När två stora män vill ha allt ljus på sig väger tydligen två vanliga kvinnors öden lätt. Hur ska man annars tolka cirkus Assanges senaste turer?

Yttrandefrihetens helgonförklarade riddare Julian Assange försöker fly undan den svenska rättvisan. Inte vart som helst, utan till Ecuador, där pressfriheten knappast har sin bästa jordmån. Ansedda demokratiorganisationen Freedom House talar rent av om en kultur av trakasserier mot journalister.

Assange vill inte att svenskt rättsväsende ska komma åt att pröva två kvinnors anklagelser om våldtäkter och andra sexuella övergrepp under hans besök i Sverige. Han är häktad i sin frånvaro, och när nu brittiskt rättsväsende beslutat att utlämna honom till Sverige tänker yttrandefrihetens riddare kasta sig i famnen på Ecuadors president Rafael Correa. En räddare med starka ambitioner att tysta kritiska röster på hemmaplan.

Det skulle vara väldigt intressant att höra Correa och Assange diskutera demokratisk öppenhet och fritt informationsflöde. 

Vad Assange säger sig frukta är att Sverige ska utlämna honom till USA, där Wikileaks grundare kan råka illa ut sedan hans organisation offentliggjort topphemligt material. Han har ansträngt sig hårt för att misstänkliggöra och direkt smutskasta svenskt rättsväsende, som vill pröva våldtäktsanklagelserna mot honom. Assange menar att svensk domstol kan utgöra ett redskap i händerna på en regering mån om goda relationer med USA.

En intressant notering i sammanhanget är att i Transparency Internationals utvärdering av domstolarnas oberoende hamnar Sverige på plats tre, Ecuador på plats 130 av 142 undersökta stater.

Nog verkar det som om Julian Assange håller på att ställa till det riktigt både för sig själv och för Wikileak.

I Sverige finns två kvinnor, som hävdar att de blivit utsatt för grövsta möjliga kränkning av Assange. Och som inte får sin sak prövad.

Det kunde ju också vara ett lämpligt samtalsämne för Assange och Correa när de diskuterar demokratisk öppenhet och fritt informationsflöde.

Är de inte eniga om den ena saken är det kanske eniga om den andra – att två kvinnoöden väger lätt när de stora pojkarna vill ha allt ljus på sig. 

En sak är odiskutabel. Cirkus Assange närmar sig, i hög fart, moralisk konkurs.

Natten mellan söndag och måndag såg jag uppgiften på nätet. Oswaldo Payá, Kubas ledande kämpe för en fredlig demokratisk utveckling, har omkommit i en bilkrasch. Också en annan av Kubas ledande demokratiförespråkare, Harold Cepero, dog i olyckan. Med i bilen var KDU:s ordförande Aron Modig, som skadades, men enligt uppgift är utom all fara. Det ska bli mycket intressant att få ytterligare information om hur olyckan gick till – vissa uppgifter på nätet talar om en framprovocerad krasch där en annan bil är inblandad.

Oswaldo Payás död är ett oerhört hårt slag mot Kubas demokratirörelse. Han var det samlande namnet. Han var initiativtagaren och den drivande kraften bakom Valeraprojektet, som drog igång 1999. Syftet var att i dialogens tecken och med landets egen konstitution som utgångspunkt driva fram viktiga demokratiska förändringar. Trots hårt motstånd lyckades den enade demokratirörelsen få drygt 11 000 namn under kravet på lagstiftning som garanterar organisations- yttrande- och pressfrihet, samt frigivning av politiska fångar. Enligt konstitutionen behövs 10 000 namn under ett lagförslag för att Nationalförsamlingen ska ta upp det till diskussion. Men den diktatoriska regimen bemötte Valeraprojektet med tystnad.

Det gjorde inte omvärlden. Oswaldo Payá kunde den 17 december 2002 ta emot Sacharovpriset, utdelat av EU:s parlament, för sin kamp för mänskliga rättigheter. Några dagar tidigare bildades ”Skandinaviska kommittén Nobelpriset till Payá”, där jag själv satt ordförande. Vårt uppdrag var att lobba för att den kubanske frihetskämpen även skulle få Nobels fredspris. Han blev också nominerad till detta, dock utan att erhålla priset.

Jag hade då i flera år varit starkt engagerad i Kubafrågan. När jag tillsammans med ett par andra svenska journalister år 2000 besökte oberoende kolleger i Havanna blev vi haffade av Fidel Castros säkerhetspolis, låstes in och förhördes i två och ett halvt dygn. Sedan blev vi utvisade ur landet.

Jag minns med värme ett av Oswaldo Payás besök i Sverige, då vi från kommittén kunde träffa honom och diskutera den fredliga demokratiska utvecklingen på Kuba. Jag minns också med respekt och beundran besök hos demokratirörelsen i landet, när jag satt och lyssnade till långa diskussioner om formuleringar i ett brev man skulle skicka till regeringen. Man vägde varje ord på guldvåg. Man betonade sin vilja till fredlig dialog. Men några svar på den sortens brev fick man aldrig.

Och ännu slår Kubas regim dövörat till när demokratins vänner höjer sin röst och kräver mänskliga rättigheter och friheter vi i Sverige tar för givna. Nu har demokratirörelsens främsta röst tystnat. Det är en stor förlust för Kubas folk, men också för demokratins vänner runt om i världen. Den troende katoliken Oswaldo Payá var en modig man som synat Kubas fängelser inifrån men vägrade ge upp kampen för sitt folks frihet. Det är ett exempel som manar oss alla till efterföljd.

På måndag, den 2 juli, börjar förhandlingarna vid FN i New York om en global reglering av vapenhandeln. En handeln som märkligt nog är mindre reglerad än handeln med bananer, trots att omkring 2 000 människor dör varje dag som följd av väpnad våld. Lägg till det alla som tvingas till flykt från sina hem och våldtas och skadas i samband med väpnade konflikter. Då kanske vi fattar att det som händer i New York dessa julidagar rent av är viktigare än semestervädret i Sverige.

När den rika världen ger bistånd åt utvecklingsländerna och samtidigt exporterar vapen åt dessa länder, så motverkas på ett groteskt sätt biståndets syfte. Man kör helt enkelt en gevärspipa i utvecklingens hjul. Detta för egen kortsiktig ekonomisk vinning.

Importerade vapen som gav bränsle åt konflikter i Afrika beräknades 2007 kosta berörda länder minst 18 miljarder USA-dollar årligen, skriver The Economist i sitt senaste nummer. Det som ges i bistånd tas hem i vapenhandeln.

Girigheten tycks ha en direkt förlamande verkan på förnuftet. Eller är omsorgen om världens fattiga bara politisk teater på den offentliga scenen, medan tankarna vandrar helt andra vägar bakom kulisserna?

Arms Trade Treaty, ATT, är ett initativ som togs av Nobels fredspristagare och organisationer inom det civila samhället. Bättre kontroll av den internationella vapenhandeln är målet. På önskelistan står stopp för vapenexport till länder där mänskliga rättigheter kränks, där vapen kan bli ett allvarligt hot mot fattigdomsbekämpningen, och där de kan användas till terrorism.

Det stora problemet är förstås att det vid förhandlingsbordet sitter länder med en mycket omfattande vapenexport. Kommer de att värna sin ekonomi även om det kostar massor av liv och lidande och hindrar fattiga länders utveckling? Det är frågan.

Jag hoppas att förnuftet och empatin, som här går hand i hand, får sista ordet under dessa viktiga dagar i New York. 

Detta skriver jag på midsommarafton, när solen strålar från en klarblå himmel (en av många slitna klichéer i min verktygslåda). Fint är det. Och grönskar är frisk och glad efter allt duschande denna försommar.

Medan de flesta åkt bort, till landet, har jag åkt hem, till lägenheten i Sollentuna. På vår idylliska uteplats har jag just avnjutit morgontidningen och delar av senaste Axess, en alltmer oumbärlig tidskrift, tillsammans med ett antal koppar kaffe (tre tror jag det blev).

Sent i går kväll kom min förträffliga hustru och jag tillbaka från en runda till två av våra stora kristna sommarkonferenser, Nyhemsveckan (Västergötland) och Torpkonferensen (Närke). Evenemang som lever i en märklig medieskugga, trots att det är jättelika folkrörelsemanifestationer där många tusen människor i alla åldrar samlas.

Färden i går, från Mullsjö och uppåt på västra sidan av Vättern, gick i rätt långsam takt genom att fantastiskt sommarlandskap. Så vackert att man nästan ville gråta.

På båda konferenserna hade Libris arrangerat seminarier, där jag berättade om min nya bok ”Passionärerna” och samtalade med ett par av de i boken intervjuade pensionärer som går vidare i livet med nyfikenhet och glädje.

I Nyhem Marianne Henriksson-Holmström, legendarisk lärare, missionär och församlingsarbetare bland barn. Vid 78 års ålder far hon runt i skolklasser och berättar om barns villkor i Afrika och lär eleverna att det är coolt att vara snäll och artig och trevlig. (Och hon är älskad av barnen. Och av lärarna.)

I Torpkonferensen en annan Marianne, Johansson till efternamnet, som fyller 92 i augusti. Hon är fortfarande full av livslust, och med glasklart minne och aldrig sviktande vokabulär berättade hon dråpliga minen från sitt dramatiska liv så att publiken vek sig av skratt.

Jag kände mig oerhört privilegierad som fick vara dessa alerta damers samtalspartner när vi diskuterade seniorernas plats i kyrka och samhälle.

Färden hem från Torp i den sena sommarkvällen bjöd på sköna scenerier medan solen motvilligt försvann bakom horisonten och lämnade ett kvardröjande ljus på himlen. Sverige är fantastiskt, särskilt den här årstiden!

Nu ska hustrun och jag strax ladda picknick-korgen och åka till några goda vänners sommarviste i det lummiga Mälarlandskapet. De har varit vänliga nog att inbjuda oss.

Det har jag också blivit påmind om under vår lilla sommarturné: Man kan aldrig nog uppskatta alla fantastiska vänner som livet ger en.

Europas kris är vårt eget fel, inte bankernas eller politikernas. Krisens grund är vår kostnadskrävande och skuldackumulerande livsstil. Fast det vill vi inte se, hävdar Richard Swartz i en tänkvärd kolumn i Dagens Nyheter. 

Till morgonkaffet en grå lördagsmorgon läser jag två texter på samma tema.

The Economist skriver i en ledare att det håller på att gå åt skogen med euron (vilket inte är någon originell prognos). Och att det egentligen är den tyska förbundskanslern Angela Merkels fel om det blir så. Hon bromsar för mycket och gasar för lite, anser The Economist, om jag förstår saken rätt. Vägen ut ur krisen heter tillväxt, inte återhållsamhet.

Hos Dagens Nyheters kolumnist hittar jag ett helt annat anslag. Richard Swartz tycker att vi ska sluta peka finger. Den europeiska krisen är ett faktum som ingen kan förneka. Men jakten på syndabockar leder oss fel, menar han. Vi skyller på politiker och banker och finansiella strukturer därför att vi inte vågar se oss själva i spegeln och erkänna, att vi länge levt över våra tillgångar. Och fortsätter att göra det.

Swartz skriver att krisen ”är i grunden ingenting annat än en kris för själva vår livsstil. Det är den som skapat denna största av alla bubblor, den livsstilsbubbla som nu hotar att spricka.”

Det vet politikerna, menar Swartz. Men ingen vågar säga det. För vem röstar på en politiker som går ut med budskapet att nu måste vi hejda oss. Vi har faktiskt inte råd att leva som vi gör.

Jag är ingen nationalekonom. Min kunskap om ekonomiska teorier är begränsad, även om jag med intresse läser artiklar i ämnet. Men i Richard Swartz artikel hittar jag ett anslag som stämmer väl med den gnutta sunt förnuft jag tror mig besitta.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den nation som lånar och lånar och lånar för att hålla illusionen om välståndet vid liv hamnar snart i händerna på långivarna och minskar därmed det nationella oberoendet. Så är det också med oss som privatpersoner: om vi lånar och lånar och lånar till vår konsumtion så krymper vår frihet successivt. (Har jag fel tar jag gärna emot rättelse, men rättelsen bör vara väl underbyggd så att den kan övertyga mig.)

Men Sveriges ekonomi är ju stabil? Det verkar så, ja. Men faktum är att vårt skuldberg är av ungefär samma storlek som Greklands. Det är bara fördelningen som skiljer. I Sverige är den offentliga skulden liten medan den privata delen av skuldberget är stor. I Grekland är det tvärt om: företag och individer är långt mindre skuldsatta än staten. Vad som är bra och dåligt i det sammanhanget vet jag inte säkert, jag tror bara att vi inte har så mycket att yvas över.

Kan vi fortsätta att leva med vår livsstilsbubbla? Richard Swartz ställer frågan. Och svarar: ”Så kan man leva. Ett tag. Men inte i längden.”

Visst kan vi blunda för, och därmed förneka, att kejsaren är naken. Till sist börjar han ändå frysa om rumpan.