Mediernas avslöjande om Sveriges samarbete med diktaturstaten Saudiarabien på det militära områden fortsätter. Och fortsätter att oroa. Ledande politiker tvår sina händer för att kunna peka med ett rent finger på sina motståndare.

Nu senast kom Svenska Dagbladets avslöjande om hur Sverige sedan 1987 hjälpt Saudiarabien att bygga enorma underjordiska anläggningar för förvaring av bränsle som kan användas vid krig och andra nationella kriser. Statsminister Olof Palme var personligen mycket pådrivande när avtalet skrevs med diktaturstaten.

Aftonbladet nämner saken på ledarplats men vill av helst tala om det som hänt i närtid: ”Turerna kring själva vapenfabriken och regeringens försök till mörkläggning är en rent borgerlig affär” (26/4).

Man kan förstå tidningens reaktion – skandalen ska helst inte få kleta ned Socialdemokraterna. Men historien om vapenfabriken (som aldrig blev av) saknar inte socialdemokratiska aktörer.

2005, när Göran Persson regerade med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet,  undertecknade den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund ett mycket långtgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbetsavtal med Saudiarabien. I avtalet sägs bland annat: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt for sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.”

Kan det sägas tydligare? Här ger en socialdemokratisk regering grönt ljus för svenskt bistånd till saudisk vapentillverkning. Vapenfabriken är inte, som Aftonbladet påstår, en ”rent borgerlig affär”.

Detta säger jag inte för att försvara den borgerliga regeringen. Från det hållet kan man inte enbart skylla på socialdemokratiska avtal i det förgångna. Det har funnits möjlighet att kliva av. Det har inte skett. Det har gått att säga stopp. Vilket inte gjorts.

Om man inte enbart stirrar på Saudiarabien utan ser till Sveriges generella iver att sälja vapen har Moderaterna och Socialdemokraterna en samsyn som är ovanlig på andra områden. Svenska arbetstillfällen och inkomster väger tungt. Tyngre än mänskliga rättigheter, som inte tycks väga mer än papperet där de garanteras.

”Varken socialdemokrater eller moderater har särskilt mycket att vara stolta över”, skriver Aftonbladet helt riktigt. På ytterligare en punkt är jag beredd att hålla med ledarskribenten. I den nuvarande regeringen har moderatministrarna Carl Bildt och Ewa Björling kommit för lätt undan.

Människorättskämpen Elizardo Sanchez, Kubas kanske mest kända dissident, har fängslats. Igen. Jag läser det i Dagen, och det gör ont. Jag glömmer aldrig mitt möte med denna moraliska gigant i hans hem i Havanna den 26 januari 2000.

Minnesbilderna flödar,men är otydliga. Som tur är har jag kvar mina anteckningar från resan, som påtagligt kom att påverka mitt liv. Helt enkelt därför att jag där och då mötte människor som var beredda till oerhörda personliga uppoffringar i den fredliga kampen för åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För demokrati. För mänskliga rättigheter.

Och alla såg de upp till Elizardo Sanchez, som blivit och förblivit deras språkrör, trots att det kostat honom många vidriga år i fängelse.

Vi möttes i hans hem, ett hus där han bodde med sin bror och mor. Hustrun och de två barnen hade flytt till Miami. Castro såg gärna att också Elizardo lämnade landet. Men han vägrade. Han ville inte arbeta för sitt folks frihet på distans. Han ville vara en del av det som hände i Kuba, vad som än hände.

Framför huset fanns ett högt stängsel. Förklaring: Elizardos gamla mamma gillade att sitta på verandan framför huset. Men där utsattes hon för stenkastning från den Castrovänliga mobben, det redskap som brukades för att terrorisera familjen. Därav stängslet.

Ett par månader tidigare hade det Ibero-amerikanska toppmötet hållits i Havanna. En kontroversiell mötesplats, som fick tre statschefer att hoppa av. Men de som kom visade ett för Fidel Castro ohälsosamt intresse för landets dissidenter. Diplomatbilar körde i skytteltrafik och hämtade Elizardo Sanchez till viktiga samtal där också internationell press fanns med. Det retade regimen men gav dissidenternas främsta språkrör en status, som gjorde det svårt för Kubas diktator att just då göra något åt den orädde talesmannen för förtryckta åsikter om demokrati och yttrandefrihet.

Nu satt han framför mig, en man med tyngd i dubbel bemärkelse som aldrig släppte taget om cigarren. I mina anteckningar skriver jag, att han var ”stor, karismatisk, tydlig.” Jag blev lika imponerad över hans mod som av hans ödmjukhet. Han skrädde inte orden om förtrycket, men var samtidigt öppen för dialog med förtryckarna. Hans primära mål var inte att störta en regim utan att förändra livet för kubanerna, göra det friare, göra det bättre. Han ville ha demokrati och mänskliga rättigheter, inte Fidel Castros huvud på ett fat.

Elizardo Sanchez stödde som ung revolutionen. Det var självklart för honom, och för många andra av de gamla dissidenterna. Men, menar han, revolutionen spårade ur, den ledde inte till frihet utan till ett nytt, brutalt förtryck. När han som ung student på en privat fest kritiserade Fidel Castro och hans regering blev han angiven och kastad i fängelse. Det skulle bli fler gånger. När vi möttes i hans hem den 26 januari 2000 hade han suttit bakom galler i sammanlagt fyra år. Långa perioder i totalt mörker, utsatt för psykisk tortyr.

Och så, nu igen, läser jag. Det gör mig ont. Men det minskar inte min respekt för Elizardo Sanchez och alla andra som gör stora uppoffringar för mänskliga rättigheter. Snarare tvärt om.

I augusti 2000 satt jag själv och två andra svenska journalister inlåsta och förhörda av säkerhetspolisen i Havanna under tre dagar och två nätter innan vi utvisades. Detta för våra kontakter med Kubas dissidenter och oberoende journalister. Det kändes nästan löjligt att mötas av ett uppbåd av journalister när jag och mina två svenska journalistkamrater landade på Arlanda.

Vi var inga hjältar. Hjältarna finns kvar i Kuba. En av dem, en av de största, heter Elizardo Sanches.

Blir hon regeringens gisslan, eller vågar och kan hon driva på demokratiseringsprocessen från sin nya position i parlamentet? Den frågan ställdes när Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vann 43 av de 44 parlamentsplatser som stod på spel vid fyllnadsvalet den 1 april.

Ett delsvar fick vi på måndagen. 43 stolar stod tomma när Burmas parlament öppnade. Oppositionsledaren och hennes partikamrater vägrade nämligen att svära den ed som kräver, att en parlamentsledamot ska försvara konstitutionen. Man vill ändra texten på just denna punkt. ”The Lady” och NLD är beredda att respektera konstitutionen – men inte att försvara den.

Det är en viktig markering. Konstitutionen från 2008 är nämligen djupt odemokratisk, bland annat därför att den garanterar militären inflytande över en fjärdedel av de 600 parlamentsplatserna.

Om Burmas regering menar allvar med sin tal om demokrati måste konstitutionen ändras.

Vad följden blir av Aung San Suu Kyis och hennes partivänners krav än blir så har hon i varje fall visat, att hon inte tänker bli en nickedocka i president Thein Seins knä. Hon utmanar. Nu gäller det att omvärlden ger henne och hennes parti fortsatt stöd i strävan att gå från ord till handling när det gäller Burmas demokratiseringsprocess.

I somligas öron låter det säkert mossigt att tala om dygder. För nu ska varje individ styras enbart av vad hon eller han anser vara rätt och riktigt och inte av några gemensamma sociala normer. Men jag är helt övertygad om att dygdernas återkomst skulle göra världen betydligt bättre. Då tänker jag främst på två av de klassiska kardinaldygderna: rättrådighet och måttfullhet.

Vi behöver inte rikta blickarna mot någon bananrepublik i fjärran världsdelar för att upptäcka korruption och slöseri med allmänna medel. Det räcker bra att ta en titt på vår egen världsdel, Europa. Och vårt eget land, Sverige.

För några dagar sedan klev den danske EU-parlamentarikern Sören Söndergaard fram och röt till. Han sitter i utskottet för budgetkontroll.  Söndergaard tycker det är tveksamt att EU:s miljömyndighet i Köpenhamn ska beviljas ansvarsfrihet för 2010 års budget. Detta eftersom myndigheten använt 3 miljoner kronor till en utsmyckning av fasaden och gjort vidlyftiga studieresor till Karibien och Medelhavet. Resor arrangerade av organisationen Earth Watch, där chefen för EU:s miljöbyrå sitter i styrelsen.

Söndergard tycker att det är ett förkastligt slöseri med skattebetalarnas medel i ett läge när 25 miljoner människor i EU-länderna går arbetslösa. Svårt att säga emot, anser jag.

Dygderna måttfullhet och rättrådighet hade kunnat sätta stopp för slöseriet, om de varit i bruk.

Nu handlar den här historien om jämförelsevis små pengar. Det finns andra, betydligt allvarligare exempel på hur det slösas med skattebetalarnas pengar i ett Europa, präglat av stora finansiella problem. Då talar vi i många fall om ren och skär korruption.

Regionalstödet, som numera omfattar en tredjedel av EU:s budget och gått om jordbruksstödet i storlek, har blivit svindlarnas särskilda favorit. År 2010 hamnade 7,7 procent av detta stöd fel.

Några mindre roliga berättelser ur stödets historia:

EU-pengar som skulle gå till vandrarhem och gäststugor i den italienska regionen Kalabrien i syfte att locka dit fler turister, blev lyxvillor åt tjänstemän, och fick i en del fall betala häftiga bröllopsfester. Anknytning till maffian misstänks.

I Rumänien avslöjades att 8 miljoner kronor av EU:s regionalstöd gått till privata fester och bröllop. Här bleknar det stora tabberaset i Katthult vid en jämförelse.

Ett holländskt tågbolag fick 6 miljoner kronor för att utbilda arbetslösa till säkerhetspersonal. Det visade sig sedan att tågbolaget hade förfalskat dokument, allt från fakturor till skolbetyg, för att komma åt pengarna.

Och så vidare.

Den här sortens svindleri skulle stranda på dygderna rättrådighet och måttfullhet, om de fick en chans att göra sig gällande. Men nu är det individuella begäret (vilket inte är detsamma som det individuella behovet) bestämmande. Rätt? Fel? Vad saken numera gäller är att inte åka fast. Det är fel.

Dygderna? De tillhör en annan tid. Om inte medeltiden, så i varje fall 1800-talet, eller den tid när kyrka och katekes formade moralen.

Sverige är inte fritt från korruption. Skandaler i Göteborgs kommun och vid bygget av Nationalarenan i Solna är påminnelser om den saken.

Enligt ett uppsatsarbete gjort vid Chalmers i Göteborg kostar så kallade tillgreppsbrott på byggarbetsplatser 1,4 miljarder kronor per år. Där dygden inte rider spärr, och där risken att åka fast är liten, där tycks det vara helt i sin ordning att göra andras egendom till sin.

Om dygden måttfullhet fick en rejäl chans skulle våldsbrotten, som mycket ofta begås av berusade personer, minska drastiskt. Vad skulle inte det betyda för samhällsekonomin? Och för de presumtiva brottsoffren?

Om inte så kallade supportrar hällsde i sig en massa öl inför matcherna skulle förmodligen huliganismen bli ett icke-problem och skattebetalarna slippa betala feta polisräkningar för ordningens upprätthållande. Men lösningen att dra åt alkoholkranarna finns inte med i förslaget från huliganutredaren Björn Eriksson. Måttfullhet? Nej tack.

Dygderna tycks för samhällets höjdare snarast vara ett problem, inte en del av lösningen.

Synd.

Utnämningen av utrikesutskottets ordförande Karin Enström till ny försvarsminister efter Sten Tolgfors prisas på alla håll. Hon är utbildad officer och känner försvaret inifrån, och hon är politiskt erfaren.

Men den svenska vapenexporten är ett minfält där en försvarsminister riskerar sitt politiska liv. Fråga Tolgfors, han vet. Vid den presskonferens där statsminister Reinfeldt stolt presenterade sin nya minister, som även har oppositionens gillande, blev åhörarna påminda om saken.

Där dök den upp, frågan om Karin Enströms syn på vapenexport till diktaturer. Inget konstigt med det, tvärt om med tanke på turerna kring affärerna med Saudiarabien.

Försvarsministern vägrade svara. Det vill säga hon svarade, men inte på frågan. Hon surrade en stund om den restriktiva lagstiftningen gällande vapenhandel, som dock skulle omprövas eftersom den var gammal.

I Aktuellt fick Karin Enström frågan om hur besvärligt det var för alliansregeringen att Folkpartiet bestämt motsätter sig vapenexport till diktaturer, vilket Moderaterna inte gör.

”Regeringen fattar beslut kollektivt och jag är övertygad om att vi kommer att komma fram med en kompromiss”, blev svaret.

Och hur skulle en sådan kompromiss se ut? Vapenförsäljning till halvdiktaturer? Endast försäljning av vapen som passerat bäst före-datum till diktaturer? Eller?

Karin Enström har säkert goda förutsättningar att bli en bra försvarsministern. Det är inte personen det gäller. Det är saken. Lagen förbjuder faktiskt vapenexport – utom i undantagsfall. Ändå är Sverige världens ledande vapenexportör, räknat per capita.

Reglerna säger att undantag inte ska medges om det sker omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter i det land som vill köpa vapen från Sverige. Vilken alltså inte hindrar att vi säljer vapen till Saudiarabien, ett ökenland även när det gäller mänskliga rättigheter.

Inte underligt att den nya försvarsministern i sin debut manövrerar med största försiktighet på detta minfält. Och så kommer det att vara för varje försvarsminister till dess Sverige gjort upp med det hyckleri som präglar vapenexporten.