibland är det skönt att vakna, innan de utvecklas till mardrömmar.

Den sjuka grekiska ekonomin skulle vara bra mycket friskare om staten fick in de skatter som företag och enskilda inkomsttagare är ålagda att betala.

Sakkunniga bedömare beräknar att de obetalda skatterna uppgår till 60 miljarder euro. En ofattbart stor summa. Av dem förmodar man att endast åtta miljarder är möjliga att driva in. Det är till exempel svårt att komma åt de väldiga summor som förts över från grekiska bankkonton till schweiziska banker. Men åtta miljarder euro är inte kattskit. De pengarna kan täppa till många hål i den sjunkande grekiska skutan.

Nu ska personal från svenska Skatteverket och Kronofogden hjälpa Grekland att hitta en fungerande metod att få in så mycket som möjligt av de skatter staten är berättigad till, berättar DN.se. EU:s specialenhet som stödjer Greklands reformarbete har pekat ut skatteområdet som prioriterat.

Tanken är god. Ett fungerande och välkontrollerat skattesystem drar inte bara in pengar till statskassan utan är också hälsosam medicin mot systematisk korruption. Fiffel och fusk som inte lönar sig blir så småningom ointressant.

Ordet ”byrårkrati” kan betyda flera saken. Ibland används det som skällsord. Men i betydelsen organisatorisk rationalitet är byråkratin en svensk exportvara som kan göra betydligt mer för stabiliteten och säkerheten i världen än den omhuldade vapenexporten.

Omvärlden undrar med spänning vad den burmesiska oppositionens hjältinna Aung San Suu Kyi ska kunna uträtta när hon tar plats i parlamentet. Blir hon regimens gisslan, eller den frihetens murbräcka som oppositionen hoppas?

I The Guardian läser jag en utomordentligt intressant analys av kolumnisten Madeleine Bunting. Den handlar om hur Aung San Suu Kyi ser på begreppet frihet.  När hon efter en period i husarrest fått frågan hur det känts att bli fri igen, har hennes svar varit: ”I mitt inre har jag alltid varit fri.” Madeleine Bunting skriver:

”För henne är frihet inte bara institutioner, lagar och politiska processer, det är också en fråga om individens inre, kampen att frigöra sig själv från girighet, fruktan och hat och hur dessa krafter styr beteendet. Därför talar hon alltid om en andlig revolution. Du kan inte ha det ena utan det andra, båda är en del av en genomgripande förändring; det individuella och personliga är oupplösligt förbundet med det politiska.”

Det här synen, menar Madeleine Bunting, har sina rötter i det österländska tänkandet, och i buddhismen. Det utmanar det västerländska politiska tänkandet, där frihet och demokrati handlar om strukturer, inte om människohjärtat. Själv har jag inte svårt att se överensstämmelsen mellan Aung San Suu Kyis tänkande och  radikalt kristet tänkande. Jesus, om någon, betonade att all förvandling måste börja inifrån. Kärlets inre renhet ska prioriteras. Människan måste rent av bli född på nytt. Förvandlingens riktning är inifrån och ut.

Madeleine Bunting påpekar i sin artikel att Aung San Suu Kyis syn inte bara utmanar västerländskt tänkande, utan även buddhistisk tradition. Fokuseringen på det inre, på andligheten, blir där lätt en ursäkt för bristande samhällsengagemang. Också detta har Aung San Suu Kyi kritiserat. I en föreläsning sänd av BBC sa hon följande: ”Det finns en risk att accepterandet av andlig frihet som ersättning för all annan frihet leder till passivitet och resignation. Men en inre känsla av frihet kan stödja en praktisk kamp för grundläggande friheter i form av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.”

Inre frihet som politisk kraft, en kraft till samhällsförändring. Det låter som en påminnelse om svensk folkväckelse på 1800-talet. En påminnelse vår tid behöver.