Angal Bakos, en kristen universitetsutbildad farmaseut från Irak, ska kastas ut från Sverige. Trots att hon har jobb. Trots att apoteksbranschen lider brist på utbildad personal. Trots att hon nu fruktar för sitt och familjens liv – den kristna minoriteten lever farligt i Irak.

ABC berättade historien i måndags kväll. Jag råkade känna till den tidigare. Och jag vet att hennes arbetsgivare, Kerstin Parment, kämpat och kämpar hårt för att få behålla den omtyckta Angal.

Ett samhälle måste ha lagar och regler för att fungera. Ett laglöst samhälle är ett omänskligt samhälle. Men lagar och regler kan också fungera omänskligt, när byråkratin blundar för allt utom för bokstaven och paragrafen. När den blundar för människan.

I väntan på att asylansökan för familjen skulle behandlas sökte Angal Bakos praktiktjänst. Hon fann en sådan på P/S Apotek i centrala Stockholm. Efter en tid, när hon fick tillstånd att arbeta som asylsökande, blev hon anställd.

I november 2011 fick Angal Bakos avslag på sin ansökan om arbetstillstånd. Skäl: Reglerna säger att man ska ha arbetat sex månader för att få arbetstillstånd. Det hade bara gått fem månader när ansökan skickades in. Dock hade hon arbetat i sex månader, när avslaget klubbades. Även asylansökan och överklagandet till Migrationsdomstolen har avslagits.

Så nu ska Angel Bakos med familj kastas ut ur landet, till ett ovisst öde i Irak. Därifrån, har hon fått veta, kan hon på nytt söka arbetstillstånd i Sverige…

De som kastar ut familjen har lagen på sin sida. Men den som lyfter blicken från bokstaven och paragrafen kan inte säga, att detta är rättfärdigt. I det här fallet får ett cementerat byråkratiskt tänkande gå före mänsklig hänsyn. Och det är inte rätt.

Jag har suttit hela dagen på ett seminarium, där en grupp människor diskuterat hur man kan stoppa det pågående våldet i DR Kongo. Med vid bordet, som en självklar auktoritet, fanns Denis Mukwege, överläkaren vid Panzisjukhuset i Bukavu. Där har man specialiserat sig på att behandla offren för det sexuella våld, som blivit ett vapen i krig.

Mukwege och hans kolleger vid sjukhuset gör en heroisk insats. Men sjukhusets grundare och de utsatta kongolesiska kvinnornas röst i världen är uppenbart trött på att lappa ihop söndertrasade underliv på våldtäktsoffer, som sedan tvingas ut i en verklighet där risken för nya övergrepp är överhängande. Han vill komma åt våldet rot. Han vill hindra övergreppen i stället för att enbart ta hand om konsekvenserna.

Det kräver insatser på hög politisk nivå. Det kräver att Kongos regering tar frågan på ett helt annat allvar. Det kräver att landets rättsväsende byggs upp, så att förövarna straffas. Det kräver ett internationellt engagemang av en annan dignitet än den vi ser i dag. Det kräver ett tryck från gräsrötterna, som får politiker i västvärlden att agera. Att ösa enorma summor på FN-trupper som på grund av ett svagt mandat misslyckas att skydda civilbefolkningen är ett makalöst slöseri.

Om detta och mycket mer har vi samtalat en hel dag i ett nätverk, bestående av engagerade människor i Sverige och Norge. Det ska knytas samman med ett kongolesiskt nätverk. Allt för att skapa ett opinionstryck underifrån, som får maktens män att göra mer än berika sig själva. För i botten på konflikten ligger DR Kongos naturrikedomar, som lättare låter sig rövas när kaos råder.

Måtte ljudet av korruptionens kraxande korpar snart överröstas av de kongolesiska kvinnornas rytmiska segersånger. Förändring är möjlig. Hoppet lever. Så kändes det när jag gick ut ur sammanträdesrummet och vandrade mot Stockholms central och pendeltåget.

Nu har Kristdemokraterna och Moderaterna barn ihop. Paradoxalt nog kan det leda till skilsmässa.

I förra sommarens riksting beslöt Kristdemokraterna att göra barn och ungas uppväxtvillkor till politiskt fokusområde.

Nu meddelar Moderaterna, att de ska tillsätta en grupp som utformar en ny barnpolitik.

Kristdemokraternas behov av profilering inom regeringsalliansen är stort. Man kan därför tänka sig, att Moderaterna skulle ge det lilla partiet ökat utrymme. Och därmed större chans att hänga kvar i riksdagen.

Men icke. Möjligen betraktar Fredrik Reinfeldt KD som ett stödhjul han helst vill bli av med. Då krävs förstås att Moderaterna växer sig stora nog att nå riksdagsmajoritet enbart med hjälp av Folkpartiet och Centerpartiet. Och dit är det en bit kvar.

När detta är sagt återstår ett viktigt konstaterande. Att barnens bästa hamnar i centrum är utmärkt. Och alldeles särskilt bra är det, om intresset är genuint och inte taktiskt betingar.

Med Håkan Juholt uträknad och utburen från ringen är det dags för matchen att börja. På riktigt.

Stefan Löfvens lagbygge visar upp större stabilitet än företrädarens. Erfarenhet och kompetens prioriteras. Ett exempel är ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson, som är nationalekonom med lång erfarenhet från regeringskansliet.

En opposition som kan ge Fredrik Reinfeldt en rejäl match är bra för Sverige.  Nu verkar vi ha fått det.