Vilken kvinna! Dagens Nyheter berättar om 81-åriga Gertrud Lyrung, en pensionerad gotlänska som varje sommar guidar ihop en massa pengar som går till bistånd åt behövande. Och plötsligt går det upp för mig, att jag faktiskt har sovit över några nätter hemma hos den pigga baptisttanten.

Det var för några år sedan, när Dagenreportern Hasse Boström och jag behövde logi under Almedalsveckan. Gertrud, som är änka, hyrde ut ett par rum i sin tegelvilla utanför ringmuren. Pengarna gick till Benin i Västafrika, där hon också spenderar lönen för sitt guidejobb. Och där den strävsamma gotländskan blivit en livlina för föräldralösa barn och aids-sjuka i behov av medicin. Enligt DN gnetar hon ihop mellan 30 000 och 40 000 kronor per månad, från april till oktober. Pengar som den pensionerade mellanstadieläraren anser  att andra behöver bättre.

Bra jobbat, Gertrud!

Hon skulle ha platsar bra i min bok ”Passionärerna” (Libris), som kommer ut nu i mitten av maj. Där har jag intervjuat seniorer som gått vidare i meningsfulla uppgifter efter avslutat yrkesliv. I boken kommer läsaren att möta personigheter som teaterchefen Kjerstin Dellert, expolitikerna Bengt Göransson och Thage G. Peterson, missionären Marianne Johansson, musikmakarna Gun-Britt och Lars-Erik Holgersson, med flera.

Jag är faschinerad av den här sortens människor, som inte sätter ett bittert fokus på sig själva när de inte längre är kvar i strålkastarljuset eller inte längre är efterfrågade på den vanliga arbetsmarknaden. De som ser möjligheterna att ändå påverka samhället och göra världen en smula bättre. Bara genom att se grannens behov, och agera. Eller, som i fallet Gertrud Lyrung, se utsattheten hos barn i en helt annan del av världen. Och göra något åt det.

Baptisttanten i Visby, som redan i barnaåren greps av missionärernas berättelser om en värld långt bortom stadens medeltida murar, kom inte med i min bok.

Hon är värd en helt egen, om jag ska döma av det fina reportaget i DN.

Kjerstin Dellert kan tyvärr inte, som hon tidigare lovat, medverka vid releasen av min bok ”Passionärerna” (Libris). Trist. Men i hennes ställe kommer ”Malmskillnadsgatans ängel”, Elise Lindqvist, en annan av de i boken intervjuade passionärerna. Ingen dålig ersättare! Tid: Tisdagen den 15 maj klockan 13.00. Plats: Filadelfiakyrkans Birkasal, Rörstrandsgatan 5, Stockholm. Välkommen!

Det är nu länge sedan Kjerstin Dellert sa ja till medverkan vid bokreleasen och skrev in datumet i sin kalender. När jag sedan läste i tidningarna om att hon skulle genomgå en canceroperation tänkte jag, att nu blir det väl inget av med det.

Nu låter det som om jag tänker mer på min bokrelease än på den passionerade Kjerstin Dellert, operastjärnan som inte lät pensioneringen från Operan vara övergången från ett aktivt till ett passivt liv. Men riktigt så är det inte.

Visst känner jag spänning och en viss nervositet inför nedkomsten. Hur blir det att hålla det nya boklivet i sin hand? Hur kommer ”Passionärerna”, skriven med svett och möda och en massa glädje, att tas emot? Visserligen är jag inte förstfödare. Ändå…

Men mitt möte med Kjerstin Dellert under arbetet med boken gjorde mig genuint intresserad av denna människa. Hon är en vulkan, full av inre eld, som vägrar sluta mullra och påkalla omgivningens uppmärksamhet. I samband med pensioneringen satsade hon sin tid och kraft på att rusta upp och sparka igång Confidencen, som är Sveriges äldsta rokokoteater. Den var då ett förfallet förråd. Nu är den återställd, vid liv, och full av aktiviteter. Ungefär som härskarinnan, teaterchefen Kjerstin Dellert, efter canceroperationen.

I bokintervjun berättar hon om livsresan och livsprojektet som började när anställningen vid Operan tog slut, och ger goda råd till blivande och nyblivna pensionärer som söker ett meningsfullt liv efter yrkeslivet.

När jag ringer och försiktigt kollar hälsotillståndet efter operationen möts jag av den energiska operarösten. Som på min fråga om hälsan säger:

– Tack, jag är frisk. Jag sitter just och repeterar med Börje Ahlstedt.

Och så försäkrar hon att en cancerdiagnos inte är detsamma som en dödsdom. Livet går vidare. Jag vet, säger jag. Här delar vi faktiskt samma erfarenhet, även om min cancer var en annan sort.

Ja, och så skrev jag en blogg om hennes medverkan. Men bara någon timme efter det att jag lagt ut texten på nätet ringde Kjerstin Dellert. Hon beklagade djupt att hon måste ge återbud. Inte på grund av sviktande hälsa, dessbättre, utan därför att en Strindbergsföreställning för skolelever där hon medverkar blivit en sådan succé, att man beslutat köra dubbla föreställningar, klockan 10.00 och klockan 13.00, den dag bokreleasen äger tum.

– Jag beklagar, jag styr inte över detta, sa hon.

Sådant händer förstås, men trist var det. Nå, var fanns då en god ersättare som jag kunde intervjua om bokens tema, hur man går vidare med sitt liv på äldre dagar?

Elise Lindqvist, förstås, ”Malmskillnadsgatans ängel”. Eller ”morsan” som hon kallas av de prostituerade tjejerna i Stockholms city. Vid 74 års återfinns hon i princip varje fredagsnatt på Stockholms prostitutionsstråk som stöd och hjälp för de kvinnor, vars öde hon en gång delat.

”Varför ska jag sitta och mysa i tv-soffan där hemma när det finns människor som behöver mig?” säger denna passionerade pensionär i intervjun i boken.

Kjerstin Dellert och Elise Lindqvist är ett par av de tolv personer som jag intervjuat i ”Passionärerna”. De övriga är: Bengt Göransson, Thage G. Peterson, Elver Jonsson, Martin Lönnebo, Marianne Johansson, Marianne Henriksson-Holmström, Lennart Nyholm, Birgit Karlsson, Gun-Britt och Lars-Erik Holgersson.

En del är offentliga personer, andra kända i en snävare krets. Men de har en sak gemensamt: de har gått vidare i meningsfulla uppgifter efter uppnådd pensionsålder. Och de är passionärer som generöst delar med sig av erfarenheter och goda råd.

Jag hoppas förstås att boken ska ge inspiration och förmedla livslust och framtidstro åt människor som uppnått mogen ålder. Och så hoppas jag att många ska komma till bokreleasen, där jag ska berätta om boken, intervjua Elise Lindqvist, och kanske ytterligare någon.

Inför en rejäl trängselskatt på det politiska mittfältet, och Sverige kan utan problem finansiera skola, vård och omsorg. Där är nämligen partitrafiken tätare än någonsin.

Fredrik Reinfeldt har lett moderaternas marsch från högerkantens glesbygd mot det tätbefolkade mittens rike. Med framgång, om ett partis framgång ska räknas i antalet röster, och hur ska den annars mätas.

Håkan Juholt vinglade omkring en stund på vänsterkanten, bejublad av de ideologiska övervintrarna med rötterna i 60-talet och 70-talet. Sedan bar det utför, ned i diket, i sällskap med opinionssiffrorna.

Och nu gör Håkan Löfven en Reinfeldt och tar ut kursen mot mitten, fast från andra hållet. En viss otydlighet prioriteras eftersom politiken ständigt ska förnyas. Politik är en process, sägs det från båda de stora partierna, vi är på väg. Väljarnas roll blir att vänta och se hur politikerna avläser stämningar i tiden som sedan ska omvandlas till politik, fast försiktigt, eftersom nya stämningar hela tiden uppstår och kräver anpassning av den politiska kursen.

Eller hur man nu resonerar.

Jag är inte mycket för extremister. Varken på högerkanten eller vänsterkanten. Så vad gnäller jag för?

Det jag efterlyser är bara en smula ideologisk övertygelse och fasthet och lite mindre vänta och se vart vinden tar vägen. Nu står partirepresentanterna där om ett gäng skidskyttar med fingret på avtryckaren och blicken på vimplarna som berättar hur det blåser.

Ett politiskt parti bildas utifrån en idé som ger profil åt partiets politik. Om den profilen ständigt slipas ned och slipas om beroende på trender i tiden då slipas också skälen för partiets existens bort.

Kanske det räcker med ett opinionsinstitut som ständigt mäter väljarnas preferenser och levererar resultatet till en färglös regering vars uppgift är att verkställa önskemålen, i mån av resurser.

Fast vi behöver kanske partierna för att få in trängselskatten i mittens rike och därmed skapa nödvändiga resurser.

Vi glömmer lätt att afrikanska konflikter ofta har sin bakgrund i en historisk europeisk nonchalans. Under en period på tjugo är delade de vita kolonialmakterna upp den rika kontinenten mellan sig med raska snitt. De sår man skapade blöder fortfarande.

Just nu drar det ihop sig till ännu ett afrikanskt krig. För nio månader sedan skapades en ny stat i denna världsdel, när Sydsudan skildes från Sudan. Nu drar man samman trupper på båda sidor om den oklara gränsen, där oljan ger bränsle åt en gammal konflikt med ett komplicerat rotsystem.

”Illa dragna imperialistiska gränser som skar tvärs över stammar eller på ett olyckligt sätt slog ihop alltför många skilda folk har skapat mycket våld i Afrika”, heter det i en artikel i The Economist om denna konflikt.

Uppdelningen av Afrika inleddes omkring 1880 och var i stort sett fullbordad när det nya seklet bröt in. Då hade de europeiska stormakterna styckat upp Afrika sig emellan. I boken ”Söndra och härska” skriver författaren Henk Wesseling: ”De mest chockerande med uppdelningen av Afrika är kanske inte vad man gjorde, utan lättsinnet med vilket man gjorde det.”

Det är milt uttryckt. Ordet ”lättsinne” skulle här lätt kunna bytas ut mot ”hänsynslöshet” utan att man gjorde våld på sanningen.

Jag besökte södra Sudan för ett par år sedan, alltså drygt ett år före självständigheten. Överallt mötte jag en stark längtan efter att slippa styret i norr.  Det var inte svårt att förstå.

Skilsmässan har dock inte gjort slut på konflikten. Båda sidor vill gärna få vårdnaden om oljefältens rikedomar. Men i bakgrunden ser jag en annan konfliktorsak. Jag ser de europeiska makthavarna lutade över kartor, utbredda över väldiga skrivbord under glansfulla konferenser. De diskuterar och ritar sina streck utan att bekymra sig om något annat än rikedomar som ska fördelas.

Människorna? Afrikanerna? Ja, vart tog de vägen i konferensrummens dimmor av tobaksrök och doften av fin konjak?

Marocko ockuperade Västsahara i mitten av 70-talet när den gamla kolonialmakten Spanien drog sig tillbaka. Marocko motsätter sig varje tanke på självstyre för det ockuperade området, och svenska regeringar har hittills hänvisat till FN:s medlingsuppdrag.

När riksdagens utrikesutskott skulle besluta om hur Sveriges ska agera i EU i denna delikata fråga, så fanns en socialdemokratiskt reservation som gick ut på  att erkänna Västsahara. Skrivningen stöddes av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men när Sverigedemokraterna ville ansluta sig fick Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kalla fötter. Eller om det nu var allergiska utslag.  Han hoppade i alla fall av sitt eget förslag i utskottet.

”Jag deltar inte i ett sådant spel”, säger Ahlin till TT.

Men det är just det han gör. Spelar. Ett ovärdigt politiskt spel, dessutom, som ger Sverigedemokraterna ett inflytande de inte förtjänar.

Om Socialdemokraterna anser sig komma med goda och välgrundade förslag bör de väl inte förbjuda någon att stödja dessa goda förslag. Att fly från den egna politiken tyder ju snarast på att man inte tror på den.

Men så illa är det väl inte? Vad säger Stefan Löfven?

Nej, visst ja. Han säger ingenting.