Du som inte tycker om att läsa väldigt personliga texter kan sluta läsa här. 

Och du som helst inte läser texter om döden kan stanna nu.

Ni andra. Det här handlar om min storasyster Nanna som dog för ett par veckor sedan. Första advent sätter jag mig på tåget till Örnsköldsvik för att delta i begravningsgudstjänsten. Och sätta punkt. Fast minnet bryr sig inte om interpunktion; det kommer att leva vidare. Det är jag tacksam för. Nanna var en syster att minnas.

Vi var fyra syskon som växte upp i Räftmyra. Det var ingen by, utan ett enkelt boningshus och en ladugård och uthus i södra Lappland. Sorsele socken, närmare bestämt. I Vindelälvens dalgång, en och en halv mil nedanför Ammarnäs, den närmaste tätorten ( på den tiden med kyrka, affär, skola, pingstkapell). Därifrån gick den gula postbussen varje morgon de nio milen ned till Sorsele. Tillbaka framåt kvällen. Detta var navelsträngen som band oss samman med världen.

I huset som pappa byggt var vi sex personer som mest. I ladugården fanns tre kor, tre-fyra får, en häst. Kalvar ibland. Antalet på kreaturen varierade något utom i ett fall; vi hade aldrig mer än en häst. Men var heller aldrig utan. Däremot fanns ingen bil. Cykel fick duga, på vintern fanns ju sparken.

Jag kom lite på sladden, sex år efter Nanna som var näst yngst. Hon var knappt tre år yngre än storebror Gunnar. Min äldsta syster Göta försvann tidigt från hemmet för att hitta egen försörjning. Från uppväxten minns jag mest Nanna och Gunnar.

Dom hängde ihop som ler och långhalm. Jag fick försöka hänga med. Ibland med mindre lyckat resultat.

Som när vi tre varit och arbetat på potatislandet, som pappa grävt upp en bit från huset, mot älven till. Dit gick man på en stig, full av stenar och rötter. När vi skulle hem utmanade dom mig.

”Du kan då inte gå hem och blunda”, sa dom.

Svaret var givet.

”Det kan jag visst. Bara ni går före.”

Fisken nappade på betet.

Dom gick framför mig med ljudliga steg. Jag snavade på bakom.

När vi närmade oss hemmet gick stigen i närheten av en vattenfylld grop, som uppstått när man hämtade fyllning till bygget av landsvägen.

Gunnar och Nanna smög snabbt runt gropen och trampade sedan hårt på knakande kvistar på andra sidan. Fällan slog igen. Eller snarare öppnade sin våta famn. Jag stöp ned i vattengropen, som inte var särskild djup. Men paniken satte min reaktion ur funktion, och dom fick dra upp sin frustande och hostade lillebror på torra land.

Jag var förmodligen mindre road än mina storasyskon, som skrattade gott åt den våta krabatens knäckta stolthet. Han hade inte klarat provet.

Min gissning var att Nanna stod bakom planen. För hon var mycket idérik när det gällde att hitta på hyss, för det mesta oskyldiga och ganska roliga.

Som när vi tre sköt prick med salongsgeväret på uthusets omålade brädvägg, där vi format en klotrund fläck med en kolbit. Pricken skulle vi försöka träffa, eller i varje fall komma nära. Vi turades om att skjuta, och efter varje skott sprang skytten fram till väggen för att kolla var kulan tagit.

Gunnar hade skjutit och rusade fram i hopp om att kunna konstatera en fullträff. Då stod Nanna kvar och laddade salongsgeväret. I samma ögonblick som storebror kom riktigt nära väggens sotfläck sköt hon – snett upp i luften. Effekten uteblev inte. Gunnar hoppade nästan ur byxorna; han trodde att Nanna sköt mot målet. Nanna skrattade så att hon kiknade. Gunnar gormade. Jag fnissade förmodligen lite neutralt.

Barndomen försvann. Gunnar stannade på gården (ja, gård och gård). Nanna gifte sig och blev med tiden mor till fem pojkar. Jag var bara sexton när jag drog söderut, ända till Småland, för att finna arbete. Sen blev det studier i Stockholm, och sen…

Det tar vi en annan gång. Nu ska det handla om min storasyster Nanna.

Från henne kom det då och då ett paket med bakverk. Bullar och annat, som en lillebror ute i vida världen kunde behöva. Som om inte hade nog med sin egen familj. Hennes omtanke fyllde inte bara min mage utan värmde också mitt hjärta.

När hennes Rolf utbildat sig till elektriker och fått jobb i Örnsköldsvik, så blev den staden en viktig hållplats för mig och min familj när vi reste norrut, mot min hembygd. Där stannade vi. Övernattade. Pratade. Mindes.

Nanna var en hejarns god berättare. Och hon hade alltid någonting att berätta. Jag känner nog ingen med hennes förmåga att se det dramatiska och komiska i vardagens händelser. ”Den gråa vardagen” tycktes vara ett okänt begrepp för henne. Hon hittade alltid något att häpna över, att skratta åt, att berätta.

Under en period skrev Nanna kåserier i Örnsköldsviks Allehanda. Där fick hon visa sin talang att fånga vardagslivets dråpliga poänger. Det var uppskattat av läsarna.

Med barnen utflugna ur boet började hon arbeta inom hemtjänsten. Men sjukdomen kom tidigt. Jag tror hon var runt femtio när hon drabbades av Parkinsons sjukdom. Men det knäckte inte hennes sinne för humor.

Hon gillade att måla och fixa i hemmet. När hon började darra svårt sa hon med glimten i ögat och penseln i handen:

”Jag har blivit så bra på att ådra” (marmorera).

När maken Rolf en morgon vaknar av dunsen, när Nanna ramlar ur sängen, och förskräckt kikar fram över sängkanten så ligger hon där på rygg och säger:

”Godmorgon!”

Glatt, som om inget ovanligt inträffat.

En födelsedag som jag aldrig missade var Nannas. Hon var nämligen född på Norges nationaldag, den 17 maj, så jag blev ordentligt påmind. I år fyllde hon 80. Men då befann hon sig redan in på slutvarvets upplopp, hårt prövad av sin sjukdom. Livskraften rann bort som vårvinterns smältvatten längs en fjällsida. Och när hösten kom så vissnade och dog hon. Denna tappra kvinna, som i en varm tro på Gud och medmänniskornas goda vilja alltid såg en utväg. Denna humoristiska människa som alltid såg glimrande skärvor i det trasiga. Denna omsorgsmänniska.

Jag kommer att sakna henne, ”söstra mi”.

Tack, ni som läste ända hit. Som inte backade för påminnelsen om allas vår dödlighet.

Jag vet att den här texten är väldigt personlig, kanske rent av kan kallas privat. Men om den nu inte givit dig så mycket, så var det skönt för mig att få skriva den. Jag har nu fäst min tacksamhet på pränt, så att den inte bara försvinner i glömskans dimmiga landskap.

För en tid sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Gyttjebrottning hotar demokratin”. Den handlade om debatten i USA inför presidentvalet. En verbal gödselspridning som gav näring åt hat och våld. En debatt där sakfrågorna hamnade i personangreppens djupa skugga. Och medierna bidrog genom att alltför gärna idissla skandalerna när man i stället borde ha krävt besked i sakfrågorna.

Att den vulgära debattkultur som framför allt Donald Trump oförskräckt odlade inte bara var ett amerikanskt fenomen utan en trend som vi också kan ana i Sverige var en farhåga som jag förmedlade i texten. Men jag uttryckte mig tämligen försiktigt på den punkten. Alltför försiktigt, förstår jag nu.

I torsdags visade nyhetsmedierna upp en kostymklädd moderatpolitiker, som framför en webbkamera på partikansliet kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”hora”. Rösten var fylld av lika delar fniss och förakt, och från grabbarna i gänget runt Delmon Haffo hördes skrattet gurgla.

Ja, jag vet att sändningen gick ut i offentligheten av misstag. Att det hela var ett slags ljudtest. Men, som Bo Strömstedt, den legendariske tidningsmannen, brukade säga: ”Det märkvärdiga med ord är att dom betyder nånting”. De kommer inte ur tomma intet. De bottnar i tanken. Och de skickar en signal.

Så låter det i grabbarnas omklädningsrum, sa Trump om sitt sexistiska snack att en stjärna som han ostraffat kan tafsa på kvinnor hur som helst och var som helst. Gör det? I så fall väldigt illa. Låter det så här i vissa politiska miljöer när inte kameran är på? Eller ännu värre? I så fall dubbelt illa.

Nu fick Delmon Haffo sparken med omedelbar verkan. Något annat var förstås otänkbart. Men även om han försvinner i skuggorna så stannar frågan kvar: Hur går egentligen snacket i slutna politiska rum? Har det låtit så här länge, eller är det Trumps fel?

Donald Trump kan inte skyllas för allt elände. Men visst smittar politisk (o)kultur över gränserna. Och vi är duktiga på att ta över från USA. Just på denna punkt ser jag gärna stängda gränser. Om det inte redan är för sent.

Säg inte att en brutaliserad och vulgariserad politisk debatt är de sociala mediernas fel. Det är en alltför enkel förklaring. Bakom orden finns tanken, oavsett hur orden levereras. Och tanken finns i skallen på en människa. Ansvaret kan inte läggas på redskapet, det är brukarens.

Och låt oss inte kalla politiker för en elit, bara för att de har hyfs och bildning. Låt oss inte förväxla okunnighet och vulgaritet med folklighet och demokrati. Det är faktiskt inte samma sak.

Moderniteten skulle städa undan gudstron, var det tänkt. Ungefär som man rensar ut omoderna plagg ur garderoben, eftersom de kan uppfattas som löjliga och bäraren riskerar att bli utskrattad. Men det gick inte så bra med städprocessen, och nu talas det rent av om ett sekulärt självbedrägeri.

Boken ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh publicerades 2006.  Den förklarande undertitel lyder ”Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.” Författarnas ambition är, som jag uppfattar det, att beskriva alliansen mellan stat och individ i vårt land. Dess karaktär, hur den uppkommit, och hur den fungerar.

När boken nu ges ut i en reviderad upplaga har Berggren och Trädgårdh lagt till ett kapitel om religionens roll. I förordet finns en ursäkt för att de tidigare försummat denna aspekt i sin beskrivning av det moderna Sveriges framväxt. De kallar förbiseendet för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska kulturen är opåverkad av trosföreställningar.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman kommenterar historikernas syndabekännelse i en krönika med rubriken ”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri” (2015-11-01). Religionen är, skriver Wiman, en kraft att räkna med också i det moderna samhället, oavsett vad vi tycker om den saken.

DN-krönikören Jens Christian Brandt bor på Söder i Stockholm, där kultureliten knatar omkring i sin hippa värld och trenderna speglas i gatulivet. Han beskriver i en artikel (2015-10-25) hur hans närmiljö förändras strax före elva söndag efter söndag, när människor i olika åldrar och med olika klädstilar kommer vandrade till Katarina kyrka. En söndag ansluter han sig till strömmen. Iakttar och deltar. ”Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige?”

Varför denna häpnad över att en kyrka där man tar Gud på allvar  och inte försöker omtolka eller bortförhandla kristendomens centrala budskap (skribentens egen beskrivning av Katarina kyrka) lockar människor 2015?

Brandt ger själv svaret. Religionen har blivit ett tabu i svensk samtidskultur, menar han. ”Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistiskt bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.”

Sekularisering står för förlust. Något som gått förlorat. Något som försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. I sin bok ”Som om Gud inte finns” beskriver Magnus Malm sekulariseringen som en gigantisk perspektivförlust. Tillvaron krymper.

Författaren Sven Delblanc har i romansviten om Samuel Eriksson och hans döttrar speglat  moderniseringsprocessen i Sverige. I ”Maria ensam” skildras hur den läsbegåvade Marias gudsbild förändras. Den tro hon fostrats i fladdrar iväg när nya vindar blåser över Sverige . ”Jag har läst för många böcker redan, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”

Delblanc har i en enda mening fångat det upplysningstänkande som fortfarande ekar i vår samtids åsiktskorridorer, även om mer nyanserat. Framsteg och religion betraktas fortfarande på sina håll som oförenliga, förnuft och tro som varandras motsatser. Kunskapens kvast kommer till sist att sopa bort religionens rester, som ligger och skräpar i en annars välordnad tillvaro. Moderniseringsprocessen kommer att besegra det primitiva tänkande som  stavas religion.

Denna teori, eller ska vi säga tro, är lika seglivad som falsk. Dock har det hänt saker de senaste årtiondena. För inte alls länge sedan rådde stor enighet bland ledande sociologer och andra forskare om att gudstron skulle dö ut, eller i varje fall skrumpna ihop till en liten försumbar rest, i utvecklade samhällen.

Religionssociologerna Harvey Cox och Peter Berger tillhörde på 1970-talet de ivriga sekulariseringsprofeter som förutsåg religionens successiva förpassning till historiens skräpkammare. Ju modernare ett samhälle blir, desto svagare blir religionens betydelse, löd budskapet. Gud var död. Eller i varje fall döende.

Men verkligheten gav professorerna Cox och Berger och deras kolleger bakläxa. Redan på 1980-talet började Berger tala om att trenden hade vänt åt andra hållet. Han såg religionen ta allt större plats på den offentliga scenen och påverka värderingar och politik, och människorna slutade inte att tro bara för att de bodde i storstäder, skaffade sig utbildning och blev vad vi kallar moderna. Maria i ”Maria ensam” utgjorde inte längre prototyp.

Harvey Cox kom 1996 med sin bok ”Fire from Heaven”, en studie i pingstväckelsens framgångar och samhällspåverkan i fem världsdelar. Den religiösa kartan hade ritats om, konstaterade författaren.  Hans egna förutsägelser på 1970-talet hade kommit på skam.

Den inflytelserika tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas är också värd att nämnas i sammanhanget. Han såg länge religionen som ett utdöende fenomen. Nu erkänner han att religionen tvärtom tar allt större plats och driver kultur- och värdefrågor.

Tillbaka till Maria i Sven Delblancs romanserie. Hon som var ett offer för tanken att modernitet och religion utgjorde varandras motsatser. Författaren beskriver hur denna ståndpunkt inte gjort henne fri, utan snarare tvärtom. ”Guds frånvaro kände hon som ett värkande tomrum i sitt bröst. Insikten om kroppens ensamhet i en värld utan ande och Gud gjorde henne bara betryckt och förtvivlad”, heter det i ”Maria ensam”.

Sekularisering är förlust. Den tro som sorterades bort likt onödigt skräp har lämnat ett svårhanterligt tomrum efter sig, för att återknyta till Jens Christian Brandts artikel. Ett värkande tomrum. En längtan efter något som gått förlorat. En längtan som får folk att vandra genom Södermalms innevärld till en kyrka, där man möts av evangeliets outspädda erbjudande att tro och följa Jesus.

”Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?” Så skrev Dagens Nyheter i en ledare sommaren 1877, när väckelserörelsen var med och lade grunden till det moderna, demokratiska samhälle som är vårt.

Sedan dess har tonen ändrats, inte bara i DN. Kändisar deklarerar öppet sin kristna tro. Leif GW Persson, som syns och hörs lite överallt, berättar gärna om sin tro på Gud och sin förtjusning i väckelsesånger.

Men alltfort hörs ekot av forna tiders arroganta och nedlåtande syn på tron och de troende i skolor och på arbetsplatser, och för den delen på sina håll även i medierna.

Låt oss hoppas att det sekulära självbedrägeriets tid snart är ute.

(Artikel publicerad i Dagen 2015-11-26)

Värdegrund är ett begrepp som på allvar gjorde sin entré på 1990-talet. Det är töjbart men står i huvudsak för att institutioner, organisationer och företag styrs utifrån vissa etiska principer, som anses tillhöra ett demokratiskt samhällssystem.

I skolan diskuteras värdegrunden flitigt. Och det är bra. Överhuvud taget är etik och moral två rikligt förekommande ingredienser i den ständigt puttrande debattgrytan. (Med moral menas enligt Nationalencyklopedin människors praktiska handlande utifrån vissa värderingar, medan etiken är den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.) Men tyvärr har dessa kryddor svårt att sätta smak på soppan.

Och lika förödande som allvarlig vitaminbrist är för människokroppen, lika förödande är bristen på hederlighet för samhällskroppen. Fusk kostar enorma belopp. Alltifrån rikas skatteflykt till olika former av bidragsfiffel. Fusket är inte bara ett slukhål där gemensamma resurser försvinner, det fräter också sönder det förtroende, som är ett gott samhälles sammanhållande kitt.

Ett exempel. När vi hör och läser om utbrett kriminellt missbruk av assistansersättningen sjunker förtroendet för en reform som ger svårt funktionsnedsatta människor ett bättre liv. En förtroendekris, orsakat av bristande hederlighet, drabbar ytterst dem som behöver samhällets stöd. Inte bara genom att reformen börjar ifrågasättas, utan också genom att de utsätts för omgivningens misstänksamma blickar. ”Är du en fuskare, eller…?”

En angelägen nationell samvetsfråga är: Hur återupprättar vi ärligheten och hederligheten, och därmed förtroendet mellan individen och samhällets institutioner, och mellan enskilda individer? Även en liten framgång skulle vara en viktig vitamininjektion i samhällskroppen.

På det internationella planet är det trist att notera, hur moralen utgör en handelsvara. En aktuell fråga just nu är hur hur mycket tolerans för brott mot mänskliga rättigheter Turkiets president Erdogan kan få i betalning för att han bromsar flyktingströmmen som vill in i EU-området. Tystnad om folkmordet på armenierna är ett exempel på gångbar valuta i den affären.

När Sverige kränger vapensystem åt diktaturländer, eller för den delen åt fattiga länder där regimen hellre satsar på Jas-plan än på bättre livsvillkor för sina medborgare, så görs det möjligt genom att värderingar vi svenskar formellt håller högt i skarpt läge blir devalverad valuta i en osmaklig handel.

Moralisk upprustning är ett uttryck som lätt för våra tankar till uniformer och stöveltramp och antiliberala samhällssystem. Så jag lämnar det begreppet åt sidan just här och nu. I stället vill jag betona vikten av att mena det vi säger, och säga det vi menar. Våra tjusiga värdegrunder  och vårt högstämda tal om etik och moral spelar noll roll om inte orden omsätts i handling.

Att i ett politiskt och ekonomiskt handelsutbyte sälja ut den moral vi bekänner oss till är inte bara beklämmande. Det är illa för alla parter. Riktigt illa.

Roger Cohen är en brittisk-amerikansk journalist och författare, som har goda förutsättningar att jämföra sina två poler i tillvaron: USA och Europa. I en kolumn i DN beskriver Cohen den skillnad han upplever mellan ett Europa, där staten ska garantera att ingen lider nöd, och ett USA, där individen inte vill att staten ska lägga sig i den enskildes liv. I Frankrike, till exempel, uppfattas staten som en ädel idé, vilken förkroppsligar de medborgerliga rättigheterna. Amerikanerna anser däremot att staten gör intrång i samma rättigheter.

Min sammanfattning av en nyanserad och detaljerad text blir något generaliserande, det är jag medveten om. Därför hänvisar jag gärna till källan (här).

Cohens resonemang blir extra intressant, om den kopplas till en DN-artikel (16/8) om föreningslivets försvagade ställning i Sverige. Sjunkande medlemsantal är en generell företeelse med några få undantag. Särskilt svårt är det att locka yngre till medlemskap och långsiktigt ansvarstagande i de former, som byggt vår demokrati. Till detta finns många skäl: individualism, karriär, svårigheter att få livspusslet att gå ihop i det moderna samhället, otålighetens krav på kort avstånd mellan insats och resultat, med mera.

Frivilligarbete har inte försvunnit, men det har förändrats. ”Missing People”är en mycket tidstypisk företeelse – massor av människor är beredda att ställa upp till en engångsinsats, och sociala medier gör organisationsformen snabb och smidig. Att ta långsiktigt ansvar i det ideella föreningslivet, där medlemskap betyder regelbundet deltagande i den tämligen tröga och föga upphetsande mötesverksamheten, är inte lika spännande.

Men det är där demokratin har sitt fäste. Det är där det sociala kapitalet byggs, när människor ger och får förtroende. Det är där medborgarandan formas. Det är där tilliten till samhällets institutioner skapas.

Det civila samhället kan ses som en kombination av den entreprenörsanda och vilja att ta ansvar för sitt egen liv som är så vanlig i USA, och tron på statens (det gemensammas) ansvar för utsatta individer som är mer typisk för Europa.

Jag gillar den medelvägen. Jag tror att samhället mår bra om föreningslivet mår bra. Men jag inser att även föreningslivet måste förändras i takt med tidens krav, och här kanske de sociala mediernas frammarsch kan ge ett bidrag. Inte bara som larmklocka när någon människa har försvunnit, utan som byggare av tillitsfulla, långsiktiga gemenskaper.

I dag är det alltför många som försvinner fast de inte försvunnit, om ni förstår vad jag menar. Ensamma. Sjuka. Gamla. Funktionshindrade. Nysvenskar som har svårt att finna fotfäste i samhället. En individualism som bara bryr sig om den egna välfärden vänder dem ryggen. Att vältra över allt ansvar på staten är ett annat sätt att blunda för verkligheten och smita ifrån ett personligt ansvar för medmänniskan.

Medelvägar är sällan spännande. Men leder de till målet får vi väl ha lite tråkigt då.